Den akterseglade folkpartisten
Bengt Westerberg vill förklara varför allt ändå blev rätt. Det går sådär.
Bengt Westerberg är inte bara Bengt Westerberg. Han är en arketyp. En hållning. Ett sätt att tänka som en gång hade makt, prestige och självförtroende – och som nu lever vidare mest som eko. När han skriver på Dagens Arena är det som att öppna ett arkiv från 1990-talet, damma av det och låtsas att världen stått stilla sedan dess.
Det här är folkpartisten i sin renaste form. Den moraliskt självsäkra liberalen som alltid vet bättre, alltid står på ”rätt sida”, alltid ser sig som förnuftets vuxne i rummet. Han som betraktar politiska konflikter som missförstånd, invändningar som okunskap och verkliga problem som övergående irritationsmoment i historiens stora, goda rörelse framåt. Men som inte har någon egentlig grund att stå på.
Westerbergs storhetstid sammanföll med en epok då allt verkade möjligt. Kalla kriget, trodde de godtrogna, var över. Gränser var till för att suddas ut. Nationalstater reducerades till administrativa kvarlevor. Historien var slut. Det fanns inga tragiska val, inga djupa konflikter, inga oförenliga intressen – bara mer eller mindre upplysta perspektiv. Och var man tillräckligt upplyst, tillräckligt liberal, tillräckligt god, så löste sig allt.
Det var också då Folkpartiet hade sitt ögonblick. Man kunde tala strängt om krav utan att behöva bära ansvar för konsekvenser. Man kunde försvara gränslöshet med ordet ”humanism” och avfärda varje invändning som främlingsfientlig, bakåtsträvande eller helt enkelt dum.
Det är den rösten som fortfarande talar ur Westerbergs mun. Inte en reflekterande ålderman. Inte en självkritisk veteran. Utan samma folkpartist, oförändrad, oberörd av trettio års erfarenheter. Frågan är inte om Bengt Westerberg har gått i barndom. Frågan är om han överhuvudtaget har märkt att världen gått vidare.
📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se
Konsekvensen av hans politik
Bengt Westerberg skriver som om han vore en oberoende betraktare. Som om han stod vid sidan av utvecklingen och nu, med filosofisk distans, försökte bringa ordning i en infekterad debatt. Det är en bekväm position. Och en falsk.
För Westerberg är inte en kommentator av det som skett. Han är en av dem som såg till att det skedde. Hans tankevärld, hans moraliska kompass och hans politiska instinkter var inte perifera i svensk politik under de år då kursen lades. De var centrala. De var mainstream. Och de fick konsekvenser.
Det fanns en grundläggande övertygelse i denna folkpartistiska liberalism: att samhällen i grunden är formbara, att människor är utbytbara och att kultur främst är en yta – ett slags kosmetik – som snabbt anpassar sig till nya omständigheter. Konflikter reducerades till socioekonomi. Skillnader förklarades bort som tillfälliga. Det djupare, det segare, det som inte låter sig administreras bort, existerade inte riktigt i analysen.
Den som påpekade att stora och snabba befolkningsförändringar kunde få följder för sammanhållning, tillit och trygghet avfärdades. Inte genom motargument, utan genom misstänkliggörande. Frågan gjordes moralisk. Och när frågan väl blivit moralisk behövde den inte längre besvaras sakligt.
Det är därför det blir så avslöjande när Westerberg i dag låtsas väga för- och nackdelar. Han har alltid vägt på samma sätt. Plusposterna har alltid varit abstrakta: humanitet, öppenhet, mångfald. Minusposterna har alltid varit konkreta men ovälkomna: brott, segregation, skolmisslyckanden, parallella normsystem. Och när de blivit omöjliga att ignorera har de relativiserats, brutits ned till statistik eller förklarats som övergångsproblem.
Detta är inte en man som omprövar. När han skriver om invandring i dag gör han det inte för att förstå Sverige som det faktiskt ser ut, utan för att rädda en idé om Sverige som han själv varit med och formulera. Ett Sverige där politiska beslut saknar pris, där ansvar alltid kan skjutas framåt och där verkligheten förväntas rätta in sig i teorin.
Och just därför är hans text så avslöjande. Den är inte ett försök att analysera. Den är ett försök att frikänna.
