Det moderna bondeupproret har börjat
Samma idé, samma vilja: att leva som fria människor i ett eget samhälle, grundat på heder och gemenskap.
Min tyska svärfar skickade mig nyligen en bild på en gammal tryckt text med rubriken Die Zwölf Artikel der Bauernschaft 1525 – De tolv artiklarna från det tyska bondeupproret. En enkel papperslapp, gulnad av ålder, men när jag började läsa kändes den inte alls gammal.
Här satt människor för femhundra år sedan, bönder och hantverkare, utan politisk makt, utan representation, utan röst i riket – och formulerade sina krav. Inte som tiggare inför makten, utan som ett fritt folk som vill leva efter rätt och sanning. De talade om rätten att välja sina egna präster, om att skogarna tillhör byn och inte adeln, att arbetet inte ska vara tvång utan förankrat i rättvisa, att straff inte ska utdelas efter herrarnas nycker utan efter lag och moral.
Det slog mig att mycket av det vi i Det fria Sverige talar om – rätten att bygga eget, skaffa egna rum, välja våra egna ledare, skapa vår egen gemenskap – redan fanns formulerat där. Bönderna i södra Tyskland krävde i grunden samma sak som vi gör idag:
Låt oss leva som ett eget folk, efter vår egen heder, i våra egna gemenskaper, utan att kvävas av en elit som inte längre tjänar oss.
Det tyska bondeupproret slutade i blod. Men deras ord lever. De reste sig inte för att störta världen, utan för att bygga en bättre vid sidan av den gamla.
Det är där vi börjar vår berättelse.
Hör diskussionen om detta nyhetsbrev
När folket började tala i eget namn
Europa kring år 1525 var inte en plats där folket styrde. Det tysk-romerska riket bestod av hundratals små furstendömen, kyrkliga territorier och fria städer, men oavsett gränser såg livet likadant ut för den stora massan: arbetet var tungt, marken tillhörde någon annan och den som föddes fattig förväntades förbli lydig.
Bönderna levde under livegenskap. De fick inte flytta utan herrens tillstånd, de var skyldiga att arbeta obetalt flera dagar i veckan på adelns jord, och när de skulle gifta sig, ärva eller ens jaga en hare krävdes tillstånd och avgifter. Skogen, som i generationer varit byns försörjning, hade gjorts till privat egendom. Ved, bete, jakt och fiske – det som en gång varit självklart blev förbjudet. Allt var reglerat uppifrån.
Samtidigt predikades lydnad från predikstolarna. Kyrkan stod tätt ihop med makten och prästen var ofta herrens röst lika mycket som Guds. Men något började förändras. Tryckpressen hade gjort sitt intåg, och med den började nya ord spridas – ord om sanning, rätt, och att varje människa står direkt inför Gud utan mellanhänder. När Martin Luther talade om att endast Skriften och tron ger legitimitet, var det som om någon öppnade ett fönster i ett instängt rum.
För de högre stånden var detta en teologisk diskussion. Men för den vanlige bonden var det något mycket större. Om Gud inte ger prästen makt bara för att han bär kåpa, om Gud inte ger herren rätt bara för att han är född adlig – vad betyder det då för oss som lever och sliter? Reformationens ord blev till krut i händerna på ett folk som inte längre kände igen sig i den ordning de tvingades leva under.
Det är här något oerhört händer: för första gången i Europas historia samlade sig vanliga människor. Alltså inte furstar, inte filosofer, inte jurister, utan bönder och hantverkare, och formulerade ett gemensamt program för frihet, rätt och lokalt självstyre. De kallade det helt enkelt: De tolv artiklarna.
De tolv artiklarna
När man läser De tolv artiklarna slås man av hur raka de är. Det är inte politiska teorier eller stora utopier. Det är ett folk som formulerar sin rätt att leva värdigt. De använder inte akademiskt språk utan talar från marken, från byn, från härden. Varje artikel rymmer i grunden en enkel princip: Vi vill leva som människor, inte som undersåtar.
Några av artiklarna är särskilt värda att stanna vid:
Rätten att välja sina egna ledare
Församlingen ska välja sin präst och kunna avsätta honom.
Bönderna hade förstått något avgörande: den som kontrollerar ordet, tron och kulturen, kontrollerar folket. De ville inte längre få sin själ född och fostrad från ovan. De ville inte bli predikade moraliska pekpinnar av en man utsedd av makten. De krävde självvald auktoritet, rotad i gemenskapen.
