Stort tack för att du har prenumererat på, eller tagit dig tid att läsa, DFS Nyhetsbrev här på Substack. Det här är det sista inlägget som publiceras på denna plattform, om inget oförutsett inträffar. Substack har varit en viktig lösning för oss under en period när vi byggt något större i bakgrunden. Nu är den tiden över.

Apropå just det.

Sent i tisdags kväll lanserade vi Vårdkasen (besök sidan här om du inte redan gjort det!). Det här är mer än en ny hemsida. Det är den största och viktigaste satsning vi har gjort sedan Det fria Sverige offentliggjordes 2017. Vårdkasen är vårt nya digitala hem, byggt för framtiden och för gemenskapen.

På Vårdkasen hittar du inte bara artiklar och podcasts, utan också allt som rör medlemskapet i vår rörelse: forum, kunskapsbank, evenemang, interna resurser och mycket mer. Det är här samtalet fortsätter. Det är här vi bygger vidare. Och det är här vi samlar allt vi gör på ett ställe, istället för att vara utspridda över plattformar som inte är våra.

Dessutom kommer flera av de bästa och mest kraftfulla funktionerna att lanseras steg för steg under den närmaste tiden. Redan nu kan vi dock konstatera en sak: medlemskapet i Det fria Sverige och Vårdkasen är mer värdefullt än någonsin.

Du som har prenumererat på DFS Nyhetsbrev kommer från och med nu istället att få Vårdkasens veckobrev. Det publiceras inte på Substack, utan skickas direkt till din inkorg varje fredag. Där får du ett exklusivt brev från redaktionen, tillsammans med en sammanställning av det viktigaste som hänt under veckan i Vårdkasens värld.

Med andra ord: du följer med oss vidare, men till en bättre plats.

Vi vill också passa på att säga ett personligt tack. Det är lätt att glömma det, men varje prenumerant, varje läsare, varje delning och varje svar har varit en del av att göra detta möjligt. Vårdkasen finns inte för att “optimera räckvidd” eller jaga algoritmer. Den finns för att bygga något verkligt, långsiktigt och vårt.

Så, om du inte redan har gjort det: gå in på vårdkasen.se, skapa ditt konto (eller logga in med ditt DFS-konto om du redan är medlem i DFS), bekanta dig med miljön och gör dig hemmastadd. Det här är nästa kapitel.

Tack för att du varit med så här långt. Vi ses på Vårdkasen.

Vänliga hälsningar,
Dan Eriksson & Magnus Söderman
för Vårdkasen och Det fria Sverige

Ta mig Till Vårdkasen

PS. Vi kör en direktsändning klockan 13 idag om du är intresserad…

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

På DN Debatt (26/1) hävdar Peo Hansen och Ellen Rahm, båda verksamma vid Linköpings universitet, att svenska kommuner i bred omfattning motsätter sig regeringens restriktiva migrationspolitik. Från Jokkmokk till Lund sägs kommunpolitiker stå enade: flyktingar och arbetskraftsinvandrare är oumbärliga resurser. Över 80 procent av kommunerna anser enligt författarna att fortsatt flyktingmottagande bidrar positivt till kommunens utveckling.

Artikeln gör mer än att uttrycka en åsikt. Den gör anspråk på empirisk auktoritet. Hansen och Rahm hänvisar upprepade gånger till “vår egen forskning” och använder siffrorna för att ifrågasätta den nationella migrationspolitikens legitimitet.

Det är därför texten förtjänar granskning. När forskare åberopar egen empiri för att underbygga politiska slutsatser förändras textens karaktär. Den blir ett kunskapsanspråk som förväntas väga tyngre än andra perspektiv. Och då måste man fråga: håller grunden?

Forskning utan fotnoter

Den mest påtagliga svagheten rör inte slutsatserna utan grunden för dem. Författarna presenterar exakta procentsiffror, men läsaren får ingen möjlighet att bedöma forskningens kvalitet.

Ingen rapporttitel anges. Ingen publikation nämns. Ingen metodbeskrivning presenteras. Det framgår inte hur många kommuner som svarat, hur frågorna formulerats, hur svarsalternativen sett ut, eller hur bortfallet hanterats. Det finns inga uppgifter om huruvida undersökningen publicerats eller granskats.

I akademiska sammanhang är det ingen liten “miss”. Metodredovisning och transparens är förutsättningen för att empiriska påståenden ska kunna värderas. Att hänvisa till forskning utan att redovisa den innebär att läsaren ombeds lita på författarnas auktoritet snarare än på forskningsprocessen.

Kanske tycker författarna att de kan komma undan med detta eftersom det är en debattartikel, men hur ska vi kunna granska deras påståenden?

Båda författarna är verksamma vid REMESO, ett institut profilerat inom kritisk migrationsforskning där migration i regel analyseras som en resurs och restriktiv politik som ett problem. Peo Hansen har länge varit en framträdande röst mot restriktiv migrationspolitik. Ellen Rahms pågående forskningsprojekt är redan i projektbeskrivningen inramat som en studie av kommunal innovation i kontrast till vad som beskrivs som en nationell “anti-migrationslinje”.

2015 reagerade den tidigare moderata riksdagsledamoten Gunnar Axén på att Sveriges Radio inte berättade att Hansen författat Vänsterpartiets migrationspolitiska program, utan istället framställde honom som objektiv expert.

Inget av detta är nödvändigtvis fel. Men när dessa positioner inte redovisas öppet utan presenteras som neutrala empiriska iakttagelser, blir det svårt för läsaren att skilja mellan data, tolkning och värdering.

Den dolda premissen

Hansen och Rahms resonemang vilar på en specifik ekonomisk teori som aldrig nämns i artikeln men som är avgörande för dess slutsatser.

Peo Hansens migrationspolitiska argumentation bygger sedan länge på Modern Monetary Theory (MMT). I MMT betraktas statliga utgifter i första hand som stimulans, inte som kostnader, och budgetunderskott ses som i grunden irrelevanta så länge inflationen hålls i schack. Det är denna logik som ligger till grund för påståendet att flyktingmottagande inte innebär någon verklig kostnad. De miljarder staten spenderar “försvinner” inte utan cirkulerar i ekonomin.

Problemet är inte att detta är ett kontroversiellt synsätt. Problemet är att det presenteras som självklar verklighet. Alternativa ekonomiska perspektiv, där utgifternas kvalitet, långsiktiga avkastning och försörjningskvoter står i centrum, lyser med sin frånvaro.

Vad forskningen faktiskt visar

Det finns nämligen gott om studier som komplicerar den bild Hansen och Rahm presenterar.

Nationalekonomen Joakim Ruist vid Göteborgs universitet har i ESO-rapporten “Tid för integration” (2018:3) visat att en genomsnittlig flykting utgör en nettokostnad på 74 000 kronor per år för de offentliga finanserna. Kostnaden är högst de första åren, sjunker när sysselsättningen ökar, men vägs aldrig upp helt eftersom underskottet återkommer vid pensionen. I en tidigare studie, “The Fiscal Cost of Refugee Immigration: The Example of Sweden” (2015), beräknade Ruist omfördelningen via offentliga finanser till flyktingbefolkningen till omkring 1 procent av BNP.

Ruist och Lennart Flood konstaterade i sin bilaga till Långtidsutredningen 2015 (SOU 2015:95) att de offentliga finanserna uppvisar underskott mellan 2020 och 2040 givet dåvarande sysselsättningsnivåer bland utrikes födda. Lina Aldén och Mats Hammarstedt bekräftade i en rapport till Finanspolitiska rådet (2016) att nettokostnaden per flykting uppgår till omkring 190 000 kronor det första året och fortfarande ligger på 120 000 kronor efter fem år.

Dessa studier säger inte att migration är “dåligt” i någon absolut mening. De visar att effekterna beror på vem som kommer, hur snabbt de kommer i arbete och vilka alternativkostnader som finns. Just de distinktioner Hansen och Rahm konsekvent undviker.

Prenumerera nu

Kommun är inte stat

En central premiss i artikeln är att kommunernas uppfattningar om migrationens nytta kan översättas direkt till slutsatser om nationell politik. Det antagandet är analytiskt felaktigt.

Kommuner verkar inom ett system där mottagande av nyanlända är kopplat till riktade statsbidrag och särskilda ersättningar. Dessa medel kompenserar för omedelbara kostnader, och för kommuner med vikande befolkning framstår mottagandet dessutom som ett sätt att upprätthålla invånarantal och skatteunderlag. Migration framstår därför ofta som positiv i den kommunala bokföringen, oavsett utfallet på längre sikt.

Staten kompenserar kommunerna med riktade bidrag under de första åren efter mottagandet. Men de långsiktiga kostnaderna vid låg sysselsättning (t.ex. försörjningsstöd, äldreomsorg, pensioner) fördelas över tid på kommuner, regioner och stat. Dessa kumulativa effekter fångas inte av kommunala enkätsvar som mäter den omedelbara upplevelsen.

När Hansen och Rahm använder kommunernas positiva svar som belägg för att nationell migrationspolitik är felaktig, begår de ett kategoriskt misstag. De behandlar lokala incitament som om de vore uttryck för samhällsekonomisk rationalitet. De sammanblandar upplevelse med konsekvens, kortsiktig balans med långsiktig hållbarhet.

Att kommunpolitiker upplever mottagande som positivt säger ingenting om samhällsekonomisk helhet. Det säger bara att ersättningssystemet fungerar som det är tänkt att fungera.

Det som aldrig verkar diskuteras

Men även om Hansen och Rahm hade redovisat sin metod, även om deras siffror hade varit robusta, även om de hade erkänt sina teoretiska utgångspunkter, skulle deras analys fortfarande missa det väsentliga.

Frågan om invandring handlar inte bara om kommunala budgetar eller BNP-tillväxt. Den handlar om vad Sverige är och vem det tillhör.

Det finns en omfattande forskning om vad som händer med samhällen när de blir etniskt heterogena. Robert Putnams studie “E Pluribus Unum” från 2007 visade att ökad etnisk mångfald korrelerar med minskad social tillit, inte bara mellan grupper utan även inom dem. Människor i mångkulturella områden tenderar att dra sig tillbaka från det offentliga livet, engagera sig mindre i föreningar och lita mindre på sina grannar. Putnam, själv en varm anhängare av mångfald, satt på sina resultat i flera år innan han publicerade dem.

Ekonomerna Alberto Alesina och Eliana La Ferrara har visat att etnisk heterogenitet försvårar finansiering av kollektiva nyttigheter. Människor är mindre villiga att betala skatt för välfärd som går till grupper de inte identifierar sig med. De danska forskarna Peter Thisted Dinesen och Kim Mannemar Sønderskov har bekräftat sambandet mellan mångfald och minskad tillit i skandinavisk kontext.

Inget av detta är okänt inom samhällsvetenskapen. Ändå får det sällan konsekvenser för hur migrationsdebatten förs. Det som diskuteras är arbetsmarknad, demografi, kompetensförsörjning. Det som inte diskuteras är sammanhållning, identitet och vad det innebär när ett folk gradvis blir minoritet i sitt eget land.

Fel fråga ställs för att svaret ska bli “rätt”

Hansen och Rahm frågar: behöver kommunerna fler invandrare? Fel fråga.

Den rätta frågan är: vad händer med ett samhälle som bygger sin framtid på att ersätta sin egen befolkning? Vad händer med tilliten, med sammanhållningen, med känslan av att höra hemma? Vad händer med svenskarna?

Det går att säga utan reservation att kommuner, givet rådande ersättningssystem, kan uppleva migration som funktionell på kort sikt. Det är inte överraskande. Det är så incitamenten är konstruerade.

Det som däremot inte kan sägas på basis av Hansen och Rahms artikel är att storskalig invandring från avlägsna kulturer är bra för Sverige. Inte för att deras metod är bristfällig, även om den är det. Utan för att de ställer fel frågor, mäter fel saker och ignorerar det som verkligen står på spel.

Ett folk är inte en ekonomisk enhet vars värde kan beräknas i skatteintäkter och försörjningskvoter. Sverige är svenskarnas hem. Det som byggs upp över generationer kan raseras på några decennier. Och ingen kommunenkät kommer att fånga det förrän det är för sent.

Dan Eriksson

Läs Erikssons bästa texter från 2025 i denna nyutgivna bok

Beställ boken på 420 sidor här

Klicka för att ge en gåva via Swish

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

En ny Novusmätning visar att över 40 procent av männen mellan 18 och 29 år röstar på Sverigedemokraterna, medan unga kvinnor i samma ålder i större utsträckning väljer vänster. Skillnaden är så stor att Novus egen expert varnar för konsekvenser – inte bara politiskt, utan även socialt. När unga inte längre delar världsbild, värderingar eller framtidssyn blir det svårare att mötas, bilda relationer och skapa familj.

Det går isär på djupet

Siffrorna visar inte bara en tillfällig opinionssvängning. De pekar på en djupare förändring i hur unga män och kvinnor uppfattar samhället. Det handlar inte om små nyanser i sakfrågor, utan om två tydligt skilda världs­bilder.

Bland unga män dominerar i dag frågor om trygghet, kriminalitet, ansvar, gränser och samhällsordning. Många upplever att deras vardag präglas av otrygghet, normupplösning och ett politiskt etablissemang som inte tar problemen på allvar. Reaktionen blir ett sökande efter stabilitet, tydlighet och realism.

Unga kvinnor formas i större utsträckning av de miljöer där utbildning, kultur, medier och sociala normer sätter ramarna. Där betonas ofta ideologiska tolkningar av samhället, identitetspolitik och systemkritik, snarare än vardagsnära trygghetsfrågor. Resultatet blir en annan politisk orientering – och en annan syn på vad som är viktigt i livet.

När dessa perspektiv glider isär skapas inte bara politiska motsättningar. Det uppstår också en klyfta i hur unga människor förstår världen, varandra och framtiden.

Konsekvenser bortom politiken

När unga män och kvinnor inte längre delar grundläggande värderingar påverkas mer än bara valresultat. Det får konsekvenser för relationer, familjebildning och samhällets långsiktiga stabilitet.

Att mötas, förstå varandra och bygga ett gemensamt liv kräver en gemensam verklighetsbild. När synen på ansvar, trygghet, könsroller, framtid och samhällsutveckling skiljer sig för mycket, blir det svårare att skapa varaktiga relationer. Det handlar inte om små meningsskiljaktigheter, utan om skilda uppfattningar om vad som är rätt, viktigt och meningsfullt.

Resultatet ser vi redan i form av ökande ensamhet, senare familjebildning och färre barn. Många unga upplever att det blivit svårare att hitta någon som delar deras värderingar och livssyn. Samtidigt försvagas de sociala strukturer som tidigare band samman generationer, familjer och lokalsamhällen.

När kön, kultur och identitet glider isär riskerar även framtidstron att göra det. Ett samhälle där människor inte längre känner samhörighet, gemensamt ansvar och tillit får svårare att stå emot yttre påfrestningar – ekonomiska, sociala och kulturella.

Splittring som politiskt verktyg

Skillnader mellan män och kvinnor har alltid funnits. De är i grunden naturliga, biologiska och kulturella. Men i dagens samhälle används dessa skillnader allt oftare som politiska verktyg. I stället för att betona kompletterande roller, gemensamt ansvar och samhörighet, drivs en berättelse som ställer könen mot varandra.

Vänsterliberala och marxistiskt färgade ideologier bygger i grunden på konflikt. De söker motsättningar – mellan klasser, grupper, identiteter och kön – eftersom splittring skapar politisk energi. När män framställs som problem och kvinnor som offer, när relationer reduceras till maktkamp, och när familj och tradition misstänkliggörs, försvagas de band som håller ett folk samman.

Resultatet blir ett samhälle där misstro ersätter samarbete och där gemenskap ersätts av ideologisk kamp. I stället för att stärka relationerna mellan män och kvinnor, fördjupas klyftorna.

Mot detta står folkgemenskapen. Idén om att vi, trots våra olikheter, hör samman. Att män och kvinnor bygger framtiden tillsammans. Att familjen, kulturen och det gemensamma ansvaret är grunden för ett stabilt samhälle. När splittring används som maktmedel blir sammanhållning en motståndshandling.

Att bygga sammanhållning där den behövs

När samhället blir mer splittrat, när människor tappar gemensam referensram och när värderingar glider isär, uppstår ett behov av nya former av gemenskap – både i det fysiska och i det digitala rummet. Å ena sidan för att samla oss som delar samma värderingar, men också för att försöka nå ut och överbrygga alla de olika bubblor och cirklar som finns i vardagen.

Svenskarnas hus är en viktig del av detta arbete. Men gemenskapen stannar inte vid rummet. Den byggs också genom samtal, delade erfarenheter och kontinuerlig kontakt mellan människor som söker samma grundläggande värden.

Men också: i en tid där mycket kommunikation präglas av hårda motsättningar och låsta positioner blir det avgörande att hitta gemensamma nämnare, att sänka trösklarna och skapa utrymme för respektfulla samtal. Detta måste vi tänka på när vi kommunicerar utåt i vardagen.

Gemenskap handlar inte bara om stora sammanhang. Den växer i det lilla. I vänskaper, familjer, lokala nätverk och vardagens möten. Det är där tillit formas, där värderingar förmedlas och där framtidstro kan slå rot. När barn får vara en naturlig del av gemenskapen, när partnern inkluderas och när familjelivet inte ses som ett hinder utan som en grund, stärks banden som håller samhället samman.

Vi vill verka för just detta: att skapa sammanhang där människor kan känna tillhörighet, ansvar och mening – oavsett om mötet sker runt ett köksbord, på en träff, i ett digitalt samtal eller i vardagens gemenskap. När världen omkring blir mer fragmenterad blir det desto viktigare att bygga relationer som är hållbara, jordade och långsiktiga.

Vårt ansvar – vår väg

Utvecklingen vi ser i dag handlar inte bara om politik. Den handlar om relationer, värderingar, gemenskap och framtid. När kön, generationer och verklighetsbilder glider isär krävs mer än snabba åsikter och tillfälliga reaktioner. Det krävs långsiktigt arbete, närvaro och ansvarstagande.

Gemenskap byggs inte av sig själv. Den formas av människor som väljer att engagera sig, samtala, mötas och skapa sammanhang – för sig själva, för sina barn och för kommande generationer. Oavsett om det sker i Svenskarnas hus, i digitala forum eller i de små gemenskaperna runt familj och vänner, är varje steg mot samhörighet en investering i framtiden.

