Övergrepp från Rotherham till Amsterdam – är Sverige verkligen annorlunda?
Övergreppen i Amsterdam följer samma mönster som i Rotherham – frågan är inte om Sverige är annorlunda, utan vad vi ännu inte fått se.
📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se
Jag läser om mardrömmarna i Stek Oost i Amsterdam. Och jag känner igen allt direkt. Inte platsen, inte språket. Men logiken. Den där kalla, teknokratiska logiken som alltid landar i samma slutsats: att någon annan får betala priset för en idé som redan borde ha begravts.
Ännu ett integrationsprojekt
Stek Oost lanserades 2018 som en progressiv lösning på två problem samtidigt. Bostadsbrist för studenter och ”integration” av migranter. Lösningen blev ett medvetet socialt ingenjörsprojekt där 125 studenter och 125 migranter placerades i samma bostadskomplex i stadsdelen Watergraafsmeer. De uppmuntrades att leva tätt, umgås och ”arbeta tillsammans” för att påskynda anpassningen till det nederländska samhället. I praktiken innebar det att unga studenter – kvinnor och män, men framför allt kvinnor – reducerades till integrationsverktyg. Levande buffertar mellan politikens ambitioner och verklighetens risker.
Det som följde var inte oförutsägbart, bara obekvämt. Upprepade sexuella övergrepp, trakasserier, hot med kniv, stalking och våldtäkter. Vittnesmål om slagsmål i gemensamma utrymmen. En kvinna som våldtogs av en syrisk migrant efter att ha försökt hjälpa honom, efter att ha velat vara god, öppen och korrekt. Polisanmälningar som lades ned. Larm som ignorerades. Ett bostadsbolag som ville stänga anläggningen men stoppades av kommunen. För narrativet var viktigare än människorna. Så enkelt är det.
Myndigheterna lät det ske
Det är här den verkliga obsceniteten träder fram. Myndigheterna visste. De fick rapporter. De hörde kvinnorna. Ändå valde de att låta projektet fortgå. När en man som senare dömdes för våldtäkt identifierades som ett hot, hävdade kommunen att det var ”omöjligt” att vräka honom. Först efter ett formellt gripande flera år senare lämnade han komplexet. Straffet blev tre års fängelse för två våldtäkter. Ett rättsligt minimum, följt av ett administrativt axelryckande.
Det är i det ögonblicket vi måste sluta tala om ”misslyckad integration” och börja tala klarspråk. De som driver den här typen av projekt är beredda att offra sina egna. Sina studenter. Sina döttrar. Sina medborgare. Inte av misstag, utan därför att det anses nödvändigt. För varje sådan här historia finns en tyst kalkyl: några får lida, annars spricker projektet. Och spricker projektet spricker karriärer, bidrag, prestige och hela den moraliska överbyggnad som hållit denna lögn vid liv i decennier.
Därför tystar man. Förhalar. Utreder långsamt. Lägger ner ärenden. Dömer milt. Allt för att hålla helheten intakt. ”Helheten” – detta märkliga ord som alltid dyker upp när någon blivit förstörd på riktigt.
Det är också slående hur språket konsekvent väjer för kärnan. Det talas om ”en migrant”, ”en boende”, ”en individ”. Aldrig om mönster. Aldrig om struktur. Som om verkligheten bestod av isolerade olyckor som råkat inträffa på samma plats, under samma förutsättningar, med samma konsekvenser, om och om igen. Det är inte naivitet längre. Det är cynism.
Inte första gången
Här blir parallellen till Rotherham omöjlig att undvika. Där pågick systematiska sexuella övergrepp mot flickor i decennier. Socialtjänst visste. Polis visste. Politiker visste. Men ingen ville vara den som ”stigmatiserade” eller ”spädde på främlingsfientlighet”.
Resultatet blev att minst 1 400 flickor offrades för att systemet skulle slippa se sig självt i spegeln. Stek Oost påminner om Rotherham, inte i detaljerna, utan i reaktionen. Larm ignoreras. Offren lämnas ensamma. Förövarna skyddas indirekt. Staten drar sig undan bakom rutiner och ursäkter.
Därför är frågan oundviklig. Vad vet vi inte om? Här i Sverige. Vad pågår just nu som godhetsknarkande aktivister på statliga myndigheter struntar i? På sätt och vis har det redan skett. Och det fortsätter att ske. Det är bara det att ingen sammanställer det. Ingen har lagt ihop helheten av årtionden av tillåtna och nedtystade övergrepp mot svenskar.
Nästan alla har en berättelse om hur de utsatts för svenskfientlighet.
Övergreppen saknas inte. Men ingen har haft, intresset, eller mandatet, eller modet, att dra strecken mellan punkterna och säga det uppenbara: detta är inte en serie olyckor, det är ett mönster.
Så länge allt hålls fragmenterat kan man låtsas att omfattningen inte finns. Och så länge man låtsas kan de ansvariga sitta kvar. Rotherham var inte ett misslyckande, det var ett val. Stek Oost är inte ett undantag, det är en konsekvens. Och föreställningen att Sverige skulle vara immunt mot samma logik är inget annat än den sista lögnen innan facit skrivs.
