Max, 13: "Dom kallar mig svenne och säger att jag inte får vara med"

En undersköterska, tre barn, ett utsatt område där en klan styr. Jonna kan inte flytta. Max vågar inte spela fotboll. Emma får inte gå till fritids. Detta är vardagen bortom statistiken.

Det var Jonna som hörde av sig till oss. Efter några mejl bestämde vi oss för att träffas hemma hos henne en torsdag eftermiddag. Hon bor i ett utsatt område i Göteborg, i en hyresrätt med tre barn i skolåldern. Vi skulle få höra en historia som sällan når den offentliga debatten – vad segregation och kulturkrock faktiskt betyder för en svensk familj med begränsade resurser.

Klockan är strax efter tre när vi knackar på. Jonna öppnar dörren i arbetskläder som luktar svagt av desinfektionsmedel. Hon har just kommit hem från dagskiftet på äldreboendet. I hallen står tre par skor i olika storlekar snyggt uppradade. Bredvid arbetsskorna på hyllan ligger leksaksfigurer, en fotboll och några skolböcker.

“Kom in, kom in. Ursäkta röran.”

Det är ingen röra. Lägenheten är välstädad men sliten på det sätt som hyresrätter i miljonprogramsområden ofta är – väggarna har målats om för många gånger, köksskåpen stänger inte riktigt ordentligt, linoleumgolvet har sprickor vid kanterna.

I köket har hon ställt fram kaffe åt oss. Själv lagar hon kvällsmat medan vi pratar. Pasta med köttfärssås. Enkelt, mättande. Händerna som hackar löken är rodnade och lite trötta. På kylskåpsdörren sitter arbetsscheman fastklistrade med magneter. Bredvid hänger barnens teckningar – hjärtan i röda och blå kritor, en tecknad familj framför ett hus.

“Jag har funderat länge på om jag skulle berätta”, säger hon medan hon rör i grytan. “Man vill ju inte framstå som... jag vet inte. Som nån som bara klagar. Men när det gäller ens barn...”

Rösten brister lite vid slutet av meningen.

Hon berättar att hon jobbar som undersköterska, har gjort det i femton år. Skiftarbete. Dag, kväll, natt. Tre barn: Max som är tretton, Emma som är elva och Linus som är åtta. Hon har ensam vårdnad sen två år tillbaka.

“Man tänker ju på att flytta härifrån varje dag. Men vart ska man ta vägen?”

Jonna tjänar 27 000 kronor före skatt. Då tillkommer visserligen en del OB. Hyran för fyrarummaren där de bor är 9 500 kronor i månaden. Hon räknar snabbt på fingrarna – mat, kläder, mobilabonnemang åt barnen, busskort, fritidsaktiviteter. Det går ihop, men knappt.

Att bo någon annanstans i Göteborg skulle betyda dyrare hyra eller längre pendling. Kanske behöva byta jobb. Hon kollar ibland på bostadsannonser på kvällarna, när barnen somnat och hon inte själv ska jobba natt. Men siffrorna går inte ihop.

“När man kommer hem klockan sju på morgonen efter ett nattskift orkar man inte ens svara på mejl”, säger hon. “Än mindre ringa runt till hyresvärdar och sälja in sig. Jag vet att det låter som ursäkter, men... det är så det är.”

Bostadskön är årtionden lång. Ansökningar kräver referenser, lönespecifikationer, energi till att följa upp. Energi hon inte har.

Det finns också annat som gör det komplicerat. Barnen har sina kompisar här. Emma är med i en fotbollsklubb några kvarter bort. Max har känt sina klasskamrater sen lågstadiet. Efter skilsmässan ville Jonna inte att de skulle behöva byta skola och förlora sina vänner också.

När vi frågar om pappan blir det tyst en stund.

“Han hade en del problem”, säger hon lågt. “Alkohol, främst. Ibland annat också. Han lovade så många gånger att nu var han nykter, nu skulle det bli annorlunda. Men sen...”

Hon skakar långsamt på huvudet.

“Till slut orkade jag inte. Barnen orkade inte. Han träffar dem varannan helg när det funkar. Men jag har vårdnaden.”

Tonfallet är neutralt men det går inte att missa sårbarheten. Skilsmässan var en lättnad men också en börda. Nu är allt hennes ansvar. Alla beslut, all ekonomi, all oro.

“Man skäms lite, faktiskt”, säger hon när pastasåsen börjat puttra på spisen. “För man tänker att man borde kunna fixa det här själv. Flytta, lösa det. Men jag vet inte hur. Och varje gång jag tänker på det blir jag bara trött.”

Ytterdörren slår igen ute i hallen. Max kommer hem från skolan. Han är lång för sin ålder, slängig tonårskropp i en sliten munkjacka. Ryggsäcken har ett fotbollslags logga på. Han stannar till i köksöppningen när han ser oss.

