När empatin bara går åt ett håll
Det som nu fördöms med darr på rösten är samma verklighet man i decennier blundat för när offren varit svenska.
Vi börjar med att klargöra, igen, att det som hände i Stockholm (tre svenska unga män som kopplas till Aktivklubb står åtalade för att under en halvtimme ha gett sig på och misshandlade tre utländska män) inte kan ursäktas. Det finns ingen giltig bortförklaring. Våld mot oskyldiga är fel. Så enkelt är det.
Men alla som nu står och skakar av moralisk indignation vet att detta inte sker i ett vakuum. De vet, men säger det inte. För att säga det är att erkänna sin egen skuld. Vänsterdebattörer och journalister; de liberala förkämparna och politikerna är alla medskyldiga till att ha skapat det sargade, splittrade och våldsamma samhälle vi tyvärr lever i.
Fritt fram för våld mot svenskar
I trettio år har svenskar kunnat misshandlas, rånas, förnedras, skändas och mördas utan att samhällets empati ens blinkat till. Våld mot svenskar har varit en icke-fråga. Svenska offer har behandlats som störningsmoment i den stora berättelse man hellre velat skriva: den om ”mångfalden”, ”mötet mellan kulturer” och om hur svenskar egentligen inte är utsatta, utan snarare bortskämda.
Jag var tretton år första gången jag själv utsattes. Ingen slog på stora trumman då. Ingen talade om hatbrott. Ingen brydde sig. Tystnaden var budskapet. Jag fattade. Ingen stod på min sida.
Samma tystnad omgärdade fyra andra pojkar, och en kvinna. För dem gick det betydligt värre än det gick för mig. Deras liv släcktes. På sätt som borde ha skakat nationen. Men det gjorde det inte. Allt bara fortsatte.
Det är i kölvattnet av detta vår samtid måste förstås.
Morden som borde skakat Sverige
Nedan exempel är ett fåtal. Det finns oräkneliga fler.
Daniel Wretström
December 2000.
17-årige Daniel överfalls och knivmördas i Salem av ett gäng ungdomar. De dödande huggen utdelas av en ickesvensk som hatade svenskar som stod upp för sitt eget folk. Daniel var skinnskalle. Men mördaren var inte ensam, flera är med och sparkar, slår, jagar och hetsar. Daniels död blev startskottet för en av de största konfliktytorna i modern svensk historia – inte för att han mördades, utan för att vissa svenskar vägrade acceptera tystnaden. Medierna ägnade mer energi åt vilka som marscherade efteråt än åt själva mordet. Det blev viktigare att skriva om ”skinnskallar” än om en 17-åring som miste livet.
James Waite
September 2004.
14-årige James blir nedstucken och dör på en grillplats i Sollentuna. Förövaren är några år äldre och utlänning. James var nationalist. Rapporteringen är försiktig, nästan skygg. Man pratar om ungdomsmiljöer, om ett bråk som spårade ur, om att man ska ”undvika ett nytt Salem”. Fokus hamnar på risken för politisering – inte på att en pojke ligger död. James liv reduceras till ett ”ungdomsdrama”. Det sägs inget om hat. Inget om mönster. Inget om svenskars utsatthet. Tystnaden lägger sig som en våt filt.
Elin Krantz
September 2010.
27-åriga Elin tar spårvagnen hem genom Göteborg efter en kväll ute med vänner. Hon går av i Kvillebäcken och börjar promenera. En man följer efter henne, attackerar henne i ett skogsparti, försöker våldta henne och slår ihjäl henne. Hennes kropp hittas nästa dag. Gärningsmannen – en etiopisk medborgare – döms till 16 års fängelse och utvisning. Rapporteringen beskriver mordet som ”brutalt”, men redan i inledningen tonar flera medier ned gärningsmannens bakgrund och undviker motivdiskussionen. Fallet blir snabbt omgärdat av en märklig tystnad: ingen större offentlig debatt om tryggheten för svenska kvinnor, inga krav på politiskt ansvar och inget erkännande av att Elin föll offer för någon hon aldrig borde ha mött i sitt eget land. Hennes död hamnar mellan raderna i ett Sverige som redan då börjat vänja sig vid att vissa sorters offer inte ska nämnas för högt.
Arminas Pileckas
Januari 2016.
15-årige Arminas knivhuggs i korridoren på Göingeskolan. Han hinner inte ens börja livet. Gärningsmannen är en 14-årig skolkamrat. En utlänning som betett sig illa mot en tjej. Arminas gick emellan. Han kränkte därmed 14-åringens heder. Medierna skriver chockat om skolmiljön – men motivet, bakgrunden, etniciteterna och konflikterna runt pojkarna glider undan. Alternativa medier tar upp sådant traditionella redaktioner undviker; etablerade medier avfärdar snabbt allt som inte passar in som ”virala rykten”. Återigen: en ung pojke mördad. Ännu en familj sörjer. Och återigen drunknar offret i ett informationskrig om hur mycket man egentligen får säga.