De westbergska greppen faller
Bengt Westerberg verkar ha hittat sitt resonemang i en handbok från Rör inte min kompis-kampanj från 1980-talets mitt. Och det blir bara dumt.
Det första greppet han använder är tidsförskjutningen. När dagens invandringspolitik ska försvaras hamnar vi plötsligt i stenåldern, i neolitikum, bland jägarsamlare och tidiga bönder.
Här sker ett dubbelt bedrägeri. För det första förnekas det självklara faktum att svenskarna – det nordiska, germanska folket – faktiskt är resultatet av ett långvarigt genetiskt och kulturellt flöde över tid. Det är just därför det överhuvudtaget går att tala om kontinuitet, släktskap, gemensam historia och ett folk. För det andra likställs denna långsamma, organiska framväxt med ett halvt sekel av statligt administrerad massinvandring.
Att jämföra folkvandringstidens gradvisa rörelser med dagens situation är intellektuellt ohederligt. Då fanns ingen nationalstat, ingen välfärdsstat, ingen rättsstat, ingen offentlig sektor som bar upp vård, skola, omsorg och transfereringssystem. Då fanns inga medborgarskap i modern mening, inga universella rättigheter som krävde institutionell stabilitet och hög tillit. Europa – och i synnerhet Norden – har byggt upp dessa strukturer under århundraden av relativ demografisk kontinuitet. Att låtsas som om detta saknar betydelse är att aktivt göra politiken ansvarslös.
Om allt reduceras till ”rörelse” över tid, blir inget längre ett val. Då finns inga gränser, inga brytpunkter, inga politiska beslut som kan kritiseras. Då är allt bara naturhistoria. Och naturhistoria kan man inte ställas till svars för.
Det andra greppet han tar till är kategoriupplösningen. Kulturutbyte, idéinfluenser, resor, konstnärer som studerat utomlands, filosofer som bjudits in till hovet – allt läggs i samma hög som dagens massinvandring. Albertus Pictor, Descartes och Hilma af Klint används som om de vore argument för parallellsamhällen, klanstrukturer och djupgående demografiska skiften.
Det är här Westerbergs resonemang blir nästan parodiskt. Den svenska kulturens historiska influenser har i huvudsak kommit från mycket närstående folk – geografiskt, kulturellt och civilisatoriskt. Tyskar, holländare, fransmän, britter. Europeiska samhällen formade av samma religiösa, rättsliga och kulturella grund. Detta har ingen seriös kritiker av dagens migrationspolitik någonsin ifrågasatt.
Ingen har sagt att det var ett problem att Tessin studerade i Italien. Ingen har menat att det hotade Sverige att Descartes undervisade drottning Kristina. Ingen har hävdat att idéutbyte, handel eller resor inom (eller, för den del, utom) Europa utgjorde en risk för sammanhållningen. Att låtsas som om kritiken riktar sig mot detta är att angripa en position som inte finns.
Skillnaden mellan begränsat elitutbyte och omfattande befolkningsförändring suddas inte bort därför att den är svår att förstå, utan därför att den är förödande för Westerbergs slutsats. För accepterar man skillnaden, då måste man också tala om volym, hastighet, ursprung, kulturellt avstånd och institutionell bärkraft. Och då räcker det inte längre att rada upp konstnärsnamn ur kulturkanon.
Det tredje greppet han försöker med är den moraliska dimman. När problemen inte längre går att förneka, när hedersförtryck, gängkriminalitet och våld måste nämnas, då byter texten karaktär. Då handlar det plötsligt om empati. Om att det trots allt är bättre att de som utsätts för hedersförtryck gör det här, eftersom de här kan få hjälp. Det låter humant. Det låter anständigt. Och det är logiskt fullständigt havererat.
För med samma resonemang blir slutsatsen att alla offer för kriminalitet borde tas hit. Alla som riskerar att bli rånade, misshandlade, våldtagna eller mördade i sina hemländer borde flyttas till Sverige, eftersom de här åtminstone har tillgång till polis, socialtjänst och skyddade boenden. Brottslighetens existens blir då ett argument för att importera fler brottsoffer – vilket i sin tur kräver fler förövare, fler skyddssystem och ännu större belastning på samhället. Resonemanget saknar varje form av gränsdragning.