—
PS. Du missar väl inte dagens podcast?
Jag läser om mardrömmarna i Stek Oost i Amsterdam. Och jag känner igen allt direkt. Inte platsen, inte språket. Men logiken. Den där kalla, teknokratiska logiken som alltid landar i samma slutsats: att någon annan får betala priset för en idé som redan borde ha begravts.
Ännu ett integrationsprojekt
Stek Oost lanserades 2018 som en progressiv lösning på två problem samtidigt. Bostadsbrist för studenter och ”integration” av migranter. Lösningen blev ett medvetet socialt ingenjörsprojekt där 125 studenter och 125 migranter placerades i samma bostadskomplex i stadsdelen Watergraafsmeer. De uppmuntrades att leva tätt, umgås och ”arbeta tillsammans” för att påskynda anpassningen till det nederländska samhället. I praktiken innebar det att unga studenter – kvinnor och män, men framför allt kvinnor – reducerades till integrationsverktyg. Levande buffertar mellan politikens ambitioner och verklighetens risker.
Det som följde var inte oförutsägbart, bara obekvämt. Upprepade sexuella övergrepp, trakasserier, hot med kniv, stalking och våldtäkter. Vittnesmål om slagsmål i gemensamma utrymmen. En kvinna som våldtogs av en syrisk migrant efter att ha försökt hjälpa honom, efter att ha velat vara god, öppen och korrekt. Polisanmälningar som lades ned. Larm som ignorerades. Ett bostadsbolag som ville stänga anläggningen men stoppades av kommunen. För narrativet var viktigare än människorna. Så enkelt är det.
Myndigheterna lät det ske
Det är här den verkliga obsceniteten träder fram. Myndigheterna visste. De fick rapporter. De hörde kvinnorna. Ändå valde de att låta projektet fortgå. När en man som senare dömdes för våldtäkt identifierades som ett hot, hävdade kommunen att det var ”omöjligt” att vräka honom. Först efter ett formellt gripande flera år senare lämnade han komplexet. Straffet blev tre års fängelse för två våldtäkter. Ett rättsligt minimum, följt av ett administrativt axelryckande.
Det är i det ögonblicket vi måste sluta tala om ”misslyckad integration” och börja tala klarspråk. De som driver den här typen av projekt är beredda att offra sina egna. Sina studenter. Sina döttrar. Sina medborgare. Inte av misstag, utan därför att det anses nödvändigt. För varje sådan här historia finns en tyst kalkyl: några får lida, annars spricker projektet. Och spricker projektet spricker karriärer, bidrag, prestige och hela den moraliska överbyggnad som hållit denna lögn vid liv i decennier.
Därför tystar man. Förhalar. Utreder långsamt. Lägger ner ärenden. Dömer milt. Allt för att hålla helheten intakt. ”Helheten” – detta märkliga ord som alltid dyker upp när någon blivit förstörd på riktigt.
Det är också slående hur språket konsekvent väjer för kärnan. Det talas om ”en migrant”, ”en boende”, ”en individ”. Aldrig om mönster. Aldrig om struktur. Som om verkligheten bestod av isolerade olyckor som råkat inträffa på samma plats, under samma förutsättningar, med samma konsekvenser, om och om igen. Det är inte naivitet längre. Det är cynism.
Inte första gången
Här blir parallellen till Rotherham omöjlig att undvika. Där pågick systematiska sexuella övergrepp mot flickor i decennier. Socialtjänst visste. Polis visste. Politiker visste. Men ingen ville vara den som ”stigmatiserade” eller ”spädde på främlingsfientlighet”.
Resultatet blev att minst 1 400 flickor offrades för att systemet skulle slippa se sig självt i spegeln. Stek Oost påminner om Rotherham, inte i detaljerna, utan i reaktionen. Larm ignoreras. Offren lämnas ensamma. Förövarna skyddas indirekt. Staten drar sig undan bakom rutiner och ursäkter.
Därför är frågan oundviklig. Vad vet vi inte om? Här i Sverige. Vad pågår just nu som godhetsknarkande aktivister på statliga myndigheter struntar i? På sätt och vis har det redan skett. Och det fortsätter att ske. Det är bara det att ingen sammanställer det. Ingen har lagt ihop helheten av årtionden av tillåtna och nedtystade övergrepp mot svenskar.
Nästan alla har en berättelse om hur de utsatts för svenskfientlighet.
Övergreppen saknas inte. Men ingen har haft, intresset, eller mandatet, eller modet, att dra strecken mellan punkterna och säga det uppenbara: detta är inte en serie olyckor, det är ett mönster.
Så länge allt hålls fragmenterat kan man låtsas att omfattningen inte finns. Och så länge man låtsas kan de ansvariga sitta kvar. Rotherham var inte ett misslyckande, det var ett val. Stek Oost är inte ett undantag, det är en konsekvens. Och föreställningen att Sverige skulle vara immunt mot samma logik är inget annat än den sista lögnen innan facit skrivs.
—
PS. Du missar väl inte dagens podcast?