Massinvandringens pris kan inte reduceras till bokföring

Thomas Franzén försöker trolla bort invandringens kostnader med kreativ bokföring. Men de verkliga förlusterna syns inte i någon kalkyl – de syns i samhällsvävens uppluckring.

På DN Debatt hävdar Thomas Franzén att “utrikesfödda bidrar visst till de offentliga finanserna” och menar att Konjunkturinstitutets (KI) beräkningar ger en “snedvriden bild” av invandringens effekter. Slutsatsen bygger dock på två grundläggande problem: en statistisk dimridå kring vilka “utrikesfödda” som avses – och en reduktion av en djupt existentiell samhällsfråga till en teknisk skattefråga.

Den statistiska säcken

För det första: kategorin “utrikesfödda” är inte en aktör, den är en statistisk säck. I samma kolumn låter Franzén den högutbildade ingenjören från Nederländerna och den analfabetiska flyktingen från Somalia bli en och samma ekonomiska och politiska figur. KI:s egen specialstudie 117 delar däremot upp i flyktingar, övriga utrikesfödda och arbetskraftsinvandrare, och redovisar tydligt att de samlade nettobidragen skiljer sig kraftigt åt mellan olika invandringskategorier. Förbättringen de senaste åren drivs i hög grad av arbetskraftsinvandrare med hög sysselsättning – inte av den lågutbildade flyktinginvandring som dominerat svensk invandringspolitik sedan 1980-talet.

När man buntar ihop alla “utrikesfödda” döljer man i praktiken att vissa grupper ligger på kraftigt minus. ESO-analyser och senare genomgångar har uppskattat att invandringen sammantaget under långa perioder inneburit en offentlig nettokostnad på omkring 1,5–2 procent av BNP årligen – det vill säga någonstans runt 90–100 miljarder kronor per år i dagens penningvärde. Samtidigt visar andra studier att arbetskraftsinvandringen ensam bidrar med tydliga plus i både BNP och skatteintäkter. Om helheten trots det bara är svagt positiv eller nära noll ett enskilt år, följer logiskt att vissa delgrupper är rejält negativa för de offentliga finanserna.

Det är denna obekväma fördelning Franzén försöker gömma i genomsnittet. Politik måste dock utgå från verkliga grupper av människor, med skilda utbildningsnivåer, förankring och beteendemönster. Inte från en statistisk medelperson som inte existerar.

Kreativ bokföring

Franzén angriper också KI:s uppdrag genom att göra om frågan. KI skulle räkna på invandringens effekter på de offentliga finanserna och samhällsekonomin, vilket naturligtvis inkluderar fördelning av gemensamma kostnader som försvar, infrastruktur och allmän förvaltning. KI:s modell visar att utrikes födda under en lång period haft ett negativt nettobidrag och först på senare år närmat sig noll eller blivit svagt positiva, medan inrikes födda i arbetsför ålder har ett högre positivt nettobidrag.

Franzén föreslår att man helt enkelt drar bort en stor del av de gemensamma kostnaderna och fördelar dem som om de inte påverkades av befolkningens storlek. Då får han fram ett “plus” på 72 900 kronor per flykting och 101 800 kronor per utrikesfödd och presenterar detta som om det vore den egentliga sanningen. Men försvar, rättsväsende, sjukvård, infrastruktur och administration är inte konstanter. De dimensioneras i stor utsträckning efter befolkningens storlek och sammansättning. Att skala bort denna del av verkligheten är inte vetenskaplig stringens, utan kreativ bokföring med politiska förtecken.

KI:s regeringsuppdrag handlade just om att svara på den statsfinansiellt relevanta frågan: vad innebär invandringen för de offentliga räkenskaperna, givet hur våra system faktiskt ser ut? Den fråga Franzén vill ställa är i praktiken: hur skulle kalkylen se ut om vi bortsåg från en central del av kostnaderna? Det har han naturligtvis rätt att göra på DN Debatt – men det ändrar inte KI:s uppdrag, inte heller decennier av ackumulerade nettokostnader.

Det som inte syns i kalkylerna

Den tredje, och egentligen avgörande, invändningen mot Franzéns resonemang handlar om det han själv erkänner, men bara använder åt ett håll:

“Det är svårt att beakta och mäta alla effekter som följer av migration.”

Ja, och just därför är det närmast intellektuellt ohederligt att låtsas som att de svårmätta effekterna nödvändigtvis är positiva.

Forskning om etniska enklaver, segregation och grannskapseffekter visar att koncentration av socioekonomiskt svaga invandrargrupper i vissa bostadsområden har negativa effekter på såväl sysselsättning som social integration. Att denna koncentration är en helt naturlig följd av en stor massinvandring säger sig självt.

Nyare studier om invandring och brottslighet i Sverige visar en tydlig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund i vissa brottskategorier, även när man kontrollerar för ålder och socioekonomi.

Detta är inte små fotnoter i marginalen. Långvarig hög invandring från länder med svag stat, klanstrukturer och låga tillitsnivåer in i ett samhälle som byggt sin välfärdsmodell på hög generell tillit, låg korruption och stark normkonformitet, påverkar oundvikligen allt från trygghet i vardagen till skattemoral och institutionernas legitimitet. Att låtsas som om de svårmätta effekterna framför allt handlar om underskattade positiva bidrag inom vård och omsorg är en, i bästa fall, romantiserad halvsanning.

Mer än en skattemaskin

Den viktigaste frågan är dock den som Franzén aldrig lyfter: vad händer med Sverige när svenskarna inte längre utgör en förkrossande majoritet? KI diskuterar BNP per capita, sysselsättning och skattebas. Det är viktiga frågor, men de är sekundära. Staten är inte till för att maximera en abstrakt nationalinkomst, utan för att värna ett konkret folk.

Befolkningsstatistiken visar att andelen utrikes födda och barn till utrikes födda växer snabbt, särskilt i storstäderna, där etniskt svenska barn redan är i minoritet i många skolor och bostadsområden. Kombinera det med de ökande motsättningarna, parallellsamhällen, öppen svenskfientlighet och värderingskonflikter som vi ser i vardagen – och frågan uppstår: är vilket samhälle som helst med namnet “Sverige” acceptabelt, bara skatteintäkterna räcker?

För den som ser svenskarna som ett historiskt framvuxet folk med ett legitimt anspråk på ett eget hemland är svaret nej. Det finns ett egenvärde i att svenskarna utgör en klar majoritet, i att svensk kultur, språk och normsystem dominerar det offentliga rummet och den politiska makten. Denna dimension syns inte i någon KI-tabell, men det gör den inte mindre verklig.

Det verkliga priset

Anta därför, för diskussionens skull, att Franzén på sikt skulle få rätt i sin ekonomiska specialkalkyl – att en fortsatt hög invandring från mycket lågavlönade länder kan vridas till ett svagt plus för de offentliga finanserna. Då kvarstår fortfarande den avgörande frågan: är det ett acceptabelt pris att svenskarna steg för steg reduceras till en grupp bland andra i sitt eget land, att samhällsgemenskapen eroderar och att tillit och trygghet undergrävs – bara för att det går att uppvisa ett visst positivt nettobidrag i en modell?

För den som svarar ja kanske Franzéns resonemang framstår som trösterikt. För den som ser Sverige som mer än en skattemaskin är det tvärtom ett tydligt varningstecken. Massinvandringens verkliga kostnader ligger inte bara i budgetens räkenskaper, utan i samhällsvävens uppluckring och i förlusten av ett svenskt Sverige.

Och de kostnaderna kan ingen kreativ bokföring trolla bort.

—

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se