“Det är okej”, säger Jonna. “Det är de jag berättade om.”

Max nickar lite tveksamt, mumlar ett hej. Han tar ett glas vatten ur kranen och sätter sig vid köksbordet med telefonen. Jonna förklarar varför vi är här – att hon velat berätta hur de har det, hur det är att växa upp här.

“Du kan berätta om du vill”, säger hon till Max.

Han rycker lite på axlarna, blicken fortfarande på telefonen. Men så börjar han prata.

“Det är mest på fotbollsplanen efter skolan”, säger han. “Det finns en plan några kvarter bort där killarna brukar samlas. Jag gillar att spela fotboll så jag går dit ibland. Men det finns alltid några från åttan och nian som bestämmer.”

Han scrollar lite på telefonen medan han pratar, som om han gjort den här berättelsen förut.

“En gång skulle jag och min kompis Liam försöka vara med i en match. Det var lite blandat, dom pratade svenska och arabiska och så. Men när vi kom dit så sa en av dom äldre killarna ‘vad gör ni här, svennar?’ Inte på det vanliga sättet liksom, utan... ni vet.”

Jonna nickar. Vi väntar.

“Dom sa det typ så alla skulle höra. Och sen pratade dom arabiska sinsemellan så vi inte förstod. Skrattade och pekade på oss. Liam sa att vi skulle gå, så vi gick. Man vill inte tjafsa med dom.”

Hur ofta händer det, frågar vi.

“Inte varje gång. Men tillräckligt ofta för att man tänker på det innan man går dit.”

Han berättar om en annan grej också. I skolan finns det en kille i hans klass, Khalil, som ibland säger saker om svenska tjejer. Max tvekar lite när han ska berätta, som om han inte vet om han får säga det högt.

“Han sa en gång att ‘svenska tjejer är horor’. Alltså om tjejer som inte bär slöja och så. Och grejen är att vår lärare hörde det. Alla hörde det. Men hon låtsades som att hon inte hörde.”

“Vad hände sen?”

“Ingenting. Vi kollade på varandra efteråt, jag och Liam och några andra. Men ingen sa nåt. Man säger inte emot. Det går inte.”

Jonna står vid spisen med armarna i kors och ser ut genom köksfönstret. Hon har hört det här förut.

Max fortsätter. Han berättar om att det finns en familj i området som alla vet om. Ingen säger namnet högt, men alla vet vilka det är. Vissa killar i högstadiet har “jobbat för dom” – Max vet inte exakt vad det betyder men han vet att det handlar om pengar och att man inte ska bråka med dom.

“En kompis till mig, Jesper, han sa något till en av killarna en gång. Bara nåt dumt, jag minns inte ens vad. Men sen började dom jaga honom på vägen hem. Dom fick tag på honom utanför Ica och sa att om han sa nåt mer skulle hans lillebror få problem.”

Anmälde Jesper det?

“Till vem?” Max verkar genuint förbryllad av frågan. “Rektorn? Hon gör ingenting ändå. Och polisen... dom kör runt här ibland men det är inte så att dom gör nåt.”

Vi frågar Max hur han själv känner inför att bo här.

Han blir tyst ett tag. Lägger ifrån sig telefonen.

“Jag vill inte bo här när jag blir stor. Jag vill att mina barn ska kunna gå i skolan utan att... ja, allt det här. Men samtidigt så har jag mina kompisar här. Det är inte så att allt är skit. Men man går runt och tänker på grejer hela tiden. Som när man ska gå hem själv på kvällen. Eller när man hör vissa killar prata på arabiska och man vet att dom pratar om en.”

Han tittar på Jonna.

“Alltså, jag har bra kompisar här också. Men jag vill inte vara kvar här sen.”

Jonna säger ingenting men hennes käkar stramar åt.

Efter att Max gått till sitt rum för att spela tv-spel fortsätter vi prata med Jonna. Hon häller upp mer kaffe, slår sig ner vid bordet. Det är någonting i hennes kroppsspråk som slappnat av nu när hon fått dela berättelsen.

“Det här är inte unikt för oss”, säger hon. “Jag känner flera andra mammor och pappor som har det likadant. Vi pratar om det ibland, när barnen inte hör. Men aldrig offentligt.”

Varför inte?

“För att man inte vill framstå som rasist. Och för att man inte vet vad som händer om man säger för mycket. En bekant till mig klagade en gång på ungdomar som skräpat ner i trappuppgången. Några dagar senare var hennes bildäck punkterade. Hon kunde inte bevisa nåt, men alla förstod.”

Jonna berättar om sin vardag. Nattskiften på äldreboendet där många av de gamla pratar om hur det var förr. Hon förstår dem, säger hon. När hon kommer hem vid sjutiden på morgonen är barnen redan i skolan. Hon sover några timmar, vaknar vid lunchtid, handlar, städar, lagar mat, hjälper med läxor. Sedan är det dags för nästa skift.