Det fria Sverige är vår gemenskap, som finns till för just detta. Genom mötesplatser, samtal, kultur och gemenskap skapar vi förutsättningar för ett starkare, mer förankrat och mer sammanhållet Sverige.

Vill du vara en del av det?
Engagera dig. Delta. Stöd arbetet.
Framtiden formas av dem som tar ansvar för den.

JAG VILL GÅ MED

Missa inte senaste medlemspodden

I senaste Vårdkasen pratar Dan Eriksson och Magnus Söderman om vikten av att tänka i generationer i denna tid av individualism. När samtiden präglas av splittring, kortsiktighet och allt grundare rötter uppstår en större fråga: vad är det egentligen som håller ett samhälle samman över tid?

Med hjälp av historiska exempel, äldre europeiskt tänkande och konkreta resonemang om ansvar, familj och ekonomiska mönster utforskar vi vad det innebär att se sig själv som en del av något större – inte bara som en individ i stunden.

Ett samtal för den som söker djup, riktning och långsiktig stadga.

LYSSNA HÄR

Klicka för att ge en gåva via Swish

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Jag läser om mardrömmarna i Stek Oost i Amsterdam. Och jag känner igen allt direkt. Inte platsen, inte språket. Men logiken. Den där kalla, teknokratiska logiken som alltid landar i samma slutsats: att någon annan får betala priset för en idé som redan borde ha begravts.

Ännu ett integrationsprojekt

Stek Oost lanserades 2018 som en progressiv lösning på två problem samtidigt. Bostadsbrist för studenter och ”integration” av migranter. Lösningen blev ett medvetet socialt ingenjörsprojekt där 125 studenter och 125 migranter placerades i samma bostadskomplex i stadsdelen Watergraafsmeer. De uppmuntrades att leva tätt, umgås och ”arbeta tillsammans” för att påskynda anpassningen till det nederländska samhället. I praktiken innebar det att unga studenter – kvinnor och män, men framför allt kvinnor – reducerades till integrationsverktyg. Levande buffertar mellan politikens ambitioner och verklighetens risker.

Det som följde var inte oförutsägbart, bara obekvämt. Upprepade sexuella övergrepp, trakasserier, hot med kniv, stalking och våldtäkter. Vittnesmål om slagsmål i gemensamma utrymmen. En kvinna som våldtogs av en syrisk migrant efter att ha försökt hjälpa honom, efter att ha velat vara god, öppen och korrekt. Polisanmälningar som lades ned. Larm som ignorerades. Ett bostadsbolag som ville stänga anläggningen men stoppades av kommunen. För narrativet var viktigare än människorna. Så enkelt är det.

Myndigheterna lät det ske

Det är här den verkliga obsceniteten träder fram. Myndigheterna visste. De fick rapporter. De hörde kvinnorna. Ändå valde de att låta projektet fortgå. När en man som senare dömdes för våldtäkt identifierades som ett hot, hävdade kommunen att det var ”omöjligt” att vräka honom. Först efter ett formellt gripande flera år senare lämnade han komplexet. Straffet blev tre års fängelse för två våldtäkter. Ett rättsligt minimum, följt av ett administrativt axelryckande.

Det är i det ögonblicket vi måste sluta tala om ”misslyckad integration” och börja tala klarspråk. De som driver den här typen av projekt är beredda att offra sina egna. Sina studenter. Sina döttrar. Sina medborgare. Inte av misstag, utan därför att det anses nödvändigt. För varje sådan här historia finns en tyst kalkyl: några får lida, annars spricker projektet. Och spricker projektet spricker karriärer, bidrag, prestige och hela den moraliska överbyggnad som hållit denna lögn vid liv i decennier.

Därför tystar man. Förhalar. Utreder långsamt. Lägger ner ärenden. Dömer milt. Allt för att hålla helheten intakt. ”Helheten” – detta märkliga ord som alltid dyker upp när någon blivit förstörd på riktigt.

Det är också slående hur språket konsekvent väjer för kärnan. Det talas om ”en migrant”, ”en boende”, ”en individ”. Aldrig om mönster. Aldrig om struktur. Som om verkligheten bestod av isolerade olyckor som råkat inträffa på samma plats, under samma förutsättningar, med samma konsekvenser, om och om igen. Det är inte naivitet längre. Det är cynism.

Inte första gången

Här blir parallellen till Rotherham omöjlig att undvika. Där pågick systematiska sexuella övergrepp mot flickor i decennier. Socialtjänst visste. Polis visste. Politiker visste. Men ingen ville vara den som ”stigmatiserade” eller ”spädde på främlingsfientlighet”.

Resultatet blev att minst 1 400 flickor offrades för att systemet skulle slippa se sig självt i spegeln. Stek Oost påminner om Rotherham, inte i detaljerna, utan i reaktionen. Larm ignoreras. Offren lämnas ensamma. Förövarna skyddas indirekt. Staten drar sig undan bakom rutiner och ursäkter.

Därför är frågan oundviklig. Vad vet vi inte om? Här i Sverige. Vad pågår just nu som godhetsknarkande aktivister på statliga myndigheter struntar i? På sätt och vis har det redan skett. Och det fortsätter att ske. Det är bara det att ingen sammanställer det. Ingen har lagt ihop helheten av årtionden av tillåtna och nedtystade övergrepp mot svenskar.

Nästan alla har en berättelse om hur de utsatts för svenskfientlighet.

Övergreppen saknas inte. Men ingen har haft, intresset, eller mandatet, eller modet, att dra strecken mellan punkterna och säga det uppenbara: detta är inte en serie olyckor, det är ett mönster.

Så länge allt hålls fragmenterat kan man låtsas att omfattningen inte finns. Och så länge man låtsas kan de ansvariga sitta kvar. Rotherham var inte ett misslyckande, det var ett val. Stek Oost är inte ett undantag, det är en konsekvens. Och föreställningen att Sverige skulle vara immunt mot samma logik är inget annat än den sista lögnen innan facit skrivs.

—

PS. Du missar väl inte dagens podcast?

Eriksson & Söderman

Grönland, Trump och Europas ödesfråga

I detta avsnitt av Eriksson & Söderman förs ett längre och sammanhängande resonemang om Grönland, Donald Trumps utrikespolitiska utspel och vad de egentligen säger om Europas ställning i världen. Utgångspunkten är Trumps återkommande ambitioner kring Grönland, men samtalet rör sig snabbt bortom dagsaktuella rubriker och in i ett större geopolitiskt och civilisatoriskt sammanhang…

Listen now

3 months ago · 3 likes · Dan Eriksson and Magnus Söderman

Klicka för att ge en gåva via Swish

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa har skapat en tydlig splittring inom den sverigevänliga oppositionen. Det handlar inte främst om hur den breda samhällsdebatten förs, utan om en intern diskussion mellan olika delar av rörelsen.

Debatten präglas ofta av förenklingar och slagord, trots att Sveriges säkerhetspolitiska läge i grunden formas av välkända faktorer: vårt geografiska läge, vårt beroende av stabilitet i Östersjön och Nordatlanten, samt historiska erfarenheter av hur små stater påverkas när stormaktsrivaliteten ökar.

I grova drag finns två ytterligheter. Den ena betonar att Sverige måste vara berett att gå i tydlig konfrontation med Ryssland, att militärt försvara Baltikum och Finland (via Nato), och att även markera mot USA när Grönland utsätts för påtryckningar. Den andra menar att Sverige redan har så allvarliga problem på hemmaplan att allt fokus bör ligga på inrikesfrågor som massinvandring, kriminalitet och social upplösning – och att internationella engagemang därför bör begränsas kraftigt. De menar till exempel att pengar som går till Ukraina är bortslösade, eftersom de skulle göra större nytta här hemma.

Båda perspektiven rymmer delar av sanningen.
Men båda riskerar också att leda fel.

Sverige kan inte välja bort sin omvärld

Sverige är ett litet land i ett strategiskt känsligt område. Vår säkerhet har historiskt alltid varit nära knuten till utvecklingen i Östersjöregionen, Norden och norra Europa. Baltikum, Finland och Nordatlanten har haft betydelse för svensk säkerhet i århundraden.

När stormakter flyttar sina positioner i dessa områden påverkas Sveriges säkerhetsläge – oavsett om vi vill det eller inte. Det är inte en ideologisk fråga, utan en fråga om geografi och realpolitik.

Små stater kan inte isolera sig från stormaktspolitiken.

Ett instabilt Baltikum, ett pressat Finland eller ökade spänningar kring Grönland påverkar svensk säkerhet direkt. Och med “svensk säkerhet” menas här Sverige som land, som stat och som plats där svenskar bor – oavsett vem som för tillfället styr. Att bortse från detta är inte självständighet, utan strategisk kortsynthet.

Den inre krisen försvagar landet

Samtidigt befinner sig Sverige i en fortsatt djup inrikes kris. Den snabba demografiska förändringen, kriminaliteten och den sociala fragmenteringen har försvagat tilliten i samhället.

Sverige har blivit mindre sammanhållet, mindre tryggt och mindre förutsägbart. Ett samhälle som inte håller ihop har också svårare att möta yttre påfrestningar. Polariseringen är direkt farlig och skadlig.

Försvarsvilja, krisberedskap och långsiktig motståndskraft bygger på gemenskap, tillit och kulturell kontinuitet. Ett splittrat land har svårare att mobilisera politiskt, socialt och mentalt när det verkligen gäller.

Utan sammanhållning blir även säkerhetspolitiken ihålig.

Den falska motsättningen

Det är missvisande att ställa inre och yttre säkerhet mot varandra. De hänger samman.

Den isolationistiska hållningen bygger ofta på en förståelig frustration över hur Sverige förändrats de senaste decennierna. Många upplever att landet redan belastats hårt av politiska beslut som saknat folkligt stöd. Reaktionen blir att man vill prioritera det egna och minimera allt yttre engagemang.

Problemet är att isolering sällan fungerar för små stater.

Sverige kan inte blunda för utvecklingen i sitt närområde. Ett försämrat säkerhetsläge i Norden och Östersjöregionen påverkar oss direkt, oavsett politisk vilja. Ett Sverige som helt överger sin omvärld riskerar att stå ensamt om stormakter beslutar att Sverige bör ingå i deras direkta maktsfär.

Den internationalistiska ytterligheten

Den motsatta hållningen – där internationella åtaganden ständigt sätts över inrikesfrågor – är minst lika problematisk.

Ett land som förlorar sin sociala sammanhållning, sin kulturella kontinuitet och sin folkliga förankring får svårt att upprätthålla långsiktig stabilitet. Försvar och säkerhetspolitik kan inte vila på abstrakta principer om “västerländska värderingar” eller internationell solidaritet i största allmänhet. De måste ha förankring i ett samhälle där människor känner tillhörighet och ansvar för något konkret.

Den politiska klass som i decennier prioriterat internationella åtaganden framför den egna befolkningens trygghet har förbrukat sitt förtroende. Det är inte trovärdigt när samma krafter som ignorerat massinvandringens konsekvenser nu kräver att svenska folket ska mobilisera för abstrakta internationella projekt.

Utan nationell gemenskap förlorar även yttre ambitioner sin bärkraft.

Nationell realism

En folkligt förankrad nationalism utgår från sambandet mellan dessa två nivåer. Den ser behovet av ordning, sammanhållning och kulturell kontinuitet i Sverige som grundläggande. Samtidigt erkänner den att nationens framtid också påverkas av utvecklingen i närområdet.

Det handlar inte om att driva ideologiska projekt eller att agera global ordningsmakt. Det handlar om att säkra långsiktiga svenska intressen.

Finland är vår närmaste granne i öster och vår naturliga partner i försvaret av Nordkalotten. Estland, Lettland och Litauen är länder vars säkerhet är direkt kopplad till vår egen – inte som “buffertstater”, utan som nationer vars öde påverkar hela Östersjöregionens stabilitet. När stormakter flyttar sina positioner i dessa områden påverkas Sveriges säkerhetsläge.

Dessa avvägningar är genuint svåra. Det finns inga enkla formler som talar om exakt hur resurser ska fördelas mellan inre återuppbyggnad och yttre säkerhet. Men principen är klar: båda dimensionerna måste hanteras samtidigt.

Realism är inte krigshets. Det är ansvar.

Styrka inåt, klarhet utåt

Den verkliga motsättningen står inte mellan “Sverige” och “Europa”, utan mellan långsiktigt ansvar och kortsiktiga förenklingar.

Isolationistisk nationalism riskerar att göra Sverige strategiskt ensamt.
Rotlös internationalism gör Sverige svagt inifrån.

Båda ytterligheterna försvagar landet – på olika sätt.

Det Sverige behöver är en linje som kombinerar nationell återhämtning med regional realism.

Det innebär att massinvandringen måste upphöra. Att kriminella och asociala element utvisas så att den sociala sammanhållningen kan stärkas. Att frivillig återvandring över tid underlättas. Att trygghet och rättsstat återupprättas. Att kulturell kontinuitet värnas.

Samtidigt innebär det att Sverige måste förstå sin plats i Norden och norra Europa. Stabilitet i vårt närområde är inget altruistiskt projekt – det är en del av vår egen säkerhet.

Små nationer överlever inte genom att blunda för omvärlden. De överlever genom att vara starka inåt och kloka utåt.

Sverigevänner behöver därför sluta låtsas som att valet står mellan inre ordning och yttre ansvar.

Båda behövs.

Klicka för att ge en gåva via Swish

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Det pågår mycket just nu. Flödena är fulla och tempot högt. USA, världspolitiken, säkerhetsläget och många funderingar om dolda agendor. Det analyseras, spekuleras och bråkas bland intresserade på sociala medier. Vissa är uppriktigt oroliga. Andra tycks nästan njuta av dramat och samlar klipp, teorier och fragment – som om de själva satt med insyn i spelets centrum.

Det är mänskligt. När tillvaron känns osäker söker människor mönster och förklaringar. Men det finns en punkt där detta slutar vara sunt intresse och i stället blir ett sätt att slippa se det som faktiskt kräver ens uppmärksamhet.

Och just nu är många där och allt fler på väg dit.

Geopolitik och illusionen om överblick

Utrikespolitik och geopolitik är ingen vardagssyssla. Det handlar om maktutövning på statlig nivå, präglad av sekretess, motstridiga intressen och information som aldrig når offentligheten. Den som tror att helhetsbilden går att återskapa genom öppna källor, rykten och magkänsla lurar oftast sig själv.

Att tro att man, via sådana fragment, kan "förstå vad som egentligen händer" bättre än de aktörer som befinner sig mitt i systemen är i bästa fall en illusion. De som befinner sig där har inte nödvändigtvis bättre omdöme. De är ofta bundna av egna teorier, institutionella vanor och politiska skygglappar. Men de vet mer. De har en mer stabil helhetsbild.

Det betyder inte att man ska ignorera de stora skeendena. Men det betyder att man bör veta var gränsen går mellan rimlig omvärldsbevakning och meningslös spekulation.

När blicken dras bort från det som faktiskt händer

Problemet uppstår när denna osäkerhet tar över. Vi riskerar att elda på varandras oro och tillbringa mer tid med sådant som ligger helt utanför vår kontroll – medan det nära livet försummas.

För medan diskussionerna pågår om vad som kan hända i andra länder, händer annat helt säkert här.

Ekonomin är fortsatt tuff för många. Otryggheten i samhället har inte försvunnit. Våra relationer kräver arbete, lust och glädje, annars glider de isär. Och i ett samhälle där människor byts ut snabbare än gemenskap hinner byggas blir ensamheten snart ett normaltillstånd för många. Gemenskaper tunnas ut när ansvar ersätts av system, och när människor lär sig att dra sig undan i stället för att stå upp för sitt närområde.

Detta är inga teoretiska resonemang. Det är sådant människor lever med varje dag. Och det är där konsekvenserna blir verkliga.

Jag vet har lätt det är att fastna i det abstrakta. Hur enkelt det är att känna sig engagerad utan att egentligen göra något. Det kräver mindre av en att följa världspolitik än att ta ansvar för sin närsamhälle, sina relationer och sitt välmående.

Det robusta samhället byggs nära

Ett robust samhälle byggs inte i huvudstäder eller genom manifest. Det byggs i små, konkreta enheter. I familjer som fungerar. I vänskaper som håller över tid. I människor som känner varandra och vet vem de kan lita på.

Det byggs av människor som dyker upp. Som håller tider. Som tar sin roll på allvar även när det är obekvämt. Av vardaglig lojalitet snarare än högljudda åsikter.

Det är där motståndskraften finns. Inte i att ha en analys av världsläget, utan i att ha ordning på det egna livet och på människorna omkring sig. En människa med fungerande relationer och praktisk förmåga står alltid stadigare än den som konsumerar information men saknar förankring.

Vad vi försöker möjliggöra

Vår gemenskap är inte ett projekt för att fly verkligheten. Det är inte ett kommentarsfält för att lätta på trycket. Det är ett försök att återuppbygga något som det moderna samhället systematiskt försvagat: verklig gemenskap mellan svenskar.

Gemenskaper som bär även när det blåser. Där människor möts i verkligheten, arbetar tillsammans, tränar tillsammans och samtalar utan masker. Där förtroende byggs över tid, och där man vet vem som står bredvid en när det behövs.

När omvärlden skakar är det dessa sammanhang som avgör om människor håller ihop eller faller isär. Inte hur uppdaterade de är på senaste spekulationen.

Samtal som bygger något på riktigt

Att tala om världshändelser är inget nytt. Människor har alltid diskuterat makt, konflikter och framtid. Skillnaden ligger i formen.

Låt oss göra det ansikte mot ansikte. Bjud över på kaffe och ett samtal kring matbordet. Träffas i snön, grilla korv och diskutera Grönland. Där finns ansvar i det samtalet. Där finns relationer som består även när man tycker olika.

Det är något annat än att släppa ut åsikter på internet. Där byggs sällan något som håller. Ofta förstärks bara oro och polarisering. Man känner sig aktiv, men ingenting förändras.

Det ena bygger tillit. Det andra är mest brus.

Ansvar där det fortfarande spelar roll

Världen kommer att fortsätta vara orolig. Stormakter kommer att fatta beslut utan att fråga oss. Kriser kommer och går. Det ligger utanför vår kontroll.

Men hur vi lever våra liv, vilka vi omger oss med och om våra små världar fungerar, det är fortfarande vårt ansvar. Ingen annan kommer att ta det åt oss.