Tommie Lindh
Maj 2020.
19-årige Tommie försöker stoppa ett övergrepp och knivmördas i en lägenhet i Härnösand. Gärningsmannen, som är afrikan, våldtar samtidigt en kvinna. Han döms så småningom till livstid. Här är rapporteringen betydligt större – men präglad av en märklig balansgång: vissa medier fokuserar nästan enbart på hur fallet ”utnyttjas av högern”, andra skriver om gärningsmannens bakgrund först när det blir oundvikligt. Tommie blir också han en symbol, men aldrig en symbol för svensk utsatthet i det land där han föddes.
-
Fyra unga liv. Fyra mördade svenskar. Fyra familjer som gått sönder. Fyra händelser där symmetrin i empatin var lika frånvarande som motiven var närvarande.
Inga hatbrott mot svenskar
I hela Sveriges rättshistoria finns inte en enda hatbrottsdom där svenskar är offer.
Två utlänningar misshandlar, filmar och urinerar på en svensk pojke och skriker ”jävla vidriga svenne” – ändå inget hatbrott. En åttaårig svensk tvingas klä av sig av en äldre elev som säger att pojken ”ser ut som en rasist”. Inget hatbrott.
Under årtionden har svenskar förväntats förstå, förlåta, tiga, flytta, acceptera. Man har internaliserat budskapet: ”Du är inte ett offer. Du räknas inte. Du ska bara hålla käft.”
Det är i det klimatet som unga svenskar växer upp. Det är i det klimatet som unga män formas. Det är i det klimatet som händelser som de i Stockholm sker: inte som något försvarbart, men som något oundvikligt när sadismen mot det egna folket gått för långt. Någonting har gått fundamentalt fel i balansen mellan rätt och orätt, skuld och ansvar, offer och förövare.
Det är tydligt att maktens empati bara går åt ett håll.
Det betyder inte att vi ska acceptera eller försköna när ”vår” sida gör fel och går över alla gränser. Vi måste snarare vara de första att säga: Det här är fel. Det här skadar oskyldiga. Det här hjälper ingen. Vi är inte Vänsterpartiet eller Liberalerna; vi är inte Dagens ETC eller Aftonbladet; vi är inte AFA. Vi är fria svenskar, vi är nationalister.
Vi är inte de
Därför måste vi också säga det andra, det självklara och uppenbara:
Sverige hade sett annorlunda ut om man tagit svenskarnas utsatthet på allvar från början.
Men det har aldrig varit ett alternativ.
I själva kärnan av vänsterns varelse finns ”kamp” och ”motsättning”. Det är bara genom konflikt, menar de, att samhällen utvecklas. Kamp mellan klasser, kön, land och stad, förort och innerstad, rik och fattig, unga mot vuxna. Alltid oro, alltid strid, alltid konflikt. Alltid nya grupper att vända sig emot, att skylla på.
Nationalismen är och förblir den kraft som vill ett folk, en nation, en berättelse.
I en värld av flera folk, flera nationer och flera berättelser.
Och det är just därför nationalismen behövs – den verkliga nationalismen. Eftersom den håller ihop. Den som ser sina söner och döttrar och står på deras sida.
Vi står inför en verklighet där vi måste våga vara klara, även när andra darrar:
Våldet i det aktuella fallet från Stockholm var fel. Det som skett mot svenskar i decennier är också fel. Och det ena utesluter inte det andra.
Är Dagens ETC, Aftonbladet, Expressen, Expo och legionerna av godhetssignalerare på internet såväl som politiker från vänster till höger beredda att säga samma sak? Vi får vänta, som Didi och Gogo väntar på Godot.
Sverige vi lever i idag har formats av ett avgrundsdjupt svek. Och ska vi ta oss därifrån, måste vi hålla fast vid disciplin och sanning – inte falla i samma dike som de som hatar oss.
Det är där vår uppgift börjar.
Lyssna eller titta när Dan Eriksson besöker Red Ice och pratar om detta.
Fira att DFS fyller åtta år
Välkommen att fira att Det fria Sverige fyller åtta år. Vi gör det med en gemensam middag i Svenskarnas hus i Älgarås. Förutom god mat och härlig gemenskap kommer vi dessutom bjudas på amatörteater.
Evenemanget är öppet även för ickemedlemmar, men medlemmar har 200 kronor rabatt på biljetten (295 kronor istället för 495 kronor) om de utnyttjar rabattkoden som går att hitta på medlemsforumet.
I priset ingår inträde, mat och föreställning.
Det officiella programmet beräknas vara klart klockan 20:00. För den som vill går det dock bra att stanna kvar och umgås längre.
📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet:
https://forum.friasvenskar.se