Kommunernas behov är inte Sveriges behov
På DN Debatt presenteras oredovisad forskning som sanning och kommunala särintressen som nationell rationalitet. Den verkliga frågan, vad som händer med Sverige och svenskarna, ställs aldrig.
📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se
På DN Debatt (26/1) hävdar Peo Hansen och Ellen Rahm, båda verksamma vid Linköpings universitet, att svenska kommuner i bred omfattning motsätter sig regeringens restriktiva migrationspolitik. Från Jokkmokk till Lund sägs kommunpolitiker stå enade: flyktingar och arbetskraftsinvandrare är oumbärliga resurser. Över 80 procent av kommunerna anser enligt författarna att fortsatt flyktingmottagande bidrar positivt till kommunens utveckling.
Artikeln gör mer än att uttrycka en åsikt. Den gör anspråk på empirisk auktoritet. Hansen och Rahm hänvisar upprepade gånger till “vår egen forskning” och använder siffrorna för att ifrågasätta den nationella migrationspolitikens legitimitet.
Det är därför texten förtjänar granskning. När forskare åberopar egen empiri för att underbygga politiska slutsatser förändras textens karaktär. Den blir ett kunskapsanspråk som förväntas väga tyngre än andra perspektiv. Och då måste man fråga: håller grunden?
Forskning utan fotnoter
Den mest påtagliga svagheten rör inte slutsatserna utan grunden för dem. Författarna presenterar exakta procentsiffror, men läsaren får ingen möjlighet att bedöma forskningens kvalitet.
Ingen rapporttitel anges. Ingen publikation nämns. Ingen metodbeskrivning presenteras. Det framgår inte hur många kommuner som svarat, hur frågorna formulerats, hur svarsalternativen sett ut, eller hur bortfallet hanterats. Det finns inga uppgifter om huruvida undersökningen publicerats eller granskats.
I akademiska sammanhang är det ingen liten “miss”. Metodredovisning och transparens är förutsättningen för att empiriska påståenden ska kunna värderas. Att hänvisa till forskning utan att redovisa den innebär att läsaren ombeds lita på författarnas auktoritet snarare än på forskningsprocessen.
Kanske tycker författarna att de kan komma undan med detta eftersom det är en debattartikel, men hur ska vi kunna granska deras påståenden?
Båda författarna är verksamma vid REMESO, ett institut profilerat inom kritisk migrationsforskning där migration i regel analyseras som en resurs och restriktiv politik som ett problem. Peo Hansen har länge varit en framträdande röst mot restriktiv migrationspolitik. Ellen Rahms pågående forskningsprojekt är redan i projektbeskrivningen inramat som en studie av kommunal innovation i kontrast till vad som beskrivs som en nationell “anti-migrationslinje”.
2015 reagerade den tidigare moderata riksdagsledamoten Gunnar Axén på att Sveriges Radio inte berättade att Hansen författat Vänsterpartiets migrationspolitiska program, utan istället framställde honom som objektiv expert.
Inget av detta är nödvändigtvis fel. Men när dessa positioner inte redovisas öppet utan presenteras som neutrala empiriska iakttagelser, blir det svårt för läsaren att skilja mellan data, tolkning och värdering.
Den dolda premissen
Hansen och Rahms resonemang vilar på en specifik ekonomisk teori som aldrig nämns i artikeln men som är avgörande för dess slutsatser.
Peo Hansens migrationspolitiska argumentation bygger sedan länge på Modern Monetary Theory (MMT). I MMT betraktas statliga utgifter i första hand som stimulans, inte som kostnader, och budgetunderskott ses som i grunden irrelevanta så länge inflationen hålls i schack. Det är denna logik som ligger till grund för påståendet att flyktingmottagande inte innebär någon verklig kostnad. De miljarder staten spenderar “försvinner” inte utan cirkulerar i ekonomin.
Problemet är inte att detta är ett kontroversiellt synsätt. Problemet är att det presenteras som självklar verklighet. Alternativa ekonomiska perspektiv, där utgifternas kvalitet, långsiktiga avkastning och försörjningskvoter står i centrum, lyser med sin frånvaro.
Vad forskningen faktiskt visar
Det finns nämligen gott om studier som komplicerar den bild Hansen och Rahm presenterar.
Nationalekonomen Joakim Ruist vid Göteborgs universitet har i ESO-rapporten “Tid för integration” (2018:3) visat att en genomsnittlig flykting utgör en nettokostnad på 74 000 kronor per år för de offentliga finanserna. Kostnaden är högst de första åren, sjunker när sysselsättningen ökar, men vägs aldrig upp helt eftersom underskottet återkommer vid pensionen. I en tidigare studie, “The Fiscal Cost of Refugee Immigration: The Example of Sweden” (2015), beräknade Ruist omfördelningen via offentliga finanser till flyktingbefolkningen till omkring 1 procent av BNP.