Det finns alltid arbete kvar där. Relationer att stärka. Gemenskap att bygga. Struktur att hålla fast vid. Och det är där blicken behöver vara, även när världen försöker dra den åt ett annat håll.

Det är så människor står stadigt.
Och det är så ett folk håller ihop över tid.

Oskar Bergman

Låt mig ta tillfället i akt att rekommendera dig att köpa min bok Bygg ett robust liv där jag försöker vägleda dig som vill bygga ett liv som håller, oavsett vad som händer omkring oss.

Du finner den hos runströms.se

Klicka för att ge en gåva via Swish

Victor Malm ställer i Expressen (28/12) en fråga som förtjänar ett ärligt svar: finns det verkligen en svensk kulturhöger? Hans slutsats är nedslående men svår att bestrida. De borgerliga politiker som nu talar om kanon, tradition och sammanhållning bottnar inte själva i den kultur de åberopar. De har inte läst Eyvind Johnson. De befolkar inte den tradition de säger sig vilja värna. De pratar, men de lever inte.

Observationen är korrekt. Men Malm stannar vid symptomet. Han konstaterar tomheten utan att förklara den. Varifrån kommer denna andliga utarmning? Varför har borgerligheten övergett sin egen arvegård?

Svaret kräver att vi går djupare.

Den avbrutna traditionen

Malm har rätt: Sverige har en stark borgerlig kulturtradition. Heidenstam, Lagerlöf, Tegnér, Geijer. En hel linje av författare som gestaltade nationell medvetenhet, borgerlig bildning, civilisatoriskt självförtroende. Men denna tradition bröts. Den bröts inte av sig själv, utan genom en medveten kulturpolitisk offensiv som borgerligheten aldrig besvarade.

Det moderna genombrottets radikaler förstod något som högern fortfarande inte har begripit: att den som kontrollerar berättelsen om det förflutna kontrollerar framtiden. Under ett sekel har vänstern metodiskt omskrivit den svenska kulturhistorien till sin egen förhistoria. Strindberg blev socialist, Almqvist blev radikal, och de författare som inte passade in trängdes undan till fotnoterna. Lagerkvist i hans konservativa fas, hela den lundensiska traditionen, de götiska romantikerna.

Denna erövring skedde inte av sig själv. Den krävde institutioner: universitet, kulturredaktioner, förlag, bidragsnämnder. Den krävde uthållighet över generationer. Vänstern byggde, medan borgerligheten förströdde sig med annat.

Varför borgerligheten övergav kulturen

Men varför övergav högern detta fält? Två samverkande orsaker, som Malm inte berör, ger svaret.

Den första är ekonomisk. Det svenska kulturfinansieringssystemet, där staten fördelar medlen genom formellt oberoende myndigheter, presenteras som neutralt. Det är det inte. De institutioner som fördelar stöden har sedan decennier kontrollerats av samma nätverk. En författare som erhållit Kulturrådets gunst sitter senare själv i kommittén. En teaterchef med rätt världsbild disponerar miljoner till rätt slags samhällskritik. Klassen reproducerar sig genom de institutioner den kontrollerar.

Borgerligheten har aldrig byggt motsvarande strukturer. Man litade på marknaden eller på drömmen om en neutral stat. Båda svek.

Den andra orsaken är filosofisk, och allvarligare. Den moderna borgerligheten, i Sverige representerad av Moderaterna och deras idéproducerande krets, är inte konservativ i någon meningsfull bemärkelse. Den är liberal. Den tror på procedurer, inte substans. Den värnar rättigheter, inte gemenskaper. Den saknar, som Samuel Francis en gång formulerade det, varje vision om vad som ska bevaras och varför.

En sådan ideologi kan inte generera kultur. Den kan administrera den. Den kan möjligen finansiera den. Men den kan inte leva den, för den har inget att säga om vad ett gott liv är, vad Sverige är, vad som förbinder de döda med de levande och de ännu ofödda. Den är, i djupaste mening, tom.

Därför har Ebba Busch inte läst Eyvind Johnson. Men här avslöjar Malm oavsiktligt något djupare. Varför är det just Johnson som är måttstocken? Han var arbetarförfattare, autodidakt, och hans Krilontrilogi tillhör i lika hög grad en socialdemokratisk tradition som en allmänsvensk. Att Malm väljer honom som test visar hur fullständig vänsterns hegemoni har blivit: den har gjort sin kanon till den svenska kanon, så till den grad att även kritiken av borgerligheten formuleras på vänsterns villkor. Ingen frågar varför Busch inte citerar Heidenstam eller Tegnér. Ingen förväntar sig att hon ska åberopa Lagerlöf. Dessa författare har trängts ut ur det allmänna medvetandet, och högern har accepterat förlusten så grundligt att den inte längre märker den.

Att befolka en tradition

Malm efterlyser en höger som “befolkar” sin kulturtradition, som offentligt för samtal som gör människor större. Det är rätt. Men det kräver mer än läsning. Det kräver en annan grundhållning.

Det finns en bortglömd strömning i svensk idéhistoria som erbjuder detta: den radikalkonservativa traditionen. Hos Lundafilosoferna vid förra sekelskiftet, hos Rudolf Kjellén, hos Vitalis Norström finner man en höger som inte bara ville bromsa förändring utan omgestalta samhället, i enlighet med nationens väsen snarare än mot det.

Radikalkonservatism är inte reaktion. Den är offensiv. Den nöjer sig inte med att försvara en försvinnande ordning. Den vill skapa, men det den vill skapa är förankrat i det partikulära: språket, platsen, den egna civilisationens särart. Den har något att säga om Sveriges andliga situation, för den tar andliga situationer på allvar.

Finns det en höger med substans?

Men var finns denna tradition i dag? Inte hos Moderaterna, inte hos Timbro, inte i de borgerliga ledarredaktionernas spalter. Den svenska borgerligheten har steg för steg övergett varje konservativ position för en alltmer renodlad liberalism, stundom socialliberalism. Resultatet är en höger utan substans, en opposition som delar sina motståndares grundantaganden och därför aldrig kan vinna på djupet.

De svenskar som ändå sökt radikalkonservativa perspektiv har tvingats vända sig utomlands. Till den franska Nya Högern och Alain de Benoists metapolitiska projekt. Till den amerikanska paleokonservatismen och dess kritik av den liberala ordningen. Till europeiska tänkare som aldrig översatts till svenska, för att ingen ansett det mödan värt.

Den mest substantiella inhemska produktionen har under det senaste decenniet kommit från kretsen kring Motpol, inte minst genom Joakim Andersens arbete med att introducera kontinental idédebatt för en svensk publik. Här finns den läsning, den begreppsbildning, den historiska förankring som borgerligheten saknar. Men de fina borgerliga vill inte ta i detta. De håller sig på behörigt avstånd, rädda för associationer, angelägna om sin respektabilitet. Hellre kapitulation än kontaminering.

Priset för denna feghet är total walk-over i kulturfrågorna. Vänstern behöver inte ens argumentera för sin hegemoni; den andra sidan har lämnat planen.

Mer än kulturpolitik

Kulturhögern saknas inte för att Sverige saknar begåvningar på höger sida. De finns, om än i exil från det fina offentliga samtalet. Den saknas för att den moderna borgerligheten har glömt vad den är, och därmed förlorat förmågan att minnas vad den en gång var.

Malm pekar på tomheten. Han har rätt. Men tomheten fylls inte genom att läsa fler böcker, och särskilt inte genom att läsa vänsterns böcker. Den fylls genom att återerövra en egen kanon, bygga egna institutioner, formulera en vision som väcker lojalitet istället för att administrera intressen.

Det kräver mer än kulturpolitik. Det kräver en annan höger.

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Klicka för att ge en gåva via Swish

Subscribe now

Share

Bengt Westerberg är inte bara Bengt Westerberg. Han är en arketyp. En hållning. Ett sätt att tänka som en gång hade makt, prestige och självförtroende – och som nu lever vidare mest som eko. När han skriver på Dagens Arena är det som att öppna ett arkiv från 1990-talet, damma av det och låtsas att världen stått stilla sedan dess.

Det här är folkpartisten i sin renaste form. Den moraliskt självsäkra liberalen som alltid vet bättre, alltid står på ”rätt sida”, alltid ser sig som förnuftets vuxne i rummet. Han som betraktar politiska konflikter som missförstånd, invändningar som okunskap och verkliga problem som övergående irritationsmoment i historiens stora, goda rörelse framåt. Men som inte har någon egentlig grund att stå på.

Westerbergs storhetstid sammanföll med en epok då allt verkade möjligt. Kalla kriget, trodde de godtrogna, var över. Gränser var till för att suddas ut. Nationalstater reducerades till administrativa kvarlevor. Historien var slut. Det fanns inga tragiska val, inga djupa konflikter, inga oförenliga intressen – bara mer eller mindre upplysta perspektiv. Och var man tillräckligt upplyst, tillräckligt liberal, tillräckligt god, så löste sig allt.

Det var också då Folkpartiet hade sitt ögonblick. Man kunde tala strängt om krav utan att behöva bära ansvar för konsekvenser. Man kunde försvara gränslöshet med ordet ”humanism” och avfärda varje invändning som främlingsfientlig, bakåtsträvande eller helt enkelt dum.

Det är den rösten som fortfarande talar ur Westerbergs mun. Inte en reflekterande ålderman. Inte en självkritisk veteran. Utan samma folkpartist, oförändrad, oberörd av trettio års erfarenheter. Frågan är inte om Bengt Westerberg har gått i barndom. Frågan är om han överhuvudtaget har märkt att världen gått vidare.

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Konsekvensen av hans politik

Bengt Westerberg skriver som om han vore en oberoende betraktare. Som om han stod vid sidan av utvecklingen och nu, med filosofisk distans, försökte bringa ordning i en infekterad debatt. Det är en bekväm position. Och en falsk.

För Westerberg är inte en kommentator av det som skett. Han är en av dem som såg till att det skedde. Hans tankevärld, hans moraliska kompass och hans politiska instinkter var inte perifera i svensk politik under de år då kursen lades. De var centrala. De var mainstream. Och de fick konsekvenser.

Det fanns en grundläggande övertygelse i denna folkpartistiska liberalism: att samhällen i grunden är formbara, att människor är utbytbara och att kultur främst är en yta – ett slags kosmetik – som snabbt anpassar sig till nya omständigheter. Konflikter reducerades till socioekonomi. Skillnader förklarades bort som tillfälliga. Det djupare, det segare, det som inte låter sig administreras bort, existerade inte riktigt i analysen.

Den som påpekade att stora och snabba befolkningsförändringar kunde få följder för sammanhållning, tillit och trygghet avfärdades. Inte genom motargument, utan genom misstänkliggörande. Frågan gjordes moralisk. Och när frågan väl blivit moralisk behövde den inte längre besvaras sakligt.

Det är därför det blir så avslöjande när Westerberg i dag låtsas väga för- och nackdelar. Han har alltid vägt på samma sätt. Plusposterna har alltid varit abstrakta: humanitet, öppenhet, mångfald. Minusposterna har alltid varit konkreta men ovälkomna: brott, segregation, skolmisslyckanden, parallella normsystem. Och när de blivit omöjliga att ignorera har de relativiserats, brutits ned till statistik eller förklarats som övergångsproblem.

Detta är inte en man som omprövar. När han skriver om invandring i dag gör han det inte för att förstå Sverige som det faktiskt ser ut, utan för att rädda en idé om Sverige som han själv varit med och formulera. Ett Sverige där politiska beslut saknar pris, där ansvar alltid kan skjutas framåt och där verkligheten förväntas rätta in sig i teorin.

Och just därför är hans text så avslöjande. Den är inte ett försök att analysera. Den är ett försök att frikänna.

De westbergska greppen faller

Bengt Westerberg verkar ha hittat sitt resonemang i en handbok från Rör inte min kompis-kampanj från 1980-talets mitt. Och det blir bara dumt.

Det första greppet han använder är tidsförskjutningen. När dagens invandringspolitik ska försvaras hamnar vi plötsligt i stenåldern, i neolitikum, bland jägarsamlare och tidiga bönder.

Här sker ett dubbelt bedrägeri. För det första förnekas det självklara faktum att svenskarna – det nordiska, germanska folket – faktiskt är resultatet av ett långvarigt genetiskt och kulturellt flöde över tid. Det är just därför det överhuvudtaget går att tala om kontinuitet, släktskap, gemensam historia och ett folk. För det andra likställs denna långsamma, organiska framväxt med ett halvt sekel av statligt administrerad massinvandring.

Att jämföra folkvandringstidens gradvisa rörelser med dagens situation är intellektuellt ohederligt. Då fanns ingen nationalstat, ingen välfärdsstat, ingen rättsstat, ingen offentlig sektor som bar upp vård, skola, omsorg och transfereringssystem. Då fanns inga medborgarskap i modern mening, inga universella rättigheter som krävde institutionell stabilitet och hög tillit. Europa – och i synnerhet Norden – har byggt upp dessa strukturer under århundraden av relativ demografisk kontinuitet. Att låtsas som om detta saknar betydelse är att aktivt göra politiken ansvarslös.

Om allt reduceras till ”rörelse” över tid, blir inget längre ett val. Då finns inga gränser, inga brytpunkter, inga politiska beslut som kan kritiseras. Då är allt bara naturhistoria. Och naturhistoria kan man inte ställas till svars för.

Det andra greppet han tar till är kategoriupplösningen. Kulturutbyte, idéinfluenser, resor, konstnärer som studerat utomlands, filosofer som bjudits in till hovet – allt läggs i samma hög som dagens massinvandring. Albertus Pictor, Descartes och Hilma af Klint används som om de vore argument för parallellsamhällen, klanstrukturer och djupgående demografiska skiften.

Det är här Westerbergs resonemang blir nästan parodiskt. Den svenska kulturens historiska influenser har i huvudsak kommit från mycket närstående folk – geografiskt, kulturellt och civilisatoriskt. Tyskar, holländare, fransmän, britter. Europeiska samhällen formade av samma religiösa, rättsliga och kulturella grund. Detta har ingen seriös kritiker av dagens migrationspolitik någonsin ifrågasatt.

Ingen har sagt att det var ett problem att Tessin studerade i Italien. Ingen har menat att det hotade Sverige att Descartes undervisade drottning Kristina. Ingen har hävdat att idéutbyte, handel eller resor inom (eller, för den del, utom) Europa utgjorde en risk för sammanhållningen. Att låtsas som om kritiken riktar sig mot detta är att angripa en position som inte finns.

Skillnaden mellan begränsat elitutbyte och omfattande befolkningsförändring suddas inte bort därför att den är svår att förstå, utan därför att den är förödande för Westerbergs slutsats. För accepterar man skillnaden, då måste man också tala om volym, hastighet, ursprung, kulturellt avstånd och institutionell bärkraft. Och då räcker det inte längre att rada upp konstnärsnamn ur kulturkanon.

Det tredje greppet han försöker med är den moraliska dimman. När problemen inte längre går att förneka, när hedersförtryck, gängkriminalitet och våld måste nämnas, då byter texten karaktär. Då handlar det plötsligt om empati. Om att det trots allt är bättre att de som utsätts för hedersförtryck gör det här, eftersom de här kan få hjälp. Det låter humant. Det låter anständigt. Och det är logiskt fullständigt havererat.

För med samma resonemang blir slutsatsen att alla offer för kriminalitet borde tas hit. Alla som riskerar att bli rånade, misshandlade, våldtagna eller mördade i sina hemländer borde flyttas till Sverige, eftersom de här åtminstone har tillgång till polis, socialtjänst och skyddade boenden. Brottslighetens existens blir då ett argument för att importera fler brottsoffer – vilket i sin tur kräver fler förövare, fler skyddssystem och ännu större belastning på samhället. Resonemanget saknar varje form av gränsdragning.

Detta är typiskt för den folkpartistiska liberalismen av Westerbergs snitt. Man byter nivå. Från politik till moral. Från samhälle till individ. Från konsekvens till intention. Och när man väl gjort det går det att säga nästan vad som helst, eftersom varje invändning då kan avfärdas som hjärtlös.

Men politik handlar inte om att välja den plats där lidandet känns minst pinsamt. Politik handlar om att minska lidandet genom att förebygga de strukturer som skapar det. När Westerberg använder hedersförtryckets offer som argument för fortsatt invandring, då har analysen upphört och ersatts av självbekräftande godhet.

Det är på det sättet verkligheten hålls på avstånd. Inte genom okunskap, utan genom metod.

De värsta haverierna

När man väl har förstått Westerbergs metod blir det också tydligt var texten faktiskt brister som mest. Det handlar inte om enstaka formuleringar eller olyckliga exempel, utan om genomgående tankefel som gång på gång leder ner i diket. Några sticker ut, inte för att de är subtila, utan för att de är så uppenbara att man förvånas över att de ens skrivs ned.

Det första haveriet är själva grundantagandet i resonemanget: föreställningen om ett Sverige utan invandring där allt annat varit lika. Det är inte analys. Det är fabulering. Det finns ingen alternativ tidslinje där befolkningen minskar, men där politik, ekonomi, arbetsmarknad, lönebildning, teknik, familjebildning och välfärdsmodell på något magiskt sätt står stilla.

Westerbergs argument bygger på ett kontrafaktiskt tankeexperiment som aldrig prövas mot verkligheten. Han utgår från att om invandringen uteblivit, då hade exakt samma politiska prioriteringar gällt, samma välfärdsåtaganden bestått, samma lönenivåer accepterats och samma arbetsvillkor erbjudits – trots att arbetskraftsbrist i sig alltid driver förändring. Det är ett antagande utan grund, och det används för att göra invandringen till den enda tänkbara räddningen.

I verkligheten fungerar samhällen tvärtom. När arbetskraft blir knapp höjs löner. När personal saknas förändras arbetsorganisationen. När kostnader skenar tvingas politiken prioritera, rationalisera och ibland dra gränser. Att påstå att Sverige utan invandring automatiskt hade blivit fattigare och oförmöget att klara välfärden förutsätter att ingenting annat hade fått anpassa sig. Det är ett resonemang som bara kan upprätthållas så länge man vägrar tänka färdigt.

Detta sätt att argumentera gör varje konsekvens ofrånkomlig i efterhand. Först antar man att inga alternativ existerar. Sedan pekar man på utfallet och säger: se, det fanns inget val. Men när ett påstående vilar på ett ”allt annat lika” som aldrig kan existera i verkligheten, då finns det inget kvar att diskutera. Då är hela resonemanget intellektuellt tomt.

