Kulturhögern saknas – för borgerligheten har glömt vad den är

Svensk borgerlighet har glömt vad den är. Därför kan den inte minnas vad den en gång var. En replik till Victor Malm om kulturhögerns frånvaro.

Victor Malm ställer i Expressen (28/12) en fråga som förtjänar ett ärligt svar: finns det verkligen en svensk kulturhöger? Hans slutsats är nedslående men svår att bestrida. De borgerliga politiker som nu talar om kanon, tradition och sammanhållning bottnar inte själva i den kultur de åberopar. De har inte läst Eyvind Johnson. De befolkar inte den tradition de säger sig vilja värna. De pratar, men de lever inte.

Observationen är korrekt. Men Malm stannar vid symptomet. Han konstaterar tomheten utan att förklara den. Varifrån kommer denna andliga utarmning? Varför har borgerligheten övergett sin egen arvegård?

Svaret kräver att vi går djupare.

Den avbrutna traditionen

Malm har rätt: Sverige har en stark borgerlig kulturtradition. Heidenstam, Lagerlöf, Tegnér, Geijer. En hel linje av författare som gestaltade nationell medvetenhet, borgerlig bildning, civilisatoriskt självförtroende. Men denna tradition bröts. Den bröts inte av sig själv, utan genom en medveten kulturpolitisk offensiv som borgerligheten aldrig besvarade.

Det moderna genombrottets radikaler förstod något som högern fortfarande inte har begripit: att den som kontrollerar berättelsen om det förflutna kontrollerar framtiden. Under ett sekel har vänstern metodiskt omskrivit den svenska kulturhistorien till sin egen förhistoria. Strindberg blev socialist, Almqvist blev radikal, och de författare som inte passade in trängdes undan till fotnoterna. Lagerkvist i hans konservativa fas, hela den lundensiska traditionen, de götiska romantikerna.

Denna erövring skedde inte av sig själv. Den krävde institutioner: universitet, kulturredaktioner, förlag, bidragsnämnder. Den krävde uthållighet över generationer. Vänstern byggde, medan borgerligheten förströdde sig med annat.

Varför borgerligheten övergav kulturen

Men varför övergav högern detta fält? Två samverkande orsaker, som Malm inte berör, ger svaret.

Den första är ekonomisk. Det svenska kulturfinansieringssystemet, där staten fördelar medlen genom formellt oberoende myndigheter, presenteras som neutralt. Det är det inte. De institutioner som fördelar stöden har sedan decennier kontrollerats av samma nätverk. En författare som erhållit Kulturrådets gunst sitter senare själv i kommittén. En teaterchef med rätt världsbild disponerar miljoner till rätt slags samhällskritik. Klassen reproducerar sig genom de institutioner den kontrollerar.

Borgerligheten har aldrig byggt motsvarande strukturer. Man litade på marknaden eller på drömmen om en neutral stat. Båda svek.

Den andra orsaken är filosofisk, och allvarligare. Den moderna borgerligheten, i Sverige representerad av Moderaterna och deras idéproducerande krets, är inte konservativ i någon meningsfull bemärkelse. Den är liberal. Den tror på procedurer, inte substans. Den värnar rättigheter, inte gemenskaper. Den saknar, som Samuel Francis en gång formulerade det, varje vision om vad som ska bevaras och varför.

En sådan ideologi kan inte generera kultur. Den kan administrera den. Den kan möjligen finansiera den. Men den kan inte leva den, för den har inget att säga om vad ett gott liv är, vad Sverige är, vad som förbinder de döda med de levande och de ännu ofödda. Den är, i djupaste mening, tom.

Därför har Ebba Busch inte läst Eyvind Johnson. Men här avslöjar Malm oavsiktligt något djupare. Varför är det just Johnson som är måttstocken? Han var arbetarförfattare, autodidakt, och hans Krilontrilogi tillhör i lika hög grad en socialdemokratisk tradition som en allmänsvensk. Att Malm väljer honom som test visar hur fullständig vänsterns hegemoni har blivit: den har gjort sin kanon till den svenska kanon, så till den grad att även kritiken av borgerligheten formuleras på vänsterns villkor. Ingen frågar varför Busch inte citerar Heidenstam eller Tegnér. Ingen förväntar sig att hon ska åberopa Lagerlöf. Dessa författare har trängts ut ur det allmänna medvetandet, och högern har accepterat förlusten så grundligt att den inte längre märker den.

Att befolka en tradition

Malm efterlyser en höger som “befolkar” sin kulturtradition, som offentligt för samtal som gör människor större. Det är rätt. Men det kräver mer än läsning. Det kräver en annan grundhållning.

Det finns en bortglömd strömning i svensk idéhistoria som erbjuder detta: den radikalkonservativa traditionen. Hos Lundafilosoferna vid förra sekelskiftet, hos Rudolf Kjellén, hos Vitalis Norström finner man en höger som inte bara ville bromsa förändring utan omgestalta samhället, i enlighet med nationens väsen snarare än mot det.

Radikalkonservatism är inte reaktion. Den är offensiv. Den nöjer sig inte med att försvara en försvinnande ordning. Den vill skapa, men det den vill skapa är förankrat i det partikulära: språket, platsen, den egna civilisationens särart. Den har något att säga om Sveriges andliga situation, för den tar andliga situationer på allvar.

Finns det en höger med substans?

Men var finns denna tradition i dag? Inte hos Moderaterna, inte hos Timbro, inte i de borgerliga ledarredaktionernas spalter. Den svenska borgerligheten har steg för steg övergett varje konservativ position för en alltmer renodlad liberalism, stundom socialliberalism. Resultatet är en höger utan substans, en opposition som delar sina motståndares grundantaganden och därför aldrig kan vinna på djupet.

De svenskar som ändå sökt radikalkonservativa perspektiv har tvingats vända sig utomlands. Till den franska Nya Högern och Alain de Benoists metapolitiska projekt. Till den amerikanska paleokonservatismen och dess kritik av den liberala ordningen. Till europeiska tänkare som aldrig översatts till svenska, för att ingen ansett det mödan värt.

Den mest substantiella inhemska produktionen har under det senaste decenniet kommit från kretsen kring Motpol, inte minst genom Joakim Andersens arbete med att introducera kontinental idédebatt för en svensk publik. Här finns den läsning, den begreppsbildning, den historiska förankring som borgerligheten saknar. Men de fina borgerliga vill inte ta i detta. De håller sig på behörigt avstånd, rädda för associationer, angelägna om sin respektabilitet. Hellre kapitulation än kontaminering.

Priset för denna feghet är total walk-over i kulturfrågorna. Vänstern behöver inte ens argumentera för sin hegemoni; den andra sidan har lämnat planen.

Mer än kulturpolitik

Kulturhögern saknas inte för att Sverige saknar begåvningar på höger sida. De finns, om än i exil från det fina offentliga samtalet. Den saknas för att den moderna borgerligheten har glömt vad den är, och därmed förlorat förmågan att minnas vad den en gång var.

Malm pekar på tomheten. Han har rätt. Men tomheten fylls inte genom att läsa fler böcker, och särskilt inte genom att läsa vänsterns böcker. Den fylls genom att återerövra en egen kanon, bygga egna institutioner, formulera en vision som väcker lojalitet istället för att administrera intressen.

Det kräver mer än kulturpolitik. Det kräver en annan höger.

---

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se

---