Detta är typiskt för den folkpartistiska liberalismen av Westerbergs snitt. Man byter nivå. Från politik till moral. Från samhälle till individ. Från konsekvens till intention. Och när man väl gjort det går det att säga nästan vad som helst, eftersom varje invändning då kan avfärdas som hjärtlös.
Men politik handlar inte om att välja den plats där lidandet känns minst pinsamt. Politik handlar om att minska lidandet genom att förebygga de strukturer som skapar det. När Westerberg använder hedersförtryckets offer som argument för fortsatt invandring, då har analysen upphört och ersatts av självbekräftande godhet.
Det är på det sättet verkligheten hålls på avstånd. Inte genom okunskap, utan genom metod.
De värsta haverierna
När man väl har förstått Westerbergs metod blir det också tydligt var texten faktiskt brister som mest. Det handlar inte om enstaka formuleringar eller olyckliga exempel, utan om genomgående tankefel som gång på gång leder ner i diket. Några sticker ut, inte för att de är subtila, utan för att de är så uppenbara att man förvånas över att de ens skrivs ned.
Det första haveriet är själva grundantagandet i resonemanget: föreställningen om ett Sverige utan invandring där allt annat varit lika. Det är inte analys. Det är fabulering. Det finns ingen alternativ tidslinje där befolkningen minskar, men där politik, ekonomi, arbetsmarknad, lönebildning, teknik, familjebildning och välfärdsmodell på något magiskt sätt står stilla.
Westerbergs argument bygger på ett kontrafaktiskt tankeexperiment som aldrig prövas mot verkligheten. Han utgår från att om invandringen uteblivit, då hade exakt samma politiska prioriteringar gällt, samma välfärdsåtaganden bestått, samma lönenivåer accepterats och samma arbetsvillkor erbjudits – trots att arbetskraftsbrist i sig alltid driver förändring. Det är ett antagande utan grund, och det används för att göra invandringen till den enda tänkbara räddningen.
I verkligheten fungerar samhällen tvärtom. När arbetskraft blir knapp höjs löner. När personal saknas förändras arbetsorganisationen. När kostnader skenar tvingas politiken prioritera, rationalisera och ibland dra gränser. Att påstå att Sverige utan invandring automatiskt hade blivit fattigare och oförmöget att klara välfärden förutsätter att ingenting annat hade fått anpassa sig. Det är ett resonemang som bara kan upprätthållas så länge man vägrar tänka färdigt.
Detta sätt att argumentera gör varje konsekvens ofrånkomlig i efterhand. Först antar man att inga alternativ existerar. Sedan pekar man på utfallet och säger: se, det fanns inget val. Men när ett påstående vilar på ett ”allt annat lika” som aldrig kan existera i verkligheten, då finns det inget kvar att diskutera. Då är hela resonemanget intellektuellt tomt.
Så skriver man inte analys. Så skriver man inte historia. Så skriver man försvarstal.
Det andra haveriet rör brottsligheten. Westerberg erkänner motvilligt överrepresentationen bland personer med utrikes bakgrund, för att i nästa andetag tona ned dess betydelse. Majoriteten begår inga brott, får vi veta. Andelen misstänkta minskar över tid. Socioekonomin förklarar det mesta. Allt detta kan vara sant i delar – och samtidigt helt missa poängen.
Politik handlar inte om majoriteter som sköter sig. Den handlar om marginaler som skapar systemeffekter. Om gäng som tar kontroll över bostadsområden. Om våldskapital som skrämmer vittnen till tystnad. Om unga pojkar som rekryteras in i kriminalitet långt innan de fyllt arton. Att reducera detta till en fråga om statistikens mittvärde är att vägra se verkligheten som den faktiskt upplevs.
För övrigt får vi aldrig veta vilken statistik, vilken forskning, vilka forskare som han vilar på. Det finns olika forskning, som alla som bryr sig vet.
Det tredje haveriet är hur hedersförtryck behandlas. Här erkänner Westerberg utan omsvep att detta är ett problem som huvudsakligen följt med invandring från vissa regioner. Men i stället för att dra någon slutsats av detta, gör han en moralisk kullerbytta och hävdar att det trots allt är bättre att dessa övergrepp sker här, eftersom offren här kan få hjälp. Det är ett resonemang som faller samman så fort man prövar det.