Så skriver man inte analys. Så skriver man inte historia. Så skriver man försvarstal.

Det andra haveriet rör brottsligheten. Westerberg erkänner motvilligt överrepresentationen bland personer med utrikes bakgrund, för att i nästa andetag tona ned dess betydelse. Majoriteten begår inga brott, får vi veta. Andelen misstänkta minskar över tid. Socioekonomin förklarar det mesta. Allt detta kan vara sant i delar – och samtidigt helt missa poängen.

Politik handlar inte om majoriteter som sköter sig. Den handlar om marginaler som skapar systemeffekter. Om gäng som tar kontroll över bostadsområden. Om våldskapital som skrämmer vittnen till tystnad. Om unga pojkar som rekryteras in i kriminalitet långt innan de fyllt arton. Att reducera detta till en fråga om statistikens mittvärde är att vägra se verkligheten som den faktiskt upplevs.

För övrigt får vi aldrig veta vilken statistik, vilken forskning, vilka forskare som han vilar på. Det finns olika forskning, som alla som bryr sig vet.

Det tredje haveriet är hur hedersförtryck behandlas. Här erkänner Westerberg utan omsvep att detta är ett problem som huvudsakligen följt med invandring från vissa regioner. Men i stället för att dra någon slutsats av detta, gör han en moralisk kullerbytta och hävdar att det trots allt är bättre att dessa övergrepp sker här, eftersom offren här kan få hjälp. Det är ett resonemang som faller samman så fort man prövar det.

Med samma logik borde Sverige aktivt ta emot alla världens brottsoffer, eftersom de här åtminstone kan få skydd. Brottets existens blir då ett argument för att importera fler situationer där brott sker. Gränsdragningen upphör helt. Politiken förvandlas till en tävling i att vara mest medkännande på papper, medan kostnaderna och konsekvenserna lämnas därhän.

Det fjärde haveriet gäller ekonomin. Westerberg lutar sig tungt mot siffror från Konjunkturinstitutet och presenterar ett enskilt år som om det vore en slutgiltig dom. Arbetskraftsinvandringen gick plus, flyktinginvandringen minus, och plötsligt vänds perspektivet till en moralisk triumf över kritikerna.

Men KI själva är betydligt mer försiktiga. De skiljer tydligt mellan offentligfinansiella effekter och bredare samhällsekonomiska konsekvenser, och konstaterar att helhetsbilden är svår att fastställa. Westerberg gör det som politiska pamfletter alltid gjort: han plockar det som passar, ignorerar reservationerna och utropar seger. Att brottslighet, segregation, skolmisslyckanden och institutionell erosion inte ryms i en enkel nettosiffra nämns knappt.

Det femte haveriet är det mest avslöjande, därför att det rör själva grunden för hans resonemang. Å ena sidan ägnar Westerberg hela texten åt att beskriva hur olika grupper har berikat Sverige. Genom arbete, kultur, idéer, erfarenheter. Å andra sidan avslutar han med att hävda att dessa grupper i egentlig mening inte existerar. Det finns inga folk, inga kollektiv, inga kulturella helheter – bara individer. Därmed blir talet om folkutbyte meningslöst, eftersom det inte finns något folk att byta ut.

Och här kollapsar resonemanget helt. För antingen finns grupper, med någorlunda gemensamma mönster, erfarenheter och beteenden – och då spelar demografi roll. Eller så finns de inte – och då finns heller ingen kollektiv berikning, inga kulturella tillskott, inga ”impulser” att tala om. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Westerberg försöker. Och det är en dikeskörning utan motstycke. Det är inte ett subtilt felslut. Det är ett intellektuellt haveri.

Ett försvarstal – och inget mer

När man läser Bengt Westerbergs text från början till slut blir det till sist omöjligt att tolka den som något annat än just det den är: ett försvarstal för ett helt livsverk. För ett sätt att tänka som nu står anklagat av verkligheten själv.

Westerberg skriver inte för att pröva sina antaganden. Han skriver för att bevara dem. Varje invändning löses upp genom historiska paralleller, moraliska omvägar eller statistiska utsnitt. Varje konsekvens som inte passar in förklaras som övergående, missförstådd eller irrelevant. Det är samma hållning som präglade politiken när besluten fattades – och samma hållning som gjort att ingen egentligen behövt ta ansvar för utfallet.

Det mest slående är inte att han bortförklarar problemen, utan att han fortsätter att behandla dem som om de vore abstrakta. Gängvåld, hedersförtryck, skolmisslyckanden, segregation – allt reduceras till parametrar i ett resonemang som alltid mynnar ut i samma slutsats: att kursen i grunden varit riktig. Att alternativen saknats. Att kritiken egentligen handlar om attityd, inte om substans.

Men ett samhälle kan inte styras som ett seminarium. Det kan inte leva på goda intentioner, tankeexperiment och efterhandskonstruktioner. Förr eller senare krävs något mer grundläggande: ansvar för konsekvenserna av de vägval som gjorts.

Det är just detta ansvar som Westerbergs text konsekvent undviker. Han skriver som om politiken fortfarande befann sig i idéstadiet, som om besluten ännu inte prövats, som om resultatet fortfarande gick att bortförklara. Men Sverige är inte ett tankeexperiment. Det är ett land där människor lever med följderna av dessa beslut varje dag.

Därför kan Bengt Westerberg inte längre behandlas som en samtida röst i migrationsdebatten. Han representerar inte framtiden, och han erbjuder inga verktyg för att hantera nuet. Han representerar ett avslutat kapitel i svensk politik. Tack och lov. Ska han kommas ihåg så ska det vara som ett avskräckande exempel.

Bengt Westerberg tillhör historien.
Låt honom stanna där.

Missa inte vårt samtal om Westerbergs artikel

Klicka för att ge en gåva via Swish

På DN Debatt hävdar Thomas Franzén att “utrikesfödda bidrar visst till de offentliga finanserna” och menar att Konjunkturinstitutets (KI) beräkningar ger en “snedvriden bild” av invandringens effekter. Slutsatsen bygger dock på två grundläggande problem: en statistisk dimridå kring vilka “utrikesfödda” som avses – och en reduktion av en djupt existentiell samhällsfråga till en teknisk skattefråga.

Den statistiska säcken

För det första: kategorin “utrikesfödda” är inte en aktör, den är en statistisk säck. I samma kolumn låter Franzén den högutbildade ingenjören från Nederländerna och den analfabetiska flyktingen från Somalia bli en och samma ekonomiska och politiska figur. KI:s egen specialstudie 117 delar däremot upp i flyktingar, övriga utrikesfödda och arbetskraftsinvandrare, och redovisar tydligt att de samlade nettobidragen skiljer sig kraftigt åt mellan olika invandringskategorier. Förbättringen de senaste åren drivs i hög grad av arbetskraftsinvandrare med hög sysselsättning – inte av den lågutbildade flyktinginvandring som dominerat svensk invandringspolitik sedan 1980-talet.

När man buntar ihop alla “utrikesfödda” döljer man i praktiken att vissa grupper ligger på kraftigt minus. ESO-analyser och senare genomgångar har uppskattat att invandringen sammantaget under långa perioder inneburit en offentlig nettokostnad på omkring 1,5–2 procent av BNP årligen – det vill säga någonstans runt 90–100 miljarder kronor per år i dagens penningvärde. Samtidigt visar andra studier att arbetskraftsinvandringen ensam bidrar med tydliga plus i både BNP och skatteintäkter. Om helheten trots det bara är svagt positiv eller nära noll ett enskilt år, följer logiskt att vissa delgrupper är rejält negativa för de offentliga finanserna.

Det är denna obekväma fördelning Franzén försöker gömma i genomsnittet. Politik måste dock utgå från verkliga grupper av människor, med skilda utbildningsnivåer, förankring och beteendemönster. Inte från en statistisk medelperson som inte existerar.

Kreativ bokföring

Franzén angriper också KI:s uppdrag genom att göra om frågan. KI skulle räkna på invandringens effekter på de offentliga finanserna och samhällsekonomin, vilket naturligtvis inkluderar fördelning av gemensamma kostnader som försvar, infrastruktur och allmän förvaltning. KI:s modell visar att utrikes födda under en lång period haft ett negativt nettobidrag och först på senare år närmat sig noll eller blivit svagt positiva, medan inrikes födda i arbetsför ålder har ett högre positivt nettobidrag.

Franzén föreslår att man helt enkelt drar bort en stor del av de gemensamma kostnaderna och fördelar dem som om de inte påverkades av befolkningens storlek. Då får han fram ett “plus” på 72 900 kronor per flykting och 101 800 kronor per utrikesfödd och presenterar detta som om det vore den egentliga sanningen. Men försvar, rättsväsende, sjukvård, infrastruktur och administration är inte konstanter. De dimensioneras i stor utsträckning efter befolkningens storlek och sammansättning. Att skala bort denna del av verkligheten är inte vetenskaplig stringens, utan kreativ bokföring med politiska förtecken.

KI:s regeringsuppdrag handlade just om att svara på den statsfinansiellt relevanta frågan: vad innebär invandringen för de offentliga räkenskaperna, givet hur våra system faktiskt ser ut? Den fråga Franzén vill ställa är i praktiken: hur skulle kalkylen se ut om vi bortsåg från en central del av kostnaderna? Det har han naturligtvis rätt att göra på DN Debatt – men det ändrar inte KI:s uppdrag, inte heller decennier av ackumulerade nettokostnader.

Det som inte syns i kalkylerna

Den tredje, och egentligen avgörande, invändningen mot Franzéns resonemang handlar om det han själv erkänner, men bara använder åt ett håll:

“Det är svårt att beakta och mäta alla effekter som följer av migration.”

Ja, och just därför är det närmast intellektuellt ohederligt att låtsas som att de svårmätta effekterna nödvändigtvis är positiva.

Forskning om etniska enklaver, segregation och grannskapseffekter visar att koncentration av socioekonomiskt svaga invandrargrupper i vissa bostadsområden har negativa effekter på såväl sysselsättning som social integration. Att denna koncentration är en helt naturlig följd av en stor massinvandring säger sig självt.

Nyare studier om invandring och brottslighet i Sverige visar en tydlig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund i vissa brottskategorier, även när man kontrollerar för ålder och socioekonomi.

Detta är inte små fotnoter i marginalen. Långvarig hög invandring från länder med svag stat, klanstrukturer och låga tillitsnivåer in i ett samhälle som byggt sin välfärdsmodell på hög generell tillit, låg korruption och stark normkonformitet, påverkar oundvikligen allt från trygghet i vardagen till skattemoral och institutionernas legitimitet. Att låtsas som om de svårmätta effekterna framför allt handlar om underskattade positiva bidrag inom vård och omsorg är en, i bästa fall, romantiserad halvsanning.

Mer än en skattemaskin

Den viktigaste frågan är dock den som Franzén aldrig lyfter: vad händer med Sverige när svenskarna inte längre utgör en förkrossande majoritet? KI diskuterar BNP per capita, sysselsättning och skattebas. Det är viktiga frågor, men de är sekundära. Staten är inte till för att maximera en abstrakt nationalinkomst, utan för att värna ett konkret folk.

Befolkningsstatistiken visar att andelen utrikes födda och barn till utrikes födda växer snabbt, särskilt i storstäderna, där etniskt svenska barn redan är i minoritet i många skolor och bostadsområden. Kombinera det med de ökande motsättningarna, parallellsamhällen, öppen svenskfientlighet och värderingskonflikter som vi ser i vardagen – och frågan uppstår: är vilket samhälle som helst med namnet “Sverige” acceptabelt, bara skatteintäkterna räcker?

För den som ser svenskarna som ett historiskt framvuxet folk med ett legitimt anspråk på ett eget hemland är svaret nej. Det finns ett egenvärde i att svenskarna utgör en klar majoritet, i att svensk kultur, språk och normsystem dominerar det offentliga rummet och den politiska makten. Denna dimension syns inte i någon KI-tabell, men det gör den inte mindre verklig.

Det verkliga priset

Anta därför, för diskussionens skull, att Franzén på sikt skulle få rätt i sin ekonomiska specialkalkyl – att en fortsatt hög invandring från mycket lågavlönade länder kan vridas till ett svagt plus för de offentliga finanserna. Då kvarstår fortfarande den avgörande frågan: är det ett acceptabelt pris att svenskarna steg för steg reduceras till en grupp bland andra i sitt eget land, att samhällsgemenskapen eroderar och att tillit och trygghet undergrävs – bara för att det går att uppvisa ett visst positivt nettobidrag i en modell?

För den som svarar ja kanske Franzéns resonemang framstår som trösterikt. För den som ser Sverige som mer än en skattemaskin är det tvärtom ett tydligt varningstecken. Massinvandringens verkliga kostnader ligger inte bara i budgetens räkenskaper, utan i samhällsvävens uppluckring och i förlusten av ett svenskt Sverige.

Och de kostnaderna kan ingen kreativ bokföring trolla bort.

—

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Klicka för att ge en gåva via Swish

Debatten kring Nadim Ghazales och Alexandra Pascalidous planerade framträdande på biblioteket i Lilla Edet har snabbt blivit en riksangelägenhet. Bakgrunden är enkel: två lokala SD-politiker, oppositionsrådet Frej Dristig och Niclas Ahlberg, krävde i en insändare i Alekuriren att ett redan inbokat samtal skulle ställas in. Argumentet var att Pascalidou och Ghazale är politiska opinionsbildare med uttalad kritik mot Sverigedemokraterna.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Svenska Pen talade om ett “häpnadsväckande” agerande. Pascalidou själv fick spaltmeter i GP och Expressen där hon jämförde kritiken med bokbränningar och drog paralleller till Polen och Ungern. Mediastormen blev total, och SD-politikerna i Lilla Edet stod plötsligt som skolboksexempel på auktoritära tendenser.

Låt oss vara tydliga från början: vi skriver inte detta för att hänga ut Dristig och Ahlberg. Tvärtom uppskattar vi att de har identifierat ett verkligt problem och att de vill göra något åt det. Den sortens engagemang behövs. Men just därför är det viktigt att peka på varför den valda metoden var fel, så att misstaget inte upprepas av andra.

Problemet är verkligt

Det som Dristig och Ahlberg pekar på är sant. Det finns en systematisk snedvridning i hur skattefinansierade kulturinstitutioner väljer sina gäster. Kommunala bibliotek, kulturförvaltningar och scener har under decennier fungerat som plattformar för ett visst ideologiskt raster. Vänsterliberala profiler bjuds rutinmässigt in som “neutrala samhällsdebattörer”, medan konservativa eller nationalistiska röster aldrig ens övervägs. Pascalidou må kalla sig journalist och författare, men hennes politiska positionering är knappast dold. Samma sak gäller Ghazale. Att påpeka detta är inte extremt. Det är en observation av verkligheten.

Det är alltså helt legitimt att ifrågasätta den ideologiska snedvridningen. Kulturinstitutioner som hävdar neutralitet borde rimligen inte ensidigt lyfta röster från ett politiskt läger.

Metoden var fel

Att kräva att ett redan bokat evenemang ställs in är både politiskt klumpigt och principiellt problematiskt. I praktiken uppträder man då som exakt den typ av maktutövare man kritiserar, som vill bestämma vilka röster som får höras. Och man serverar sina motståndare berättelsen på silverfat: “SD försöker tysta kritiker.” Svenska Pen, Pascalidou och hela det mediala etablissemanget tackar och tar emot.

Problemet är att det bekräftar exakt den bild av SD som kritikerna vill måla upp: att partiet vill censurera politiska motståndare.

Bättre vägar framåt

Om SD-politiker verkligen vill komma åt den ideologiska snedvridningen i den offentligt finansierade kulturen finns bättre vägar. Genom att använda den politiska makt man faktiskt har lokalt kan man ta fram tydliga riktlinjer för kommunal verksamhet där principer om pluralism slås fast, inrätta programråd med verklig bredd och följa upp hur bibliotek och kulturförvaltningar faktiskt fungerar. Man förändrar spelreglerna, inte enskilda matcher.

Ännu viktigare är det långsiktiga arbetet med att bygga egna institutioner. Egna plattformar, egna scener, egna publiker. Den som bara reagerar mot andras evenemang förblir för evigt i underläge. Den som skapar egna alternativ visar att det finns något bärkraftigt bortom den rådande kulturhegemonin.

Det metapolitiska arbetet, att gradvis förändra vad som anses rimligt, normalt och möjligt, kräver tålamod och långsiktighet. Det kräver att man bygger snarare än river. Att man skapar snarare än bara protesterar.

Ett lärotillfälle, inte ett fördömande

Vi ser händelsen i Lilla Edet som ett lärotillfälle, inte som en anledning att fördöma. Dristig och Ahlberg hade rätt i sin analys av problemet. Det de behöver är inte kritik för att de bryr sig, utan bättre verktyg för att omsätta sin frustration i resultat. Det är i den andan vi skriver detta.

Kritisera gärna den ideologiska snedvridningen, för den är verklig. Men gör det på ett sätt som inte bekräftar motståndarens bild. Bygg institutioner. Skapa alternativ. Förändra förutsättningarna över tid. Spela ert eget spel, inte deras.

—

Artikeln har uppdaterats efter publicering då ett faktafel rättats gällande Sverigedemokraternas position om armlängds avstånd. I den ursprungliga versionen antyddes felaktigt att SD skulle stödja denna princip, när partiet i själva verket vill omdefiniera den. Tack till läsare som uppmärksammade oss på felet.

—

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Klicka för att ge en gåva via Swish

Något ovanligt händer i Sverige just nu.

Permanenta uppehållstillstånd ifrågasätts. Tillfälliga dito blir åter norm. Medborgarskap diskuteras som något som faktiskt kan förloras. För den som i årtionden fått höra att sådant är omöjligt, omänskligt eller oförenligt med rättsstaten är det en märklig upplevelse att se samma idéer segla genom riksdagen.

Det visar förstås något viktigt. Hindren var aldrig juridiska. De var politiska. Det som saknades var inte lagrum utan vilja.

Och ändå finns det skäl att stanna upp. För även om riktningen är rätt, riskerar logiken bakom reformerna att skapa nya problem. Problem som kan bli ännu svårare att lösa än dem vi redan har.

Gäst eller medborgare

Låt oss börja med en princip som borde vara självklar men som Sverige övergav för länge sedan.

Den som kommer till ett annat land är en gäst.