Rätten till mark och resurser
Skogarna ska åter tillhöra kommunen. Var och en ska få ta sin ved.
Här slår de mot själva hjärtat av klassamhället: ägandet av marken. Utan tillgång till ved, bete och fiske reduceras människan till lönearbetare åt herren. Genom att kräva tillbaka allmänningarna uttrycker de något djupt europeiskt: ett folk måste ha jord, annars upphör det att vara ett folk.
Motstånd mot exploatering
De dagsverken som ökat dag för dag ska återgå till det mått som tidigare var brukligt.
De talar om tvångsarbetet – Frondienst – som står i direkt motsats till rättvisa. De säger inte att arbete är fel. De säger tvärtom: arbete ska ske i ära, inte i förnedring. Den som arbetar ska göra det för sin gemenskap, för sin familj, och inte för att föda ett system som föraktar honom.
Rättvisa istället för herrens nycker
Brott ska inte straffas godtyckligt, utan enligt gammal erkänd lag.
De kräver rättsordning i stället för herrens godtycke. Här föds idén att även makten ska stå under rätt, en idé som kommer att återkomma genom hela den europeiska frihetstraditionen, från gillen och byalag till våra dagars kamp mot statlig korruption och dubbelmoral.
En sista artikel – en moralisk bomb
Den tolfte artikeln kan verka anspråkslös, men den är den farligaste av alla:
Om någon visar att något här strider mot Guds ord, tar vi bort det. Men annars står vi fast.
Med andra ord: ”Vi erkänner en högre rätt än er.” De förklarar att de inte längre ser maktens dekret som absoluta. De förbehåller sig rätten att själva avgöra vad som är rätt, och att ogiltigförklara det som är orättfärdigt.
Det är här staten alltid darrar: när människor inte längre bara knotar över skatter eller klagar på orättvisa, utan förklarar rätten att själva definiera vad som är legitimt.
När bönderna reste sig och makten svarade med eld
Upproret spreds snabbt från by till by. Fanor syddes, byalag samlades, kyrkklockor ringde – inte till gudstjänst, utan till samling. Det tyska bondekriget 1524–1525 blev en av de första stora folkliga resningarna i Europas moderna historia. Men makten reagerade precis som makt alltid gör när den känner att dess legitimitet hotas.
Martin Luther, vars ord hade tänt gnistan, tog avstånd. I sitt berömda skrift Mot de rovgiriga och mordiska bondehoparna uppmanade han furstarna att slå ner upproret utan nåd. Och furstarna lydde.
Det som följde var ett blodbad. Uppemot 100 000 bönder dödades. Byar stacks i brand, ledare avrättades offentligt som varnande exempel. Skogar togs i beslag, kyrkans män predikade åter lydnad från predikstolen. Den gamla ordningen återställdes. Åtminstone på ytan.
Men något hade hänt som inte kunde göras ogjort.
Idéer kan inte brännas
De tolv artiklarna förbjöds. Tryckpressar konfiskerades. Men manuskriptet kopierades ändå i hemlighet, lästes upp vid härdar, memorerades av vandrande hantverkare, traderades vidare genom muntlig tradition. De som överlevde tog med sig erfarenheten att makten inte står över rätt – att en bonde kan säga nej.
Och även om bondeupproret militärt krossades, spreds fröet till något större:
Lokala gillen började formulera egna ordningar.
Allmänningar försvarades och återuppstod där statens makt var svag.
Idén om att ett folk har rätt att organisera sig efter sin egen sed fick fäste – först i små sammanhang, sedan i städer, och långt senare i det vi kallar kommunalt självstyre.
Det är en ironi som historien ofta bär på: makten vann slaget, men bönderna vann framtiden.
Deras upprop ligger ideologiskt sett bakom all senare europeisk frihetskamp – från byalagens rätt att bestämma över sin mark, till de små fria städerna, till hantverkarnas ordnar, till vår tids föreningar, frikyrkor, folkbildningsrörelser – och vidare till det vi idag kallar parallella strukturer.
Och där, femhundra år senare, står vi.
Vi vill inte välta världen. Vi vill inte tigga vid statens bord. Vi vill bygga det som är vårt, vid sidan av det som ruttnat.