Med samma logik borde Sverige aktivt ta emot alla världens brottsoffer, eftersom de här åtminstone kan få skydd. Brottets existens blir då ett argument för att importera fler situationer där brott sker. Gränsdragningen upphör helt. Politiken förvandlas till en tävling i att vara mest medkännande på papper, medan kostnaderna och konsekvenserna lämnas därhän.
Det fjärde haveriet gäller ekonomin. Westerberg lutar sig tungt mot siffror från Konjunkturinstitutet och presenterar ett enskilt år som om det vore en slutgiltig dom. Arbetskraftsinvandringen gick plus, flyktinginvandringen minus, och plötsligt vänds perspektivet till en moralisk triumf över kritikerna.
Men KI själva är betydligt mer försiktiga. De skiljer tydligt mellan offentligfinansiella effekter och bredare samhällsekonomiska konsekvenser, och konstaterar att helhetsbilden är svår att fastställa. Westerberg gör det som politiska pamfletter alltid gjort: han plockar det som passar, ignorerar reservationerna och utropar seger. Att brottslighet, segregation, skolmisslyckanden och institutionell erosion inte ryms i en enkel nettosiffra nämns knappt.
Det femte haveriet är det mest avslöjande, därför att det rör själva grunden för hans resonemang. Å ena sidan ägnar Westerberg hela texten åt att beskriva hur olika grupper har berikat Sverige. Genom arbete, kultur, idéer, erfarenheter. Å andra sidan avslutar han med att hävda att dessa grupper i egentlig mening inte existerar. Det finns inga folk, inga kollektiv, inga kulturella helheter – bara individer. Därmed blir talet om folkutbyte meningslöst, eftersom det inte finns något folk att byta ut.
Och här kollapsar resonemanget helt. För antingen finns grupper, med någorlunda gemensamma mönster, erfarenheter och beteenden – och då spelar demografi roll. Eller så finns de inte – och då finns heller ingen kollektiv berikning, inga kulturella tillskott, inga ”impulser” att tala om. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Westerberg försöker. Och det är en dikeskörning utan motstycke. Det är inte ett subtilt felslut. Det är ett intellektuellt haveri.
Ett försvarstal – och inget mer
När man läser Bengt Westerbergs text från början till slut blir det till sist omöjligt att tolka den som något annat än just det den är: ett försvarstal för ett helt livsverk. För ett sätt att tänka som nu står anklagat av verkligheten själv.
Westerberg skriver inte för att pröva sina antaganden. Han skriver för att bevara dem. Varje invändning löses upp genom historiska paralleller, moraliska omvägar eller statistiska utsnitt. Varje konsekvens som inte passar in förklaras som övergående, missförstådd eller irrelevant. Det är samma hållning som präglade politiken när besluten fattades – och samma hållning som gjort att ingen egentligen behövt ta ansvar för utfallet.
Det mest slående är inte att han bortförklarar problemen, utan att han fortsätter att behandla dem som om de vore abstrakta. Gängvåld, hedersförtryck, skolmisslyckanden, segregation – allt reduceras till parametrar i ett resonemang som alltid mynnar ut i samma slutsats: att kursen i grunden varit riktig. Att alternativen saknats. Att kritiken egentligen handlar om attityd, inte om substans.
Men ett samhälle kan inte styras som ett seminarium. Det kan inte leva på goda intentioner, tankeexperiment och efterhandskonstruktioner. Förr eller senare krävs något mer grundläggande: ansvar för konsekvenserna av de vägval som gjorts.
Det är just detta ansvar som Westerbergs text konsekvent undviker. Han skriver som om politiken fortfarande befann sig i idéstadiet, som om besluten ännu inte prövats, som om resultatet fortfarande gick att bortförklara. Men Sverige är inte ett tankeexperiment. Det är ett land där människor lever med följderna av dessa beslut varje dag.
Därför kan Bengt Westerberg inte längre behandlas som en samtida röst i migrationsdebatten. Han representerar inte framtiden, och han erbjuder inga verktyg för att hantera nuet. Han representerar ett avslutat kapitel i svensk politik. Tack och lov. Ska han kommas ihåg så ska det vara som ett avskräckande exempel.
Bengt Westerberg tillhör historien.
Låt honom stanna där.
Missa inte vårt samtal om Westerbergs artikel