Det låter kanske hårt i moderna öron. Men det är så de flesta samhällen genom historien har fungerat, och det är så de flesta fungerande samhällen fortfarande fungerar i praktiken. Man kan vara en välkommen gäst. Man kan stanna länge, arbeta, bidra, till och med bli omtyckt och respekterad. Men gästens roll är just det: en roll. Den innebär inte automatiskt tillhörighet till familjen.

Medborgarskap är något helt annat. Det är inte en administrativ status man uppnår genom att fylla i rätt formulär och vänta tillräckligt länge. Det är ett uttryck för tillhörighet till en folkgemenskap. Det bär med sig historia, kultur, lojalitet och ömsesidiga förpliktelser som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden.

I ett sunt system delas medborgarskap därför inte ut. Det förtjänas. Inte bara genom fysisk närvaro utan genom en demonstrerad vilja att uppgå i gemenskapen. Och även då bör det vara undantaget snarare än regeln.

Vad Sverige gjorde istället

Sverige valde en annan väg.

Under fyrtio år har gränserna stått mer eller mindre vidöppna. Människor från jordens alla hörn har inte bara välkomnats som gäster utan erbjudits fullvärdigt medlemskap i den svenska gemenskapen. Ofta efter bara några år. Ofta med minimala krav.

Medborgarskap delades ut på industriell skala. Inte för att mottagarna demonstrerat lojalitet eller assimilering, utan för att politiken betraktade medborgarskapet som ett integrationsverktyg snarare än ett arv att förvalta. Resultatet ser vi omkring oss. Hundratusentals papperssvenskar. Människor med svenskt pass men utan förankring i svensk kultur, historia eller gemenskap. Parallellsamhällen där svenska lagar knappt gäller. En stat som inte längre vet vilka den representerar eller vad den ska försvara.

Det kan vara en intressant akademisk övning att utforma exakt hur det borde ha varit. Men vi har också en verklighet att förhålla oss till. Det Sverige som borde ha funnits finns inte. Det Sverige som faktiskt finns måste hanteras.

Frågan är hur.

Misstaget som erkänns och misstaget som upprepas

Här kommer vi till det märkliga med de nuvarande reformerna.

Å ena sidan erkänner staten nu implicit att den tidigare politiken var fel. Permanenta uppehållstillstånd ifrågasätts. Tillfällighet blir norm. Återvändande diskuteras som ett reellt alternativ. Medborgarskap kan till och med återkallas vid grov illojalitet. Allt detta är steg i rätt riktning. Det visar att förändring är möjlig när viljan finns.

Men å andra sidan fortsätter samma stat att dela ut medborgarskap i stor skala. Värre än så: den använder nu osäkerheten kring uppehållstillstånd som påtryckningsmedel för att driva människor mot medborgarskap. Logiken verkar vara att man skärper kraven men fortsätter att släppa in alla som klarar de skärpta kraven.

Det är som att försöka stoppa en blödning genom att byta till renare bandage, samtidigt som man fortsätter att skära.

Siffrorna bakom rubrikerna…

Under 2022 beviljades nästan 90 000 personer svenskt medborgarskap. Året därpå sjönk siffran till 68 000, och 2024 till drygt 65 000. Vid första anblick ser det ut som en tydlig trend nedåt.

Men tittar man närmare framträder en annan bild.

Under första kvartalet 2025 beviljades fortfarande över 17 000 medborgarskap, i linje med tidigare år. Sedan kollapsade siffran. Under andra kvartalet föll antalet till knappt 3 800. Ett fall på 77 procent.

Vad hände?

…och sanningen bakom siffrorna

I januari fick Migrationsverket i uppdrag av regeringen att förstärka säkerheten i medborgarskapsprövningen. I mars infördes nya rutiner: personlig inställelse, utökade identitetskontroller, fler frågor om resor och familjeförhållanden. Det låter bra på pappret. Problemet är att dessa administrativa åtgärder skapade en flaskhals i systemet.

Handläggningen bromsade in. Köerna växte. Siffrorna rasade.

Men redan under tredje kvartalet började kurvan vända uppåt igen. Från 3 800 beviljade medborgarskap under Q2 till 8 400 under Q3. Systemet anpassar sig. Flaskhalsen vidgas. Och samma människor som väntade i kön kommer så småningom att beviljas medborgarskap ändå.

Det vi ser är alltså inte en principiell förändring av vilka som får bli svenska medborgare. Det är en tillfällig administrativ bromskloss. Processen har skärpts. Principen är densamma.

Framtidens problem byggs in i systemet idag

Tänk efter vad det innebär i praktiken.

De som nu pressas mot medborgarskap gör det inte av kärlek till Sverige. De gör det av rädsla för att förlora rätten att stanna. Det är inte assimilering. Det är pappersexercis. Det är överlevnadsstrategi.

Till skillnad från uppehållstillstånd är medborgarskap fortfarande mycket svårt att återkalla. Det krävs grov kriminalitet eller terroristbrott. Att sakna lojalitet räcker inte. Att leva i ett parallellsamhälle räcker inte. Att aktivt motarbeta svensk kultur, identitet och gemenskap inifrån räcker inte.

Varje medborgarskap som delas ut under dessa förutsättningar blir ett fullbordat faktum. Ett problem som framtida regeringar får ärva. Ett lager till i den demografiska verklighet som redan nu gör Sverige till ett radikalt annorlunda land än det var för femtio år sedan.

Staten bygger alltså in morgondagens problem i systemet idag. Och dessa problem kommer bli ännu jobbigare att lösa än dem vi redan brottas med.

Vad som faktiskt skulle krävas

Det positiva med den nuvarande utvecklingen är att den visar vad som är möjligt. Politisk förändring kan ske. Återvändande är inte en omöjlighet. Permanenta tillstånd är inte heliga.

Men så länge medborgarskapet fortfarande behandlas som något som kan och bör delas ut, bara med något skärpta villkor, kommer grundproblemet att bestå.

En verklig kursändring skulle innebära något annat. Den skulle innebära att erkänna medborgarskap som vad det borde vara: ett exklusivt uttryck för tillhörighet till det svenska folket. Något som i normalfallet inte delas ut till den som invandrat, oavsett hur länge han bott här. Och definitivt inte något som erbjuds som alternativ till utvisning.

Det betyder inte att ingen invandrare någonsin skulle kunna bli svensk. I genuina specialfall, där en person demonstrerat exceptionell lojalitet och fullständigt uppgått i den svenska gemenskapen, bör vägen finnas. Men det bör förbli just det: ett undantag. Inte en rutin.

Vad gäller barn till invandrare blir frågan svårare. Där finns inga enkla svar, bara svåra avvägningar. Men grundprincipen måste ändå vara densamma. Medborgarskap kräver mer än fysisk närvaro. Det kräver lojalitet, identifikation och en genuin vilja att tillhöra.

Den egentliga frågan

Staten har börjat röra sig i rätt riktning. Det ska erkännas. Men riktning är inte detsamma som destination.

Så länge medborgarskapet fortsätter att delas ut som integrationsverktyg, nu bara med lite mer pappersarbete, kommer Sverige att fortsätta bygga in framtida problem i systemet. Problemen blir inte färre. De blir bara svårare att lösa. De blir permanenta på ett sätt som tillfälliga uppehållstillstånd aldrig var.

Frågan är inte bara vem som får stanna eller vem som måste gå. Frågan är djupare än så.

Vad innebär det att vara svensk? Och tänker vi någonsin behandla det svaret med den respekt det förtjänar?

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Klicka för att ge en gåva via Swish

Klockan är strax efter tre när vi knackar på. Jonna öppnar dörren i arbetskläder som luktar svagt av desinfektionsmedel. Hon har just kommit hem från dagskiftet på äldreboendet. I hallen står tre par skor i olika storlekar snyggt uppradade. Bredvid arbetsskorna på hyllan ligger leksaksfigurer, en fotboll och några skolböcker.

“Kom in, kom in. Ursäkta röran.”

Det är ingen röra. Lägenheten är välstädad men sliten på det sätt som hyresrätter i miljonprogramsområden ofta är – väggarna har målats om för många gånger, köksskåpen stänger inte riktigt ordentligt, linoleumgolvet har sprickor vid kanterna.

I köket har hon ställt fram kaffe åt oss. Själv lagar hon kvällsmat medan vi pratar. Pasta med köttfärssås. Enkelt, mättande. Händerna som hackar löken är rodnade och lite trötta. På kylskåpsdörren sitter arbetsscheman fastklistrade med magneter. Bredvid hänger barnens teckningar – hjärtan i röda och blå kritor, en tecknad familj framför ett hus.

“Jag har funderat länge på om jag skulle berätta”, säger hon medan hon rör i grytan. “Man vill ju inte framstå som... jag vet inte. Som nån som bara klagar. Men när det gäller ens barn...”

Rösten brister lite vid slutet av meningen.

Hon berättar att hon jobbar som undersköterska, har gjort det i femton år. Skiftarbete. Dag, kväll, natt. Tre barn: Max som är tretton, Emma som är elva och Linus som är åtta. Hon har ensam vårdnad sen två år tillbaka.

“Man tänker ju på att flytta härifrån varje dag. Men vart ska man ta vägen?”

Jonna tjänar 27 000 kronor före skatt. Då tillkommer visserligen en del OB. Hyran för fyrarummaren där de bor är 9 500 kronor i månaden. Hon räknar snabbt på fingrarna – mat, kläder, mobilabonnemang åt barnen, busskort, fritidsaktiviteter. Det går ihop, men knappt.

Att bo någon annanstans i Göteborg skulle betyda dyrare hyra eller längre pendling. Kanske behöva byta jobb. Hon kollar ibland på bostadsannonser på kvällarna, när barnen somnat och hon inte själv ska jobba natt. Men siffrorna går inte ihop.

“När man kommer hem klockan sju på morgonen efter ett nattskift orkar man inte ens svara på mejl”, säger hon. “Än mindre ringa runt till hyresvärdar och sälja in sig. Jag vet att det låter som ursäkter, men... det är så det är.”

Bostadskön är årtionden lång. Ansökningar kräver referenser, lönespecifikationer, energi till att följa upp. Energi hon inte har.

Det finns också annat som gör det komplicerat. Barnen har sina kompisar här. Emma är med i en fotbollsklubb några kvarter bort. Max har känt sina klasskamrater sen lågstadiet. Efter skilsmässan ville Jonna inte att de skulle behöva byta skola och förlora sina vänner också.

När vi frågar om pappan blir det tyst en stund.

“Han hade en del problem”, säger hon lågt. “Alkohol, främst. Ibland annat också. Han lovade så många gånger att nu var han nykter, nu skulle det bli annorlunda. Men sen...”

Hon skakar långsamt på huvudet.

“Till slut orkade jag inte. Barnen orkade inte. Han träffar dem varannan helg när det funkar. Men jag har vårdnaden.”

Tonfallet är neutralt men det går inte att missa sårbarheten. Skilsmässan var en lättnad men också en börda. Nu är allt hennes ansvar. Alla beslut, all ekonomi, all oro.

“Man skäms lite, faktiskt”, säger hon när pastasåsen börjat puttra på spisen. “För man tänker att man borde kunna fixa det här själv. Flytta, lösa det. Men jag vet inte hur. Och varje gång jag tänker på det blir jag bara trött.”

Ytterdörren slår igen ute i hallen. Max kommer hem från skolan. Han är lång för sin ålder, slängig tonårskropp i en sliten munkjacka. Ryggsäcken har ett fotbollslags logga på. Han stannar till i köksöppningen när han ser oss.

“Det är okej”, säger Jonna. “Det är de jag berättade om.”

Max nickar lite tveksamt, mumlar ett hej. Han tar ett glas vatten ur kranen och sätter sig vid köksbordet med telefonen. Jonna förklarar varför vi är här – att hon velat berätta hur de har det, hur det är att växa upp här.

“Du kan berätta om du vill”, säger hon till Max.

Han rycker lite på axlarna, blicken fortfarande på telefonen. Men så börjar han prata.

“Det är mest på fotbollsplanen efter skolan”, säger han. “Det finns en plan några kvarter bort där killarna brukar samlas. Jag gillar att spela fotboll så jag går dit ibland. Men det finns alltid några från åttan och nian som bestämmer.”

Han scrollar lite på telefonen medan han pratar, som om han gjort den här berättelsen förut.

“En gång skulle jag och min kompis Liam försöka vara med i en match. Det var lite blandat, dom pratade svenska och arabiska och så. Men när vi kom dit så sa en av dom äldre killarna ‘vad gör ni här, svennar?’ Inte på det vanliga sättet liksom, utan... ni vet.”

Jonna nickar. Vi väntar.

“Dom sa det typ så alla skulle höra. Och sen pratade dom arabiska sinsemellan så vi inte förstod. Skrattade och pekade på oss. Liam sa att vi skulle gå, så vi gick. Man vill inte tjafsa med dom.”

Hur ofta händer det, frågar vi.

“Inte varje gång. Men tillräckligt ofta för att man tänker på det innan man går dit.”

Han berättar om en annan grej också. I skolan finns det en kille i hans klass, Khalil, som ibland säger saker om svenska tjejer. Max tvekar lite när han ska berätta, som om han inte vet om han får säga det högt.

“Han sa en gång att ‘svenska tjejer är horor’. Alltså om tjejer som inte bär slöja och så. Och grejen är att vår lärare hörde det. Alla hörde det. Men hon låtsades som att hon inte hörde.”

“Vad hände sen?”

“Ingenting. Vi kollade på varandra efteråt, jag och Liam och några andra. Men ingen sa nåt. Man säger inte emot. Det går inte.”

Jonna står vid spisen med armarna i kors och ser ut genom köksfönstret. Hon har hört det här förut.

Max fortsätter. Han berättar om att det finns en familj i området som alla vet om. Ingen säger namnet högt, men alla vet vilka det är. Vissa killar i högstadiet har “jobbat för dom” – Max vet inte exakt vad det betyder men han vet att det handlar om pengar och att man inte ska bråka med dom.

“En kompis till mig, Jesper, han sa något till en av killarna en gång. Bara nåt dumt, jag minns inte ens vad. Men sen började dom jaga honom på vägen hem. Dom fick tag på honom utanför Ica och sa att om han sa nåt mer skulle hans lillebror få problem.”

Anmälde Jesper det?

“Till vem?” Max verkar genuint förbryllad av frågan. “Rektorn? Hon gör ingenting ändå. Och polisen... dom kör runt här ibland men det är inte så att dom gör nåt.”

Vi frågar Max hur han själv känner inför att bo här.

Han blir tyst ett tag. Lägger ifrån sig telefonen.

“Jag vill inte bo här när jag blir stor. Jag vill att mina barn ska kunna gå i skolan utan att... ja, allt det här. Men samtidigt så har jag mina kompisar här. Det är inte så att allt är skit. Men man går runt och tänker på grejer hela tiden. Som när man ska gå hem själv på kvällen. Eller när man hör vissa killar prata på arabiska och man vet att dom pratar om en.”

Han tittar på Jonna.

“Alltså, jag har bra kompisar här också. Men jag vill inte vara kvar här sen.”

Jonna säger ingenting men hennes käkar stramar åt.

Efter att Max gått till sitt rum för att spela tv-spel fortsätter vi prata med Jonna. Hon häller upp mer kaffe, slår sig ner vid bordet. Det är någonting i hennes kroppsspråk som slappnat av nu när hon fått dela berättelsen.

“Det här är inte unikt för oss”, säger hon. “Jag känner flera andra mammor och pappor som har det likadant. Vi pratar om det ibland, när barnen inte hör. Men aldrig offentligt.”

Varför inte?

“För att man inte vill framstå som rasist. Och för att man inte vet vad som händer om man säger för mycket. En bekant till mig klagade en gång på ungdomar som skräpat ner i trappuppgången. Några dagar senare var hennes bildäck punkterade. Hon kunde inte bevisa nåt, men alla förstod.”

Jonna berättar om sin vardag. Nattskiften på äldreboendet där många av de gamla pratar om hur det var förr. Hon förstår dem, säger hon. När hon kommer hem vid sjutiden på morgonen är barnen redan i skolan. Hon sover några timmar, vaknar vid lunchtid, handlar, städar, lagar mat, hjälper med läxor. Sedan är det dags för nästa skift.

Emma, hennes elvaåriga dotter, får inte gå till fritids längre.

“Jag litar inte på vem som är där”, säger Jonna rakt ut. “Det lät hårda ord, jag vet. Men när hon var där hörde hon äldre killar prata om tjejers kroppar på ett sätt som... nej. Hon får inte gå dit mer.”

Linus, den åttaårige, frågar ibland varför folk säger att de är dumma för att de är svenskar.

“Vad ska jag svara på det?” Jonnas röst blir lite högre. “Han är åtta år. Han förstår inte varför han blir kallad svenne på lekplatsen. Jag försöker förklara att alla inte är elaka, att det finns snälla människor överallt. Men sanningen är att han växer upp i ett område där det inte är självklart att han kan leka på lekplatsen utan att nån säger nåt.”

Hon torkar snabbt ögonen med tummen.

När debatten om integration går i teve undrar Jonna vem som egentligen ska integrera sig i vad.

“Jag har bott i Sverige hela mitt liv. Jag jobbar, betalar skatt, uppfostrar mina barn så gott jag kan. Jag gör allt rätt. Men systemet erbjuder mig ingen väg ut härifrån. Integrationsprogram? Dom är ju inte för mig. Bostadskö? Jag kan inte vänta i tjugo år. Polisiär närvaro? Dom kör förbi ibland, sen händer ingenting.”

Hon lutar sig fram över bordet.

“Max frågade mig häromdagen varför vi måste bo här. Vad ska jag säga? Att hans mamma inte tjänar tillräckligt? Att ingen bryr sig om svenska barn i dom här områdena?”

Det blir tyst i köket. Grytan med pasta putrar fortfarande på spisen.

“Jag försöker inte vara bitter”, säger Jonna långsamt. “Men när dom pratar om integration på nyheterna så är det aldrig om oss. Det är aldrig om Max som inte vågar gå till fotbollsplanen. Eller om Emma som inte får gå till fritids. Eller om Linus som frågar varför vi är dumma.”

Jonna är inte ensam. Det vet hon. Flera gånger har hon träffat andra föräldrar i väntrummet på vårdcentralen, utanför skolan, på Ica. Man byter blickar. Man förstår. Men ingen säger någonting högt.