Frihetslängtan i den svenska jorden
När man ser tillbaka på det tyska bondeupproret förstår man varför orden därifrån fortfarande känns så nära oss.
Det är något djupt mänskligt i deras kamp, men också något särskilt nordiskt.
Sverige var aldrig ett riktigt feodalsamhälle. Våra bönder var inte livegna i tysk mening. De ägde ofta sin jord, de samlades på tinget, de fattade beslut i byalaget och de bar vapen när kungen kallade. De var undersåtar, ja – men också fria män i praktisk mening.
Det skapade en särprägel som sitter kvar än i dag.
Den svenska frihetslängtan är inte en revolutionär impuls. Den föds inte ur hat mot makten, utan ur känslan av att friheten redan är vår, och att den därför inte får tas ifrån oss.
Vi har levt så länge i självstyre, i små samhällen där man löser problemen tillsammans, att förmynderiet alltid har känts främmande. Det är därför centralstyrning, massövervakning och ideologiskt tvång väcker en så stark, om än ofta stillsam, vrede i svensken.
Vi reser oss inte för att välta systemet. Vi reser oss för att återta något som redan en gång var vårt. När vi säger självförvaltning, egen mark, eget ansvar, talar vi inte om någon ny idé – vi talar om vår äldsta tradition.
Därför känns böndernas ord från 1525 så bekanta. Deras kamp var inte bara en tysk kamp, utan en europeisk, en nordisk, en mänsklig kamp: kampen för rätten att leva efter sin egen heder och sed. Och det är just den kampen som nu åter väcks till liv i vårt land.
Det moderna bondeupproret
Det fria Sverige är i grunden samma rörelse som de tyska bönderna startade 1525, men i en ny tid och med fredliga medel. Vi kräver inte omstörtning, vi kräver självbestämmande. Vi ber inte om tillstånd, vi bygger själva. Vi säger inte ”staten borde”, vi säger ”vi gör”.
De tyska bönderna talade om rätten att välja sin präst. Vi säger: vi väljer våra egna kultur- och bildningsledare. Vi låter inte staten tala om för oss vad som är svensk kultur, svensk tro eller svensk moral. Vi bygger våra egna mötesplatser, firar våra egna högtider, berättar våra egna berättelser, djupt rotade i svensk tradition och historia.
De krävde att skogarna skulle återgå till byn. Vi säger: våra hus, vår mark, våra nätverk – det är våra moderna allmänningar. De är de platser där vi hämtar kraft, där våra barn växer upp i trygghet, där gemenskapen får fysisk form.
De klagade på tvångsarbetet, de tunga dagarna på herrens jord. Vi talar idag om skattesystemet, den ideologiska byråkratin, den ständiga plikten att betala för ett system som föraktar oss. Precis som de tyska bönderna säger vi: vi vill arbeta, men inte som trälar. Vårt arbete ska gynna vår gemenskap, inte ett statsprojekt som upplöser den.
De krävde rättvisa. Att lagen skulle gälla lika, inte efter herrens godtycke. Vi lever idag under en ny sorts orättvisa, där gärningsmän ursäktas och försvarare av ordning fördöms. Där rätt inte längre betyder rätt, utan lojalitet mot systemet. Vi svarar som bönderna: vi erkänner inte längre ett rättssystem som förnekar vår rätt till självförsvar, heder och sanning.
Och slutligen, den tolfte artikeln, den som gjorde furstarna rasande. Bönderna sa: Om ni kan visa att vi bryter mot Guds ord, då ändrar vi oss. Men annars står vi fast. Det är samma princip som vi i Det fria Sverige bygger på. Om någon kan visa att det vi gör är fel enligt moral, sanning och heder – då lyssnar vi. Men vi accepterar inte längre ett system som bryter ner vårt folk, vår kultur och våra barn. Vi erkänner inte den ordningen som legitim.
Vi har inga pikar, inga musköter, inga facklor. Vårt uppror består av ord, idéer, organisation, gemenskap och arbete.
Men det är lika verkligt.
Det är lika hotfullt för makten, för vi har valt att inte längre vara lydiga undersåtar.
Vi har valt att vara fria svenskar.
Hur kan vi inspireras och vad kan vi lära oss?