Ruist och Lennart Flood konstaterade i sin bilaga till Långtidsutredningen 2015 (SOU 2015:95) att de offentliga finanserna uppvisar underskott mellan 2020 och 2040 givet dåvarande sysselsättningsnivåer bland utrikes födda. Lina Aldén och Mats Hammarstedt bekräftade i en rapport till Finanspolitiska rådet (2016) att nettokostnaden per flykting uppgår till omkring 190 000 kronor det första året och fortfarande ligger på 120 000 kronor efter fem år.
Dessa studier säger inte att migration är “dåligt” i någon absolut mening. De visar att effekterna beror på vem som kommer, hur snabbt de kommer i arbete och vilka alternativkostnader som finns. Just de distinktioner Hansen och Rahm konsekvent undviker.
Kommun är inte stat
En central premiss i artikeln är att kommunernas uppfattningar om migrationens nytta kan översättas direkt till slutsatser om nationell politik. Det antagandet är analytiskt felaktigt.
Kommuner verkar inom ett system där mottagande av nyanlända är kopplat till riktade statsbidrag och särskilda ersättningar. Dessa medel kompenserar för omedelbara kostnader, och för kommuner med vikande befolkning framstår mottagandet dessutom som ett sätt att upprätthålla invånarantal och skatteunderlag. Migration framstår därför ofta som positiv i den kommunala bokföringen, oavsett utfallet på längre sikt.
Staten kompenserar kommunerna med riktade bidrag under de första åren efter mottagandet. Men de långsiktiga kostnaderna vid låg sysselsättning (t.ex. försörjningsstöd, äldreomsorg, pensioner) fördelas över tid på kommuner, regioner och stat. Dessa kumulativa effekter fångas inte av kommunala enkätsvar som mäter den omedelbara upplevelsen.
När Hansen och Rahm använder kommunernas positiva svar som belägg för att nationell migrationspolitik är felaktig, begår de ett kategoriskt misstag. De behandlar lokala incitament som om de vore uttryck för samhällsekonomisk rationalitet. De sammanblandar upplevelse med konsekvens, kortsiktig balans med långsiktig hållbarhet.
Att kommunpolitiker upplever mottagande som positivt säger ingenting om samhällsekonomisk helhet. Det säger bara att ersättningssystemet fungerar som det är tänkt att fungera.
Det som aldrig verkar diskuteras
Men även om Hansen och Rahm hade redovisat sin metod, även om deras siffror hade varit robusta, även om de hade erkänt sina teoretiska utgångspunkter, skulle deras analys fortfarande missa det väsentliga.
Frågan om invandring handlar inte bara om kommunala budgetar eller BNP-tillväxt. Den handlar om vad Sverige är och vem det tillhör.
Det finns en omfattande forskning om vad som händer med samhällen när de blir etniskt heterogena. Robert Putnams studie “E Pluribus Unum” från 2007 visade att ökad etnisk mångfald korrelerar med minskad social tillit, inte bara mellan grupper utan även inom dem. Människor i mångkulturella områden tenderar att dra sig tillbaka från det offentliga livet, engagera sig mindre i föreningar och lita mindre på sina grannar. Putnam, själv en varm anhängare av mångfald, satt på sina resultat i flera år innan han publicerade dem.
Ekonomerna Alberto Alesina och Eliana La Ferrara har visat att etnisk heterogenitet försvårar finansiering av kollektiva nyttigheter. Människor är mindre villiga att betala skatt för välfärd som går till grupper de inte identifierar sig med. De danska forskarna Peter Thisted Dinesen och Kim Mannemar Sønderskov har bekräftat sambandet mellan mångfald och minskad tillit i skandinavisk kontext.
Inget av detta är okänt inom samhällsvetenskapen. Ändå får det sällan konsekvenser för hur migrationsdebatten förs. Det som diskuteras är arbetsmarknad, demografi, kompetensförsörjning. Det som inte diskuteras är sammanhållning, identitet och vad det innebär när ett folk gradvis blir minoritet i sitt eget land.
Fel fråga ställs för att svaret ska bli “rätt”
Hansen och Rahm frågar: behöver kommunerna fler invandrare? Fel fråga.
Den rätta frågan är: vad händer med ett samhälle som bygger sin framtid på att ersätta sin egen befolkning? Vad händer med tilliten, med sammanhållningen, med känslan av att höra hemma? Vad händer med svenskarna?
Det går att säga utan reservation att kommuner, givet rådande ersättningssystem, kan uppleva migration som funktionell på kort sikt. Det är inte överraskande. Det är så incitamenten är konstruerade.
Det som däremot inte kan sägas på basis av Hansen och Rahms artikel är att storskalig invandring från avlägsna kulturer är bra för Sverige. Inte för att deras metod är bristfällig, även om den är det. Utan för att de ställer fel frågor, mäter fel saker och ignorerar det som verkligen står på spel.
Ett folk är inte en ekonomisk enhet vars värde kan beräknas i skatteintäkter och försörjningskvoter. Sverige är svenskarnas hem. Det som byggs upp över generationer kan raseras på några decennier. Och ingen kommunenkät kommer att fånga det förrän det är för sent.
Dan Eriksson
Läs Erikssons bästa texter från 2025 i denna nyutgivna bok
Denna text är en relevant replik på debattartikeln i DN. Vilka möjligheter finns det att få den publicerad som sådan?