“Man vill inte vara den som klagar”, förklarar hon. “Man vill inte att ens barn ska höra att man är rädd. Och kanske en del av mig hoppas fortfarande att det blir bättre. Men jag vet inte hur.”

Rädslan är inte abstrakt. Den är konkret. När Emma är ute på kvällen kollar Jonna sin telefon konstant. Hon ringer, skickar meddelanden, vill veta var dottern är. Emma tycker hon är jobbig. Jonna vet att hon är jobbig. Men alternativet – att inte veta, att inte kolla – går inte.

På äldreboendet möter hon ofta gamla människor som berättar om Sverige som det var. Vissa av dem är förvirrade, dementa. Men vissa är klara som en klocka och berättar om tryggheten de kände när de själva var barn. Om att kunna leka ute tills solen gick ner. Om att kunna lita på att grannar var grannar.

“Jag brukar inte säga så mycket”, säger Jonna. “Men ibland vill jag säga att jag förstår dom. Att jag också vill att mina barn ska känna den tryggheten.”

När vi frågar om hon tror att det kommer att bli bättre blir hon tyst länge.

“Jag vet inte. Ibland tänker jag att jag bara måste överleva tills barnen flyttat hemifrån. Att mitt jobb som mamma är att få dom genom det här utan att dom blir för skadade. Men det känns så... fel. Som att jag ger upp.”

Hon reser sig, börjar duka fram tallrikar till barnen.

“Jag vill inte ha medlidande”, säger hon. “Jag vill ha förändringar. Men jag vet inte om dom kommer.”

När vi lämnar Jonnas lägenhet har kvällen fallit. Inne i lägenheten hörs Max som spelar tv-spel, Emma som gör läxor, Linus som bygger Lego. Vardagen rullar på. Jonna står i dörröppningen, trött men rak i ryggen.

“Tack för att ni lyssnade”, säger hon.

Vi går ner för trapporna. I ett av trapphuset en våning ner hörs röster på arabiska. Någonstans längre bort skrattar några ungdomar högt. En bil med dunkande musik kör sakta förbi på gatan.

Det är bara en torsdag kväll i ett område i Göteborg. För Jonna är det vardag. För Max är det det Sverige han växer upp i. För tusentals andra familjer är det detsamma.

Ingen av dem finns med i debatten om integration.

Samtliga namn är fingerade. Bilderna är AI-genererade genrebilder. Vi har bytt ut mindre detaljer för att skydda personernas identiteter.

Share

Subscribe now

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Ge en gåva via Swish

Missa inte våra kommande evenemang, båda i Stockholm:

• Lördag 13 december: Jul- och Luciamingel (boka in dig här!)

• Söndag 21 december: Firande av Vintersolståndet (boka in dig här!)

—

Det finns drag hos det svenska folket som går igen genom århundradena. Oavsett tidens skiftningar ser vi samma mönster. Vi är inte ett folk som kastar oss in i omvälvningar, söker dramatik eller snabba kast. Vi lyssnar, vrider och vänder, förhandlar, jämkar och hittar vägen framåt genom att steg för steg flytta gränserna. Den svenska förändringen är sällan högljudd, men alltid uthållig.

Samförståndets folk

Här finns en styrka som är lätt att förbise. Vår historia rymmer otaliga exempel på hur svenskar tagit ansvar i det tysta, hur människor i byar, socknar och föreningar långsamt format sin verklighet utan att invänta tillstånd. Det var så landsbygden byggdes. Det var så bruksorterna överlevde. Det var så Föreningssverige växte till en av världens mest självbärande samhällsmodeller.

Vi är ett folk av bygdegårdsmöten, årsmöten och arbetsdagar. Vi är människor som hellre skriver en motion än gör revolt. Vi söker lösningar, inte konflikter. Vi bygger och bygger om hellre än vi river. Det handlar inte om brist på mod. Det är en mentalitet formad av klimat, historia och levnadsvillkor. Vi har lärt oss att enighet inte alltid betyder att vi tycker lika, men att vi hittar sätt att leva sida vid sida och göra det bästa av det vi har.

För att förstå hur vi ska agera i vår tid måste vi börja i insikten om vilka vi är. Ett folk som inte känner sig självt riskerar att gå vilse. Ska vi uppnå något mer än att trampa runt på samma plats måste vi först förstå oss själva.

Det var därför vi tidigt valde bort den politiska arenan. Vi ville arbeta långsiktigt, förankrat och konkret. Den svenska förändringen sker genom handfasta insatser, genom människor som tar ansvar och genom sammanhang där man växer tillsammans. Vi bygger starkare när vi bygger brett och djupt, inte högt och snabbt.

Därför lägger vi vår kraft på tre grundpelare som speglar både vårt folks karaktär och vår tids utmaningar: identitet, kultur och gemenskap.

Identitet: grunden för trygghet

Identitet är inte slagord, inte markörer och inte politiska modeller. Det är det som gör att en människa står stadigt. Att hon vet vem hon är, varifrån hon kommer och vilket sammanhang hon tillhör. I ett samhälle som förändras snabbt blir den inre förankringen minst lika viktig som den yttre.

När man vet vem man är blir världen mindre hotfull. Man har riktning, man har rötter, och man har något att luta sig mot när allt annat rör sig. Identitet skapar trygghet, självkänsla och handlingskraft. Både för individen och för folket som helhet.

För oss handlar identitet om att hjälpa vårt folk att återknyta till just detta: att se sitt eget värde, förstå sin historia och känna tillhörighet i ett större sammanhang. När identiteten stärks växer också modet att ta ansvar, bygga nytt och hålla samman.

Kultur: formen för vilka vi är

Kultur är det levande uttrycket för vilka vi är. Det är våra högtider, våra berättelser, våra uttryckssätt och våra sätt att umgås, fostra barn, fira och sörja. Kultur är inte dekoration. Det är en struktur som formar ett folk över tid.

Det svenska kulturarvet rymmer lågmälda men starka traditioner: naturens rytmer, hantverket, musiken, språket, vardagsmoralen, arbetets heder. Sådant som ofta märks först när det försvagas.

Att vårda och utveckla kultur är därför inte nostalgi. Det är strategi. Ett folk med en tydlig kulturell mittpunkt står stadigare, också i förändringens tid. När vi bygger kultur bygger vi också minne, sammanhållning och framtid.

Vi vill vara ett av de viktigaste kulturella nav som Sverige haft på decennier. En plats där man kan delta, bidra och uppleva något som bär vidare.

Gemenskap: kraften som bär

Gemenskap är kanske vårt folks mest underskattade styrka. Svenskar har historiskt varit skickliga på att organisera sig, utan stora ord men med praktiskt arbete. Vi har byggt föreningar, kooperationer, idrottsrörelser, körer, byalag. Alla de nätverk som håller ett samhälle levande.

I en tid där ensamheten breder ut sig och grannar ofta är främlingar är gemenskap en ovärderlig kraft. När människor möts, gör saker tillsammans och känner ansvar för varandra händer något som ingen stat kan åstadkomma ovanifrån. Vi börjar leva som ett folk igen.

Gemenskap ger oss motståndskraft. Den skapar tillit, trygghet och riktning. Den formar ett nätverk som bär individen och ett “vi” som gör vardagen meningsfull.

Vi vill fortsätta forma en sådan gemenskap. En levande, varm, disciplinerad och ansvarstagande rörelse där människor kan växa, där generationer möts, och där man tillsammans gör verkligheten lite bättre. Dag för dag.

Det är inte konflikt vi söker

Den väg vi bygger drivs inte av bitterhet, ilska eller fiendebilder. Den söker inte konfrontation för dess egen skull. Hur mycket vi än ogillar utvecklingen i Sverige, splittringen, otryggheten, den sociala erosion som följt av poserande och dåliga beslut, kan vi inte låta ressentiment bli vår kompass. För att förändringsarbete ska bära över tid måste det vila på något mer stabilt än vrede.

Vi lever här. Vi verkar här. Våra barn växer upp här. Då måste vardagen fungera, tillsammans med alla dem som lever vid vår sida. Vi kan inte leva år efter år i ständig konflikt. Den som förbrukar all sin kraft på motstånd tappar förmågan att bygga, skapa och hålla samman.

Därför är vår väg en annan. Vi söker det samförstånd som gör livet möjligt, tryggt och värdigt, utan att för ett ögonblick överge våra principer.

Treklangen identitet, kultur och gemenskap ger oss riktning. Den påminner oss om att samarbete inte är ett svek, så länge grunden är klar. Vi samarbetar gärna med alla där målbilden är gemensam: tryggare bostadsområden, minskad kriminalitet, ett fungerande lokalsamhälle. Och vi förstår att sådana insatser kräver lugn, tålamod och förmågan att möta människor som de är.

Men samförstånd är inte eftergift. Om något går emot våra principer säger vi ifrån. Vi fogar oss inte i sådant som bryter ned. Våra lösningar måste vara konstruktiva, så att livet fungerar och framtiden kan byggas. Vi står fasta där vi har dragit våra gränser. Det är inte konflikt vi söker, inte med någon, men vi väjer inte för tydlighet. I den balansen blir en långsiktig väg framåt möjlig.

Så går vi vidare

När vi samlas kring identitet, kultur och gemenskap gör vi det för att dessa tre grundpelare speglar både vårt folks natur och vår tids behov. De är långsiktiga, rotade i verkligheten och bygger på det engagemang som svenskar faktiskt bär: uthålligt, konkret, resultatinriktat.

Det är här vi har störst möjlighet att göra skillnad. Och det är så framtiden ska byggas. Inte genom stora löften, utan genom samlade handlingar.

Det är så svenskar alltid har förändrat sin värld. Och det är så vi kommer att göra det nu.

Som Gustav Vasa ska ha sagt: var svenska!

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Jag har varit tomte ett par år i rad nu. Byn samlar alla barn till lek och pyssel och så klart kommer tomten på besök. Redan från början ville jag göra mer. Så jag fick med mig bocken. En rejäl mask, en rock och en son som inte hade något val. Det har gått bra och varit uppskattat till den grad att tomte och bock fått återkomma.

Jag tycker det är roligt, även om jag inte är helt förtjust i barn. De låter och är påstridiga. Alltid finns det en eller annan som ska avslöja tomten. Tanken slår mig att jag ska lägga krokben för dem när pappa och mamma tittar bort. Tomten har ju en käpp, den ska ju användas. Bocken min är för snäll.

Kanske är det därför jag och barn går så bra ihop förresten. Jag larvar mig inte med dem. Jag klemar inte bort dem. Jag ser dem som små människor på många sätt och tomten ska inte vara något känslomonster som beter sig som vore han hbtq-certifierad. I alla fall inte min tomte. Jag har funderat på att skölja munnen i starkvinsglögg innan … på något sätt hör det till, men ändå inte, så klart. Jag är trots allt nykterist, och fullt normal.

Låt oss lägga mina eskapader åt sidan en stund, och planera dina.

För jag vill råda dig att tomta runt lite. Ja, du läste rätt. Tomta runt. Det behövs fler som vågar vara lite gammaldags glädjespridare i ett samhälle där folk mest står i kö till utlämningsboxar och försöker minnas vad de ska göra härnäst, eftersom det är ju fasligt mycket att stå i hela tiden. Det är något befriande med att bara dra på sig röd rock, en lurvig mössa och ge sig ut i vintermörkret för att göra världen marginellt mindre trött.

Det är som att folk inte vågar överraska varandra längre. Allt ska vara bokat, planerat, förankrat i tre utskott och två Facebookgrupper. Men kommer du som tomte, lite lagom oberäknelig, lite nordisk, lite busig – då händer det något. Gamla tanter tinar upp. Grannar som annars mest tittar ner i marken får ett leende som sitter kvar tills de kommer in i värmen igen. Ungar blir tokiga förstås, men det överlever du.

Och varför inte ta med bocken när du ändå håller på? Det är på tiden att han får lite upprättelse. Alla pratar om tomten men ingen om bocken, och ändå var det bocken som gjorde grovjobbet i generationer. Ta en rejäl mask, lite päls, nåt rep och en vilja att bräka trovärdigt – sen är du hemma. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Ingen casting, inga auditions. Bara lite eget mod och en känsla för hur svenskt vintermörker ska kryddas.

Och du – det här handlar inte bara om tomteri. Det handlar om att folk måste börja aktivera sig hemmavid. Gör något för bygden, gatan, kvarteret. Vi behöver fler som törs vara levande människor och inte bara kunder i offentlig förvaltning. Det är små saker som bygger gemenskap: en gran, en glöggkväll, en tomte som dyker upp fast ingen bett honom. Kalla det civilsamhälle, kalla det tradition, kalla det sunt förnuft.

Så ta chansen i år. Tomta runt. Strö lite värme över människor som knappt minns hur man gör när man pratar med en främling. Var en nordisk tomte, en rejäl en. Man eller kvinna spelar ingen roll. Gärna med bock om du också har en son som inte kan protestera, eller ja, en dotter. Och dyker någon unge upp och ska avslöja dig – ja, då får du väl dra åt rocken och höja käppen i pedagogiskt syfte. Med glimten i ögat, givetvis.

Ut och tomta med dig.

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Ny bok från Runströms

För dig som menar allvar med att 2026 ska bli en nystart på riktigt.

Bygg ett robust liv är ingen traditionell självhjälpsbok. Det är ett folkbildande projekt som återvänder till grundläggande mänskliga behov: fysisk styrka, levande gemenskaper, en fungerande vardag och en förankrad känsla av mening. Läsaren får inga snabba lösningar eller färdiga checklistor, utan resonerande texter som visar hur robusthet byggs stegvis och konkret i det dagliga livet.

Boken är uppdelad i fyra delar som tillsammans utgör en helhet. Den första delen behandlar kroppen som fundament, från styrketräning till gångkultur, vardagsresiliens och friluftsliv.

Den andra delen handlar om gemenskapen och visar hur allt från bokklubbar till jaktlag, små tjänster och kunskapsdelning skapar hållbara sociala sammanhang.

I den tredje delen riktas blicken mot vardagen: matlagning, odling, privatekonomi, hantverk, klädval och hur man bygger ett hem som faktiskt fungerar.

Avslutningsvis tar del fyra upp de existentiella frågorna, som frivillig ensamhet, mod, ritualer, tacksamhet och vad det innebär att lära känna både sitt folk och sig själv.

Bygg ett robust liv vänder sig till läsaren som vill stärka sin egen motståndskraft och samtidigt bidra till något större än individens jakt på bekvämlighet och bekräftelse. Det är en bok för den som vill leva mer medvetet, mer stabilt och mer förankrat i både kultur och gemenskap.

Resultatet är en seriös och eftertänksam vägledning för alla som vill bygga ett liv som håller, oavsett vad som händer omkring oss.

BESTÄLL HÄR

Om författaren

Oskar Bergman är autodidakt och sprungen ur arbetarklassen. Han skriver om robust livsföring, gemenskap och personlig disciplin och hämtar inspiration från ett radikalkonservativt idéarv. Hans texter förenar praktisk erfarenhet med en strävan efter att återupprätta traditionell styrka och ansvarstagande.

Läs förlagets intervju med Oskar.

Det finns symboler som bär en tyngd som går djupare än orden vi fäster vid dem. Vårdkasen är en sådan. Den står där som en rest från en tid då människor förstod att frihet måste försvaras, att ansvar bärs gemensamt, och att varken trygghet eller framtid kommer av sig själv. Lågorna som slår upp när den tänds är inte bara ljus – de är ett budskap.

I vår tid faller mycket sönder. Ett land som låtit sina institutioner förfalla under årtionden, som låtit folk och gemenskap luckras upp, som accepterat en politisk klass som pratar men inte bär, kan inte räddas på en mandatperiod eller genom ett snabbt utspel. Det går inte att lösa på söndag genom ett stormöte, och inte heller genom utbrott, ilska eller kortsiktig plakataktivism.

Förstår man detta, då förstår man också vårdkasens plats i vårt arbete.

Vårdkasen som väckte folket

Vårdkasen användes i Norden långt innan Sverige kallades Sverige. På höjder, bergskrön, skär och uddar stod stora rös med ved redo att tändas. När faran närmade sig – främmande skepp, fiendehärar, rövarband – då antändes kasen. Ljuset syntes miltals. Eld följde eld. Höjd efter höjd tändes, och på kort tid visste hela bygder att ofrid var på väg.

Men vårdkasen gjorde inte mer än så. Den löste inte problemet. Den bekämpade inte fienden. Den samlade, väckte och manade – men ansvaret att agera låg på människorna själva.

Det är precis så vi arbetar.

Vi varnar därför att så många fortfarande inte ser. Inte vill se. Många känner att något är fel, men drar slutsatsen att det ordnar sig, att ”någon annan” tar hand om det. Vårdkasen brinner för att visa att det är nu man förbereder sig. Nu man reser sig. Nu man bygger.

Men hur? Ensam? Utsatt? Som ett litet fartyg mitt i en gigantisk storm.
Känslan av hopplöshet kan komma över också den starkaste.
Därför gör vårdkasen mer.

I forna tiden samlade den också. När elden tändes i fjärran visste folk att det var dags att ta ansvar, att släppa vad man gjorde, att sluta upp och göra sin del. Ingen väntade på att någon annan skulle lösa det åt dem. Ingen sköt upp det till nästa månad. Människor kom – och de kom därför att de förstod att de hörde samman.

Det är detta vi håller på att återuppväcka.

Att bygga grunden får aldrig vara ett hafsverk

Det finns två sorters människor i motståndstider. De som vill rusa åstad, och de som vill bygga.

De första är högljudda. De är hetsiga, oförsiktiga och våldsamma i tanken även om de inte lyfter ett finger i verkligheten. De vill ha snabb förändring, snabba segrar, snabba konflikter. De vill se världen brinna, inte byggas. För dem är allt reaktion.

De hör inte hemma hos oss.

Vi arbetar långsiktigt. Det är vårt enda sätt. Ett folk som slitits isär, ett samhälle som tappat sin sammanhållning, ett land som blivit mer administration än gemenskap – allt detta tar tid att laga. Tid och tålamod.

Vår organisation byggs inte med slagord, utan med människor av rätt sort: trygga, pålitliga, jordade. Män och kvinnor som förstår ansvar. Som kan sätta sitt ego åt sidan. Som tänker i decennier, inte i dagar.

Vi är inte en plats för ilska, impuls eller destruktiv energi. Vi vill vara ett hem för de bästa av vårt folk. De som vill bära, inte falla. De som vill hugga ved, inte kasta sten. De som vill skapa något för sitt hembygd, sin familj och sitt land – inte riva ner för att det känns bra i stunden.