Det är lätt att titta tillbaka på historien och bara se nederlag. Bönderna slogs ner, Luther gick över till furstarna, systemet bestod. Men det är inte där kraften finns. Den finns i att ett folk, för första gången på lång tid, reste sig och började formulera sin egen rätt i sitt eget namn.
Det finns flera lärdomar som direkt kan föras över till vår tid och vårt arbete i Det fria Sverige:
1. De slutade klaga – och började formulera
Bönderna stannade inte vid missnöje. De skrev ner sina krav, de satte ord på sitt eget rättsmedvetande. Så föds frihet: inte genom klagan, utan genom att man sätter ord på vad som är rätt och orätt.
Därför skriver vi, därför talar vi, därför definierar vi svensk heder, svensk kultur, svensk rätt – i våra egna ord.
2. De väntade inte på att bli representerade
Ingen riddare och ingen präst kom för att föra deras talan. De tog den själva.
Vi väntar inte på att något parti, någon myndighet eller någon rikstidning ska ”förstå oss”. Vi organiserar oss själva, i föreningar, hus, nätverk, studiecirklar, familjer och vänskapsband.
3. De började där de stod
De ville inte styra Tyskland. De ville styra sitt eget område, sitt eget liv.
Därför börjar vi inte i riksdagen – vi börjar i Svenskarnas hus i Älgarås, i Sjöbo, i våra lokala grupper, i våra egna sammanhang. Det fria Sverige är inte en protest, det är en återtagning av vardagen.
4. De förstod att resurser ger frihet
Utan skog, utan mark, ingen frihet. De krävde de konkreta förutsättningarna för att kunna leva som ett folk.
Därför samlar vi till Husfonden, därför köper vi mark, därför bygger vi bibliotek, gym, kök, bokförlag. För utan praktisk infrastruktur är allt bara ord.
5. De satte moral över lag
De sa: Om ni kan visa att vi bryter mot Guds ord, då ändrar vi oss – men inte annars. Det var en deklaration om inre moralisk suveränitet.
Vi står i samma tradition. Om staten förbjuder oss att fira vår kultur, försvara våra områden eller fostra våra barn – då säger vi: Ni är inte moralens bärare längre. Vi följer en högre ordning, en heder och rätt djupt rotad inom oss sedan årtusenden.
De tyska bönderna förlorade striden, men deras ord blev tidens frö. De kunde dödas, men deras idé om att ett folk kan tala med egen röst, bygga efter egen sed och träda åt sidan från ett ruttet system – den idén överlevde.
Och det är just den idén vi i Det fria Sverige har tagit över. Vi är inte en opposition i ett parlament. Vi är det folk som har börjat bygga igen.
Deras kamp är vår kamp
Vi står inte ensamma. När vi öppnar ett Svenskarnas hus, trycker en bok, bygger ett bibliotek, lagar mat tillsammans, fostrar våra barn, hissar en flagga eller bara sätter oss ner vid ett bord och säger ”här är vårt” – då går en linje genom historien. Den börjar vid härdarna i 1500-talets byar, fortsätter genom gillen, allmänningsrörelser, frikyrkor, folkrörelser och fria städer, och den når ända fram till oss.
Det tyska bondeupproret slogs ner med svärd. Våra motståndare idag använder andra vapen: förlöjligande, demonisering, ekonomisk press, social isolering. Men syftet är detsamma – att få oss att böja oss och glömma att vi har rätt att leva våra liv på vårt sätt.
Vi väljer något annat. Vi väljer att gå i motsatt riktning.
Vi säger inte bara nej – vi säger ja.
Ja till gemenskap.
Ja till eget ansvar.
Ja till mark, hus, skog, arbete, sång, språk och heder.
Ja till att åter bli ett folk.
Och när vi bygger våra hus, när vi planterar våra träd och skriver våra texter, då gör vi det inte bara för oss själva. Vi gör det för att någon längre fram ska kunna säga: ”Vi föll inte. Vi reste oss.”
De tyska bönderna skrev i sin sista artikel att om något de krävt inte var rätt enligt högre ordning, skulle de ändra sig, men annars skulle de stå fast. Vi säger samma sak:
Visa oss att det vi gör är orätt mot vårt folk, vår tro, vår heder – så ändrar vi oss.
Men annars backar vi inte.
Vi är fria svenskar.
Och vi är inte de första.
Vi är bara nästa länk i kedjan.
📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se