Emma, hennes elvaåriga dotter, får inte gå till fritids längre.

“Jag litar inte på vem som är där”, säger Jonna rakt ut. “Det lät hårda ord, jag vet. Men när hon var där hörde hon äldre killar prata om tjejers kroppar på ett sätt som... nej. Hon får inte gå dit mer.”

Linus, den åttaårige, frågar ibland varför folk säger att de är dumma för att de är svenskar.

“Vad ska jag svara på det?” Jonnas röst blir lite högre. “Han är åtta år. Han förstår inte varför han blir kallad svenne på lekplatsen. Jag försöker förklara att alla inte är elaka, att det finns snälla människor överallt. Men sanningen är att han växer upp i ett område där det inte är självklart att han kan leka på lekplatsen utan att nån säger nåt.”

Hon torkar snabbt ögonen med tummen.

När debatten om integration går i teve undrar Jonna vem som egentligen ska integrera sig i vad.

“Jag har bott i Sverige hela mitt liv. Jag jobbar, betalar skatt, uppfostrar mina barn så gott jag kan. Jag gör allt rätt. Men systemet erbjuder mig ingen väg ut härifrån. Integrationsprogram? Dom är ju inte för mig. Bostadskö? Jag kan inte vänta i tjugo år. Polisiär närvaro? Dom kör förbi ibland, sen händer ingenting.”

Hon lutar sig fram över bordet.

“Max frågade mig häromdagen varför vi måste bo här. Vad ska jag säga? Att hans mamma inte tjänar tillräckligt? Att ingen bryr sig om svenska barn i dom här områdena?”

Det blir tyst i köket. Grytan med pasta putrar fortfarande på spisen.

“Jag försöker inte vara bitter”, säger Jonna långsamt. “Men när dom pratar om integration på nyheterna så är det aldrig om oss. Det är aldrig om Max som inte vågar gå till fotbollsplanen. Eller om Emma som inte får gå till fritids. Eller om Linus som frågar varför vi är dumma.”

Jonna är inte ensam. Det vet hon. Flera gånger har hon träffat andra föräldrar i väntrummet på vårdcentralen, utanför skolan, på Ica. Man byter blickar. Man förstår. Men ingen säger någonting högt.

“Man vill inte vara den som klagar”, förklarar hon. “Man vill inte att ens barn ska höra att man är rädd. Och kanske en del av mig hoppas fortfarande att det blir bättre. Men jag vet inte hur.”

Rädslan är inte abstrakt. Den är konkret. När Emma är ute på kvällen kollar Jonna sin telefon konstant. Hon ringer, skickar meddelanden, vill veta var dottern är. Emma tycker hon är jobbig. Jonna vet att hon är jobbig. Men alternativet – att inte veta, att inte kolla – går inte.

På äldreboendet möter hon ofta gamla människor som berättar om Sverige som det var. Vissa av dem är förvirrade, dementa. Men vissa är klara som en klocka och berättar om tryggheten de kände när de själva var barn. Om att kunna leka ute tills solen gick ner. Om att kunna lita på att grannar var grannar.

“Jag brukar inte säga så mycket”, säger Jonna. “Men ibland vill jag säga att jag förstår dom. Att jag också vill att mina barn ska känna den tryggheten.”

När vi frågar om hon tror att det kommer att bli bättre blir hon tyst länge.

“Jag vet inte. Ibland tänker jag att jag bara måste överleva tills barnen flyttat hemifrån. Att mitt jobb som mamma är att få dom genom det här utan att dom blir för skadade. Men det känns så... fel. Som att jag ger upp.”

Hon reser sig, börjar duka fram tallrikar till barnen.

“Jag vill inte ha medlidande”, säger hon. “Jag vill ha förändringar. Men jag vet inte om dom kommer.”

När vi lämnar Jonnas lägenhet har kvällen fallit. Inne i lägenheten hörs Max som spelar tv-spel, Emma som gör läxor, Linus som bygger Lego. Vardagen rullar på. Jonna står i dörröppningen, trött men rak i ryggen.

“Tack för att ni lyssnade”, säger hon.

Vi går ner för trapporna. I ett av trapphuset en våning ner hörs röster på arabiska. Någonstans längre bort skrattar några ungdomar högt. En bil med dunkande musik kör sakta förbi på gatan.

Det är bara en torsdag kväll i ett område i Göteborg. För Jonna är det vardag. För Max är det det Sverige han växer upp i. För tusentals andra familjer är det detsamma.

Ingen av dem finns med i debatten om integration.

---

Samtliga namn är fingerade. Bilderna är AI-genererade genrebilder. Vi har bytt ut mindre detaljer för att skydda personernas identiteter.

---

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se