Det är därför vi hela tiden återkommer till samma grundläggande budskap: börja där du står. Lär dig. Träna din kropp. Ta ansvar hemma. Förbättra din ekonomi. Bygg relationer. Engagera dig lokalt. Bli den människa som andra vill och vågar sluta upp bakom.

Ingen vårdkase i historien har någonsin samlat ett pöbeluppror. Den kallade samman fria män och kvinnor som förstod att deras insats betydde något. Det är den andan vi återställer.

Vi varnar – och vi samlar

När vi tänder vårdkasen är det inte för att skrämmas. Det är för att påminna. Påminna om att förräderi, inkompetens och oansvar har styrt landet i årtionden. Påminna om att strukturproblem inte försvinner för att man byter regering. Vi vill klargöra att vi inte har råd med illusioner om snabbfixar.

Men vårdkasen är också en kallelse. Ett ljus i mörkret som säger: här finns arbete att göra. Här finns människor att stå med. Här finns en gemenskap som inte är beroende av valresultat eller opinionslägen.

Vi samlar därför att vi vet att det som väntar kräver fler händer, fler huvuden, fler hjärtan. Inte fler utbrott eller fler slogans.

De bästa av vårt folk söker inte dramatik. De söker mening. Ansvar. Sammanhang. Vårdkasens gemenskap är platsen för dem. Det är här de får en roll, en riktning och ett uppdrag som sträcker sig längre än dem själva.

Det är också därför vi alltid säger samma sak: vill du förändra Sverige, börja med att förändra dig själv – inte i ord, utan i handling. All verklig styrka kommer ur arbete, renhet i livet och disciplin. Det är också så man bygger det som håller.

Vi står fortfarande i början av något stort. Något som faktiskt kan överleva tidens prövningar. Men bara om vi gör det rätt. Bara om vi tänker som våra förfäder gjorde när de tände vårdkasen: lugnt, samlat, med klar blick och med en insikt om att framtiden är vårt ansvar.

Vårdkasen brinner därför att vårt folk behöver se.
Den brinner därför att vi behöver samlas.
Den brinner därför att inget annat räcker.

Och den kommer fortsätta brinna så länge det finns svenskar som förstår vad som står på spel – och som vägrar ge upp sitt folks framtid.

JAG GÅR MED

Ny bok från Runströms

För dig som menar allvar med att 2026 ska bli en nystart på riktigt.

Bygg ett robust liv är ingen traditionell självhjälpsbok. Det är ett folkbildande projekt som återvänder till grundläggande mänskliga behov: fysisk styrka, levande gemenskaper, en fungerande vardag och en förankrad känsla av mening. Läsaren får inga snabba lösningar eller färdiga checklistor, utan resonerande texter som visar hur robusthet byggs stegvis och konkret i det dagliga livet.

Boken är uppdelad i fyra delar som tillsammans utgör en helhet. Den första delen behandlar kroppen som fundament, från styrketräning till gångkultur, vardagsresiliens och friluftsliv.

Den andra delen handlar om gemenskapen och visar hur allt från bokklubbar till jaktlag, små tjänster och kunskapsdelning skapar hållbara sociala sammanhang.

I den tredje delen riktas blicken mot vardagen: matlagning, odling, privatekonomi, hantverk, klädval och hur man bygger ett hem som faktiskt fungerar.

Avslutningsvis tar del fyra upp de existentiella frågorna, som frivillig ensamhet, mod, ritualer, tacksamhet och vad det innebär att lära känna både sitt folk och sig själv.

Bygg ett robust liv vänder sig till läsaren som vill stärka sin egen motståndskraft och samtidigt bidra till något större än individens jakt på bekvämlighet och bekräftelse. Det är en bok för den som vill leva mer medvetet, mer stabilt och mer förankrat i både kultur och gemenskap.

Resultatet är en seriös och eftertänksam vägledning för alla som vill bygga ett liv som håller, oavsett vad som händer omkring oss.

BESTÄLL HÄR

Om författaren

Oskar Bergman är autodidakt och sprungen ur arbetarklassen. Han skriver om robust livsföring, gemenskap och personlig disciplin och hämtar inspiration från ett radikalkonservativt idéarv. Hans texter förenar praktisk erfarenhet med en strävan efter att återupprätta traditionell styrka och ansvarstagande.

Läs förlagets intervju med Oskar.

När SVT:s vd Anne Lagercrantz kallar Sverigedemokraternas krav på ett möte i kulturutskottet för ”djupt problematiskt”, är det svårt att inte höja på ögonbrynen. För om något är problematiskt, så är det snarare det mönster som gång på gång blir synligt: felsteg, bortklippningar, politiska snedsteg – och därefter reflexmässig irritation när någon kräver svar.

Att låta public service förklara sig inför riksdagen är inte ett hot mot pressfriheten. Det är en självklar del av demokratin.

Så styrs public service – i praktiken

Public service i Sverige är inte ”oberoende” i någon egentlig folklig mening. Bolagen är inte privatägda och finansieras inte genom frivilliga abonnemang. De är statligt sanktionerade, finansieras via en obligatorisk individuell avgift, och deras uppdrag definieras av riksdagen.

Styrningen sker i tre steg:

1. Riksdagen beslutar om lagar, sändningstillstånd och finansiering.

2. Regeringen utser styrelserna för SVT, SR och UR.

3. Myndigheten för press, radio och tv samt Granskningsnämnden utövar tillsyn.

Det är alltså politiken – ytterst regeringen – som tillsätter bolagens ledningar. Dessa ledningar rapporterar tillbaka till politiskt beslutade instanser. Att då påstå att kulturutskottet inte bör ställa frågor om saklighet och opartiskhet är att gömma sig bakom en ytlig föreställning om ”oberoende” som inte stämmer överens med verkligheten.

Public service står fria från direkta order om innehåll, men de är inte fria från ansvar. De är en del av staten. Därför är politisk granskning inte bara legitim – den är nödvändig.

När kontrollen sker inom samma krets

Problemet är att de som ska granska public service ofta rör sig i samma kulturella och ideologiska kretsar som de granskade. Samma utbildningar, samma redaktionella ideal, samma språkbruk, samma nätverk. Resultatet har blivit en långvarig vänsterliberal slagsida, synlig i såväl ämnesval och språkbruk som i perspektiv och nyhetsvärdering.

Detta är inte något som enbart högerkritiker påstår. Det är väl belagt i undersökningar av journalistkårens politiska hemvist – särskilt i de sektorer där public service är starkt representerade.

När SVT klipper bort nyckelmeningar ur ett Trump-tal, sänder AI-genererade klipp som om de vore autentiska, möter kritik med försvar i stället för självrannsakan – då handlar det inte om isolerade misstag. Det är ett mönster. Ett mönster där felen konsekvent lutar åt ett visst håll – medan den interna samstämmigheten hindrar självkritik.

BBC-skandalen visar omfattningen

Den senaste krisen inom BBC – där ledningen medgav att ett Trump-tal klippts så att det gav en felaktig bild – påminner om att detta inte är ett svenskt fenomen. Public service-institutioner i Västeuropa har länge drivits av ideologiska narrativ som blivit till en del av självbilden.

När dessa idéer väl satt sig i väggarna, blir de osynliga inifrån. Och när publiken reagerar, skyller man på publiken.

Kulturutskottet har all rätt att ställa frågor

I det läget är det fullt rimligt att kulturutskottet vill ha svar. Det handlar inte om politisk styrning av innehåll. Det handlar om att säkerställa att public service lever upp till sitt uppdrag: saklighet, opartiskhet och förtroende i hela befolkningen.

Att inga andra partier än sverigedemokraterna ansåg att en utfrågning var rimlig, säger mest om hur känslig frågan blivit. Det är strukturen som skyddas – inte funktionen.

JAG VILL STÖTTA FRI MEDIA

Därför behövs vi

Det är här aktörer som Det fria Sveriges media blir viktig. När en institution med nästan total räckvidd tappar sin självinsikt och objektivitet, då måste andra kliva in och fylla tomrummet.

Parallella medier behövs för att bryta likriktningen och korrigera när public service vinklar eller utelämnar. Men framförallt behövs vi för att ge människor möjligheten att jämföra olika bilder av verkligheten.

Public service är inte överflödigt. De är viktiga. Men deras trovärdighet bygger på att de har konkurrens. På att deras makt granskas. Och på att någon vågar säga ifrån när de missköter sitt uppdrag.

Det borde inte vara kontroversiellt.

Den verkliga faran är inte att riksdagen ställer frågor, utan ett public service som uppfattar frågorna som ett hot.

NU GÅR JAG MED OCH GÖR NYTTA

Missa inte senaste podden:

Podcasts från Det fria Sverige

När ideal går sönder och unga män går vilse

Veckans samtal rör två mycket olika men angelägna teman som båda väcker starka reaktioner bland våra lyssnare…

Listen now

4 months ago · Dan Eriksson and Magnus Söderman

Ny bok från Runströms

För dig som menar allvar med att 2026 ska bli en nystart på riktigt.

Lanseringserbjudande: Beställ senast 3 december och få 25% rabatt (gäller så långt lagret räcker)

Bygg ett robust liv är ingen traditionell självhjälpsbok. Det är ett folkbildande projekt som återvänder till grundläggande mänskliga behov: fysisk styrka, levande gemenskaper, en fungerande vardag och en förankrad känsla av mening. Läsaren får inga snabba lösningar eller färdiga checklistor, utan resonerande texter som visar hur robusthet byggs stegvis och konkret i det dagliga livet.

Boken är uppdelad i fyra delar som tillsammans utgör en helhet. Den första delen behandlar kroppen som fundament, från styrketräning till gångkultur, vardagsresiliens och friluftsliv.

Den andra delen handlar om gemenskapen och visar hur allt från bokklubbar till jaktlag, små tjänster och kunskapsdelning skapar hållbara sociala sammanhang.

I den tredje delen riktas blicken mot vardagen: matlagning, odling, privatekonomi, hantverk, klädval och hur man bygger ett hem som faktiskt fungerar.

Avslutningsvis tar del fyra upp de existentiella frågorna, som frivillig ensamhet, mod, ritualer, tacksamhet och vad det innebär att lära känna både sitt folk och sig själv.

Bygg ett robust liv vänder sig till läsaren som vill stärka sin egen motståndskraft och samtidigt bidra till något större än individens jakt på bekvämlighet och bekräftelse. Det är en bok för den som vill leva mer medvetet, mer stabilt och mer förankrat i både kultur och gemenskap.

Resultatet är en seriös och eftertänksam vägledning för alla som vill bygga ett liv som håller, oavsett vad som händer omkring oss.

BESTÄLL HÄR

Om författaren

Oskar Bergman är autodidakt och sprungen ur arbetarklassen. Han skriver om robust livsföring, gemenskap och personlig disciplin och hämtar inspiration från ett radikalkonservativt idéarv. Hans texter förenar praktisk erfarenhet med en strävan efter att återupprätta traditionell styrka och ansvarstagande.

Kapitel

Del I: Den robusta kroppen

• 1. Styrkan i stillheten

• 2. Gångkultur

• 3. Alla ska styrketräna

• 4. Vardagsresiliens

• 5. Träning utan redskap

• 6. Friluftslivets läkande kraft

• 7. Kampsport är mer än våld

• 8. Så var det konditionen

• 9. Sammanfattning del I

Del II: Den robusta gemenskapen

• 10. Bokklubben

• 11. Jaktlag och syjuntor

• 12. Gemenskap kräver arbete

• 13. Dela med dig av kunskap

• 14. Lekens återkomst

• 15. Vardagens små tjänster

• 16. Sammanfattning del II

Del III: Den robusta vardagen

• 17. Matlagningens magi

• 18. Dagboken som spegel och arv

• 19. Att skapa med händerna

• 20. Hur klär vi oss egentligen?

• 21. Den analoga världen

• 22. Odlingens grundkraft

• 23. Det robusta hemmet

• 24. En sund privatekonomi

• 25. Sammanfattning del III

Del IV: Den robusta existensen

• 26. Frivillig ensamhet

• 27. Övervinn dina rädslor

• 28. Tala och sjung för full hals

• 29. Lär känna ditt folk

• 30. Lär känna dig själv

• 31. Vardagsritualer

• 32. Visa tacksamhet

• 33. Den idealistiska vägen

• 34. Sammanfattning del IV

JAG VILL HA BOKEN

Nu står de som spön i backen – exemplen på hur det svenska systemet fortsätter att bete sig som om verkligheten vore störande brus i bakgrunden. Det spelar ingen roll hur många gånger samma mönster upprepas. Det finns alltid en ny ursäkt, en ny formulering, en ny budgetpost. Resultatet är detsamma: pengar forsar ut, ansvar löses upp och kostnaden landar stadigt hos det arbetande folket.

Pengarna rinner ut

En kvinna med koppling till islamistisk miljö krävs på 1,4 miljoner kronor efter år av bidragsfusk. Då hon inte fick mer bidrag i Umeå flyttade hon till Malmö. Pengarna började strömma in igen. Nu vill myndigheten ha tillbaka pengarna, men det lär aldrig ske.

Välfärdsmiljoner betalas också ut till personer som saknar rätt att vistas i landet. Myndigheterna har ingen kontroll när det gäller somliga, medan andra jagas de halvt ihjäl. Vidare satsades en halv miljard på instegsjobb – med 84 jobb som facit.

Och bara för att göra det värre höjer elnätsjättarna avgifterna kraftigt, lagom till att det blir kallt på allvar. Varför? För att de kan. Politiken har givit dem möjligheten. Och för att avsluta vår kavalkad: Staten går in med ytterligare hundratals miljoner i krisstöd till “grön omställning”. Stegra kammar hem precis som Northvolt tidigare gjorde. I bakgrunden skymtar samma mix bland ägare och investerare.

Det är meningen

Detta är inga enskilda misstag. Det är en logik. En systematik. Ett sätt att styra där signalvärde väger tyngre än resultat, där rätt värdegrund anses viktigare än fungerande verklighet. Det investeras i symboler, i projekt som ska visa att man är god, modern och progressiv. Prislappen saknar betydelse när man vill signalera inför omvärlden – vara duktig i EU och FN. Det är ju ändå bara lättlurade väljare som får betala. Konsekvenserna betraktas som sekundära. Man får ju känna sig god, och det betyder allt.

Titta bakåt några decennier. Sedan 1980-talet har staten rullat ut arbetsmarknadsåtgärder, integrationsprogram och projektverkstäder för tiotals miljarder varje år. Lägg till riktade stöd, EU-pengar, kommunala satsningar och alla “tillfälliga” program som blivit permanenta. Bara den flyktingrelaterade nettokostnaden beräknas till tiotals miljarder per år under lång tid. Till detta kommer en grön omställning där investeringar och statsstöd nu räknas i hundra- och tusenmiljardersklassen.

Gör ett grovt överslag – utan räknesticka eller avancerade modeller – så hamnar man snabbt på ett par tusen miljarder skattekronor som pumpats in i projekt, program och prestige. Samtidigt halkar kärnuppdraget – att ge folk trygghet, stabilitet och rimliga villkor – allt längre bak i kön.

Under tiden pressas människor som jobbar, sliter och bär sina familjer genom vardagen allt hårdare. Elräkningar skenar. Skatterna är redan på smärtgränsen. Tryggheten urholkas. Samtidigt förväntas dessa människor visa förståelse, tålamod och solidaritet med ett system som gång på gång vänder dem ryggen.

Här blir sprickan tydlig – mellan dem som lever i det verkliga Sverige och dem som administrerar det från konferensrum, remissinstanser och powerpoint-presentationer. En klyfta där ord som “omställning”, “inkludering” och “hållbarhet” används som dimridåer för ansvarslöshet, ekonomisk dumdristighet och moralisk självbelåtenhet.

Vår gemenskap är första steget

Vi har pekat på det här i åratal. Inte för att vi älskar att ha rätt, utan för att vi ser vad som händer när beslut fattas i folkets namn – men sällan med folkets bästa för ögonen. Varje ny artikel, varje ny siffra bekräftar samma sak: de håller kursen, även när kartan skriker att vägen tar slut.

Så vad gör vi då? Vi bygger något eget. Vi skapar nätverk där människor hjälper varandra, där vi inte väntar på att någon annan ska fixa det. Det är ingen dramatisk revolution, ingen stor gest. Men det är något som håller, även när systemen vacklar.

När de centralstyrt “välvilliga” programmen havererar, blir våra egna gemenskaper viktigare. Där ansvar, lojalitet och rötter fortfarande betyder något. Där du faktiskt känner personerna du litar på.

Om du redan står i den här gemenskapen vet du varför det spelar roll. Du ser skillnaden varje dag.

Och om du fortfarande står vid sidan – vi förstår det. Det är lätt att vänta, att se hur det utvecklas. Men tiden blir dyrbar nu. Varje månad som går gör det dyrare att stå utanför än att kliva in.

Så här är frågan: vill du fortsätta betala för deras misslyckanden, eller vill du bygga något som faktiskt fungerar?

Du vet var vi finns.

Jag vill bli en del av gemenskapen

Bara 20 paket kvar - julklappstipset snart slutsålt!

Den första tryckningen sålde slut på en dryg vecka. Den andra tryckningen är snart också slutsåld. Vi kommer inte hinna trycka fler böcker innan jul.

Jag vill ha böckerna!

När Det fria Sverige lanserades – på dagen idag – för åtta år sedan var det i sanning ett nytt kapitel som började skrivas i boken om svensk strävan. Från dag ett har vi aldrig ryggat tillbaka för det obekväma, men heller inte låtit den dystra situationen göra oss nedslagna eller bittra. Tvärtom har DFS gått från klarhet till klarhet och uppnått mål efter mål som ställdes upp från början.

Framgång trots motvind

Det ska inte stickas under stol med att vi seglat i motvind. Inte på grund av bristande entusiasm utan eftersom DFS faktiskt är en kraft att räkna med, och därför har varit motarbetat och utsatt för olika försök att försvåra och förhindra vårt arbete. Covid-nedstängningen satte också käppar i hjulen för oss.

Men låt oss titta tillbaka på vad vi lyckats med och vilka hinder som behövts överkommas.

Svenskarnas hus I och II

På lanseringen förklarade vi att det var prioriterat att skaffa samlingsplatser som vi själva kontrollerade fullt ut, för att se till så att vår svenska strävan alltid ska kunna samlas och mötas bortom internet.

Det första Svenskarnas hus, i Älgarås, köptes 2018 och var mycket välbesökt under 2019 och början av 2020. Med Covid-19 pandemin och nedslängningarna såväl som oron i samhället blev det färre besökare i huset under hela perioden, vilket så klart blev ett ekonomiskt bakslag. Vi kunde dock genomföra både konferenser (Fria ord, 2021) större och mindre träffar, högtider som Till förfädernas minne och den återkommande sommarfesten.

Huset i Älgarås är också en arbetsplats för organisationens administration, studio och mycket annat. Och ännu idag, åtta år senare, en plats dit vem som helst kan ta sig och komma i kontakt med andra svenskar som i vart fall delar de mest grundläggande nationella värderingarna.

Huset bärs ekonomiskt upp av frivilliga donationer till Husfonden. Vi vill här trycka på för denna, och be om din hjälp. Intresset för fysiska mötesplatser har falnat efter Covid-pandemin, det måste vi konstatera. Många tror sig få sitt sociala behov uppfyllt online. Men med övervakning, inskränkningar av friheten på nätet och samhällsutvecklingen i stort är vi övertygade om att våra svenska mötesplatser kommer vara direkt avgörande framöver. Hjälp till att säkra så Svenskarnas hus finns kvar!

JAG VILL DONERA TILL HUSFONDEN

2024 var det så dags igen. I Sjöbo i Skåne slogs portarna upp för ett till Svenskarnas hus och det tack vare driftiga medlemmar i allmänhet och en generös medlem i synnerhet.

Kort efter att huset i Sjöbo blev offentligt utsattes det för en mordbrand. En av byggnaderna på tomten, en gammal vacker byskola, brändes ner till grunden. Utredningarna är nedlagda och ingen har tagit på sig attacken, men utifrån grannarnas vittnesmål och fakta om var och hur branden startade är det för oss klarlagt att det var ett attentat.

Tack och lov skadades ingen och verksamheten fortgår i en annan byggnad på tomten. Och åter igen, om du inte stöttar husfonden, gör det och se till så att det finns platser i Sverige där svenskar kan fira och värna sin kultur, tradition och gemenskap. Tusentals svenskar ha passerat genom dörrarna under dessa år. Låt oss säkerställa att tusentals fler kan göra det framöver.

Många sade 2018 att det var omöjligt, det vi ville göra.
Vi är glada över att ha motbevisat dem.

Att inspirera och folkbilda

Åtskilliga spaltmeter kommentarer, reportage, ideologiska texter såväl som underhållning och utbildning har vi publicerat genom åren. Tidskrifter, nyhetsbrev, hemsidor och böcker har varit våra redskap. Och det har givit resultat. På många sätt har Det fria Sverige varit med att forma och förändra svensk nationell strävan till det bättre.

Poddar och video är viktiga delar av den arsenal som organisationen förfogar över. Att finnas på många plattformar, höras och synas i bruset på nätet, är en tidskrävande uppgift, framförallt eftersom vi har begränsad ekonomi och personer som kan arbeta heltid med Det fria Sverige.

Genom vår närvaro på nätet når vi långt och brett. In i riksdagens korridorer och myndighetskontor, men också i svenska hem från norr till söder. Det är inte bara information vi vill erbjuda, utan hopp och gemenskap. Många har hört av sig genom åren och uttryckt hur deras liv blev bättre när de insåg att de inte alls var ensamma, utan snarare: att vi var många på samma sida.

När vi nu ber dig om att prenumerera på vår podd så ska du komma ihåg att du inte bara gör det för din egen skull. Lika mycket gör du det i solidaritet med ditt folk. Som prenumerant så ser du till att vi kan fortsätta göra det vi gör och göra det tillgängligt för fler och fler svenskar. Du hjälper till att bygga en formidabel kraft. Du ska ha tack!

JAG VILL PRENUMERERA OCH HJÄLPA TILL

Det fria Sverige har inte bara inspirerat hemmavid. Vårt kontaktnät sträcker sig över världen, från Australien och Sydafrika till Europa och USA … samt andra platser och främmande folk som delar samma önskan som vi, och identifierar globalismen som en gemensam motståndare. Return to the Land i USA och The Woodlander Initiative i Storbritannien är bara två projekt som direkt påverkats av DFS, vår vision och vårt arbete.

Det fria Sverige har visat att det går att etablera egna hus, samt att det går att verka i lokalsamhället. Våra medlemmar är inte bara aktiva i DFS utan i alla möjliga lokala organisationer, föreningar och klubbar. Vi har hemvärnsmän och lottor, frivilliga i civilförsvaret, fotbollstränare och idealister inom sina intresseområden. Det är precis som det ska vara. Det fria Sverige är faktiskt mer ett sätt att leva och verka, en idé och vision … än en organisation.

Lokala gemenskaper

"Det är ju du" utbrast kvinnan.
"Nej men, du" svarade mannen tillbaka.
De stod sedan tysta en stund, log mot varandra för att sedan krama om varandra.

Det hände i Svenskarnas hus under ett evenemang och det visade sig att mannen och kvinnan arbetade på samma jobb och träffades varje dag. Utan att veta att de också delade den svenska strävan.

Det skedde för många år sedan och idag är de en del av samma lokala DFS-gemenskap någonstans i Sverige.

DFS ledning har alltid framhärdat i att lokala gemenskaper måste växa fram organiskt och att människorna som utgör dem måste finna vägar framåt själva. Lokala gemenskaper kan inte forceras eller formas ovanifrån.

Det finns idag lokala gemenskaper av medlemmar i DFS. Den som vill, är beredd att visa framfötterna och som ser till att komma på olika aktiviteter för medlemmar kommer att kunna finna en vidare plats och gemenskap än "bara" den som medlem.

JAG VILL BLI MEDLEM I DFS

Utmaningar och motgångar

Covid-pandemin satte käppar i hjulen för oss och dessa käppar sitter kvar i ekrarna. Det är svårt att få tillräckligt många att uppskatta de verkliga sociala träffarna då man möts öga mot öga. Vi märker det som en nedgång i antalet som anmäler sig till evenemang. Antagligen har också nyhetens behag klingat av. Vi är vana (bortskämda) med att ha våra samlingsplatser, våra hus. De finns där.

Men de finns bara där så länge varje medlem och varje anhängare och varje Sverigevän hjälper till att hålla dem igång, genom att besöka evenemang och donera till husfonden. Organisationen ser husen som fundamentala för vår svenska strävan och vi hoppas att var och en av er känner det samma.

Det fria Sverige blev utvalda för en revision av Skattemyndigheten. Självklart fann de inga oegentligheter (föreningens bokföring var öppet redovisad för alla medlemmar), men söker man idogt nog finns alltid något misstag som begåtts när det gäller den snåriga juridiken kring ekonomi visavi svenska staten. Ett missförstånd gällande momsredovisning vid utlandsköp ledde till att DFS fick betala runt 120 000 kronor. Det slog hårt, men vi gick vidare, även om det var pengar som hade behövts till annat.

Om vi skulle redovisa alla gånger vi blivit avstängda från Youtube, nedsläckta hos den ena eller andra plattformen, nekade att trycka eller ifrågasatta av myndigheter så skulle listan bli lång. Det händer mer ofta än sällan och det stora problemet är att det kostar mycket tid och pengar som det tar tid att hämta tillbaka.

När SEB bestämde sig för att säga upp vårt samarbete och neka oss bankkonto blev det illa. Ännu värre när det visade sig att varje bank i Sverige tydligen kommit till samma slutsats gällande vår förening. Kort sagt kan man inte driva en förening med hundratals medlemmar, fastigheter och all möjlig annan verksamhet utan bankkonto.

Vi förlorade mycket pengar och många medlemmar under den omstrukturering som tog vid efter SEB:s nedstängning av bankkontot 2024. Fortfarande idag, över ett år senare, har vi inte repat oss vad gäller medlemsantal och annat.

Vi ger inte upp – men vi behöver din hjälp!

JAG VILL HJÄLPA TILL

Det fria Sverige finansieras av sina medlemmar och anhängare.
Vi har inga finansiärer som skjuter in kapital i bakgrunden.
Donationer med motkrav tackar vi nej till.
Vi får inget statligt stöd.

För oss är ovanstående nödvändigt eftersom vi värderar organisatoriskt oberoende framför allt. Vi hoppas och tror att detta är något vi delar med såväl nuvarande som blivande medlemmar.

DFS är i sanning för svenskar och av svenskar.

Nu tar vi nya tag

Vår samhällsanalys från 2017, som fick oss att grunda Det fria Sverige, har tyvärr visat sig vara profetisk. Vi är övertygade om att utvecklingen kommer fortsätta på inslagen väg också framöver. Men vi ser också hur politiken börjar "komma ikapp" och de oroas över hur de ska hålla samman sin skapelse: det mångkulturella Sverige.

Sverige är på väg in i en ny typ av nationalism, där staten försöker samla alla inom rikets gränser under samma flagga, nationalsång och “svenska värderingar”. Samtidigt håller den gamla nationalismen, sådan vi lärt känna den i opposition, på att bli allt mer politiskt irrelevant. Makten är i färd med att ta över symbolspråket och därmed definitionen av "nationalism" en gång för alla.

I skenet av detta ställer vi oss nu frågan: vilken är vår uppgift framöver? Var ligger vår verkliga hemvist, och vad måste vi börja bygga om vi vill vara mer än en nostalgisk rest från en förlorad epok?

DFS är ett generationsprojekt, en idé och vision. Form har aldrig varit det viktiga. Vad bygger vi och vad har vi att visa upp är det som räknas till sist. Att vara steget före. Vi vidhåller det långsiktiga perspektivet, att samla resurser och bygga gemenskap i ett land som blir allt mer polariserat.

Men formen får aldrig bli målet, och ett stort arbete under många år kommer snart leda fram till många intressanta nyheter.

Vår svenska strävan fortsätter dock oförtrutet, och vi hoppas att du vill vara en del av den. Som medlem, som donatör, dom ambassadör.

I dag firar vi att det är åtta år sedan vi höll presskonferensen som innebar den officiella lanseringen av Det fria Sverige. På lördag ses vi i Svenskarnas hus i Älgarås för att äta gott, skåla för vår organisation och njuta av amatörteater.

Nu arbetar vi vidare!

Ebba Busch rikstingstal gav en intressant inblick i hur långt även etablerade partier har förflyttat sig. Den som lyssnade noggrant hörde något som för några år sedan hade varit omöjligt: ett riksdagsparti som talar om familjens roll, könens betydelse, kulturens kraft och om att värderingar faktiskt spelar roll för ett samhälles överlevnad.

Sannspådda igen

I mycket av detta finns beröringspunkter med det vi har sagt i sedan starten. Inte som partipolitik, utan som en saklig beskrivning av vad som händer med ett land som länge hållit fast vid illusionen att allt går att administrera bort: kriminaliteten, värderingskrocken, misstron, ensamheten, den fallande standarden, den urgröpta välfärden.

När Ebba Busch talar om att Sverige behöver ”resa sig” kan vi inte invända. Det är helt sant. Men samtidigt blir det tydligt vilken del som fortfarande saknas i hennes analys. För frågan är inte bara att Sverige måste resa sig – utan vem som ska göra det.

Hur formas värderingar?

Talet handlar om värderingar, men utgår från att värderingar är något man kan dela ut, förklara, utbilda fram eller lagstifta in. Där finns den grundläggande motsägelsen. För allt det hon lyfter upp som Sveriges styrka – familj, kultur, ansvar, arbete, pålitlighet, heder – är inte abstrakta principer. Det är egenskaper som vuxit fram i detta land tillsammans med de människor som byggt det.

Vi har i årtionden sett hur politiken försökt återskapa ett Sverige som i praktiken inte längre finns. Inte därför att svenskarna har förändrats i grunden, utan därför att befolkningen har förändrats. Det är där den verkliga skiljelinjen går, och den passerar hon noggrant förbi.

Sveriges välstånd, sammanhållning och välfärd har historiskt burits av ett folk med högt socialt kapital, hög tillit och stark arbetsmoral. Buschs vision om att Sverige ska ”resa sig” bygger på att samma samhälle ska kunna upprätthållas av människor från delar av världen där sådana institutioner och sådana normer aldrig funnits – eller till och med aktivt motarbetats. Det är inte en fråga om vilja, utan om sociologi.

Folkets betydelse ignoreras

Och här är politikens stora blinda fläck: man kan inte samtidigt beklaga sig över kriminaliteten, hederskulturen, könsstympningen, värderingskrocken och segregationens djup – och ändå utgå från att samma grupper som bär dessa fenomen också ska bli dem som upprätthåller välfärden, industrin, innovationen, tryggheten och samhällsbygget. I den modellen saknas den avgörande pusselbiten: folkets roll.

Det är därför talet på många sätt bekräftar mer än det motsäger. När de nu talar om kulturens betydelse, om att värderingar inte är neutrala, om att Sverige måste återfå en moralisk riktning, då är det exakt det vi redan sagt i flera år.

Frågan som politiken ännu inte vågar ställa är den enklaste av dem alla:

Om Sverige ska resa sig – på vilka axlar ska det ske?

Så länge svaret förblir otydligt kommer problemen förbli tydliga. Det är inte en fråga om ideologi utan om verklighet. Ett samhälle kan inte växa sig starkare än de människor som bär det. Och den insikten kommer, förr eller senare, att tränga igenom även i partipolitiken.

Kanske såg vi i helgen det första trevande försöket. Men steget från ord till insikt återstår fortfarande. Det är där Sveriges framtid avgörs.

Fira att DFS fyller åtta år

Välkommen att fira att Det fria Sverige fyller åtta år. Vi gör det med en gemensam middag i Svenskarnas hus i Älgarås. Förutom god mat och härlig gemenskap kommer vi dessutom bjudas på amatörteater.

Evenemanget är öppet även för ickemedlemmar, men medlemmar har 200 kronor rabatt på biljetten (295 kronor istället för 495 kronor) om de utnyttjar rabattkoden som går att hitta på medlemsforumet.

I priset ingår inträde, mat och föreställning.

Det officiella programmet beräknas vara klart klockan 20:00. För den som vill går det dock bra att stanna kvar och umgås längre.

JAG VILL FIRA

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Tio år har gått sedan den där novemberkvällen i Paris. Tio år sedan Europa på några timmar kastades in i en ny verklighet: att vår kontinent inte längre är trygg, att våra städer blivit måltavlor, att vardagen kan rivas sönder av människor som inte hatar ”väst” i abstrakt mening – utan oss. Våra ansikten, vår kultur. Våra själva liv.

Bataclan var inte bara en attack. Det var en symbol för ett Europa vid ett vägskäl. Och Europa valde att blunda. Det är förkrossande att minnas, men nödvändigt.

Ett decennium senare: Vad har förändrats? Vad har våra ledare lärt sig? Vad har folket förstått? Vilken blev konsekvensen av den värsta attacken sedan Madrid och London?

Inte mycket. Och det borde skrämma mest.

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

Vänj dig eller gör motstånd

Människan vänjer sig. Det är så vi överlever – men det är också hur civilisationer dör. Ett samhälle kan tydligen läras att acceptera det oacceptabla: mördade barn, sprängda konserter, våldtäkter kallade ”komplexa händelser” eller terror bortförklarad som ”utanförskap”.

Vi ser det varje gång något fruktansvärt sker. Varje gång lovas att det aldrig får ske igen. Och varje gång återgår allt till det normala när kamerorna slocknar. Det verkliga dramat är inte bara att dåden sker, utan att vi har lärt oss leva med dem.

De flesta går vidare. De vill inte se sambanden, inte ta in sanningen: att det multikulturella experimentet har konsekvenser, att gränslöshet har ett pris; ett pris i blod, ångest och krossade familjer.

Sorgen efter Bataclan borde ha väckt oss. I stället blev den ett minne för jubileumsdagar, ackompanjerat av fraser om ”solidaritet” och ”värderingar”.

Vi accepterar inte

Vi fria svenskar lever efter en annan moralisk kompass. Vi accepterar inte berättelsen om det nya normala. Vi går inte med på att att européer ska leva med ett konstant hot och villkorad trygghet. Och vi säger ett rungande nej till fatalismen.

Och det är här vi ofta missförstås.

Vårt arbete handlar inte om att peka finger eller göda rädsla. Det handlar om ansvar – om att bära allt det andra inte orkar: sanningen om Europas väg, om inget förändras. Vi tittar inte bort. Vi får aldrig göra det.

Men det handlar också om hopp. Ett folk som vet sitt värde kan alltid resa sig. Återta mark. Skapa trygghet. Vi kan slåss för det egna Så väl i ord som genom handling.

Vi kan bara fortsätta bygga

Bataclan visade något bortom blod och kaos: att Europa är skört. Att vi saknar sammanhållning, riktning, den kraft vi en gång hade.

Men det som saknas kan återskapas. Inte i talarstolar eller av opinionsberoende ledare. Utan av vanliga människor som vägrar vänja sig vid förfallet. Som förstår att tiden för passivitet är ute. Vi som håller fast vid sanningen, även när alla runtom oss ljuger för sig själva och varandra.

Tio år har gått. Vår strävan är densamma.

Vi kan inte vänta på massan. Den vaknar inte först. Historien visar att det alltid är en beslutsam minoritet som förändrar världen. Därför är vårt arbete viktigt. Vi håller ut och finner styrka i annat än antal. Och vi står kvar längst.

När vi minns Bataclan minns vi inte bara sorgen. Vi tänker på vägen framåt. Att förändring kräver tid. Vår främsta fiende är tröttheten. Defaitismen.

Vår skyldighet: att aldrig vänja oss.
Vårt löfte: att fortsätta – oavsett hur lång vägen är.

För detta handlar om framtiden. Om våra barns trygghet och om Europas själ.

Tio år har gått. Vi fortsätter.

Subscribe now

Share

Fyra evenemang kvar detta år - boka dina platser snarast!

• Gåsamiddag i Skåne

  15 november 2025 - Endast för medlemmar

• 8-årsmiddag med teaterföreställning

  29 november 2025 - Öppet för alla

• Julbord i Skåne

  6 december 2025 - Enbart för medlemmar

• Jul- och Luciamingel i Stockholm

  13 december 2025 - Enbart för medlemmar

  ---

Har du beställt Södermans nya bok?

Bara ett fåtal exemplar kvar av första utgåvan. Beställ den här!