Regeringen skärper kraven men förvärrar problemet
Permanenta uppehållstillstånd ifrågasätts och medborgarskap kan återkallas. Bra. Men samtidigt pressas fler än någonsin att bli medborgare av rädsla snarare än lojalitet. Det är en tidsinställd bomb.
Något ovanligt händer i Sverige just nu.
Permanenta uppehållstillstånd ifrågasätts. Tillfälliga dito blir åter norm. Medborgarskap diskuteras som något som faktiskt kan förloras. För den som i årtionden fått höra att sådant är omöjligt, omänskligt eller oförenligt med rättsstaten är det en märklig upplevelse att se samma idéer segla genom riksdagen.
Det visar förstås något viktigt. Hindren var aldrig juridiska. De var politiska. Det som saknades var inte lagrum utan vilja.
Och ändå finns det skäl att stanna upp. För även om riktningen är rätt, riskerar logiken bakom reformerna att skapa nya problem. Problem som kan bli ännu svårare att lösa än dem vi redan har.
Gäst eller medborgare
Låt oss börja med en princip som borde vara självklar men som Sverige övergav för länge sedan.
Den som kommer till ett annat land är en gäst.
Det låter kanske hårt i moderna öron. Men det är så de flesta samhällen genom historien har fungerat, och det är så de flesta fungerande samhällen fortfarande fungerar i praktiken. Man kan vara en välkommen gäst. Man kan stanna länge, arbeta, bidra, till och med bli omtyckt och respekterad. Men gästens roll är just det: en roll. Den innebär inte automatiskt tillhörighet till familjen.
Medborgarskap är något helt annat. Det är inte en administrativ status man uppnår genom att fylla i rätt formulär och vänta tillräckligt länge. Det är ett uttryck för tillhörighet till en folkgemenskap. Det bär med sig historia, kultur, lojalitet och ömsesidiga förpliktelser som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden.
I ett sunt system delas medborgarskap därför inte ut. Det förtjänas. Inte bara genom fysisk närvaro utan genom en demonstrerad vilja att uppgå i gemenskapen. Och även då bör det vara undantaget snarare än regeln.
Vad Sverige gjorde istället
Sverige valde en annan väg.
Under fyrtio år har gränserna stått mer eller mindre vidöppna. Människor från jordens alla hörn har inte bara välkomnats som gäster utan erbjudits fullvärdigt medlemskap i den svenska gemenskapen. Ofta efter bara några år. Ofta med minimala krav.
Medborgarskap delades ut på industriell skala. Inte för att mottagarna demonstrerat lojalitet eller assimilering, utan för att politiken betraktade medborgarskapet som ett integrationsverktyg snarare än ett arv att förvalta. Resultatet ser vi omkring oss. Hundratusentals papperssvenskar. Människor med svenskt pass men utan förankring i svensk kultur, historia eller gemenskap. Parallellsamhällen där svenska lagar knappt gäller. En stat som inte längre vet vilka den representerar eller vad den ska försvara.
Det kan vara en intressant akademisk övning att utforma exakt hur det borde ha varit. Men vi har också en verklighet att förhålla oss till. Det Sverige som borde ha funnits finns inte. Det Sverige som faktiskt finns måste hanteras.
Frågan är hur.
Misstaget som erkänns och misstaget som upprepas
Här kommer vi till det märkliga med de nuvarande reformerna.
Å ena sidan erkänner staten nu implicit att den tidigare politiken var fel. Permanenta uppehållstillstånd ifrågasätts. Tillfällighet blir norm. Återvändande diskuteras som ett reellt alternativ. Medborgarskap kan till och med återkallas vid grov illojalitet. Allt detta är steg i rätt riktning. Det visar att förändring är möjlig när viljan finns.
Men å andra sidan fortsätter samma stat att dela ut medborgarskap i stor skala. Värre än så: den använder nu osäkerheten kring uppehållstillstånd som påtryckningsmedel för att driva människor mot medborgarskap. Logiken verkar vara att man skärper kraven men fortsätter att släppa in alla som klarar de skärpta kraven.
Det är som att försöka stoppa en blödning genom att byta till renare bandage, samtidigt som man fortsätter att skära.
Siffrorna bakom rubrikerna…
Under 2022 beviljades nästan 90 000 personer svenskt medborgarskap. Året därpå sjönk siffran till 68 000, och 2024 till drygt 65 000. Vid första anblick ser det ut som en tydlig trend nedåt.
Men tittar man närmare framträder en annan bild.
Under första kvartalet 2025 beviljades fortfarande över 17 000 medborgarskap, i linje med tidigare år. Sedan kollapsade siffran. Under andra kvartalet föll antalet till knappt 3 800. Ett fall på 77 procent.
Vad hände?
…och sanningen bakom siffrorna
I januari fick Migrationsverket i uppdrag av regeringen att förstärka säkerheten i medborgarskapsprövningen. I mars infördes nya rutiner: personlig inställelse, utökade identitetskontroller, fler frågor om resor och familjeförhållanden. Det låter bra på pappret. Problemet är att dessa administrativa åtgärder skapade en flaskhals i systemet.
Handläggningen bromsade in. Köerna växte. Siffrorna rasade.
Men redan under tredje kvartalet började kurvan vända uppåt igen. Från 3 800 beviljade medborgarskap under Q2 till 8 400 under Q3. Systemet anpassar sig. Flaskhalsen vidgas. Och samma människor som väntade i kön kommer så småningom att beviljas medborgarskap ändå.
Det vi ser är alltså inte en principiell förändring av vilka som får bli svenska medborgare. Det är en tillfällig administrativ bromskloss. Processen har skärpts. Principen är densamma.
Framtidens problem byggs in i systemet idag
Tänk efter vad det innebär i praktiken.
De som nu pressas mot medborgarskap gör det inte av kärlek till Sverige. De gör det av rädsla för att förlora rätten att stanna. Det är inte assimilering. Det är pappersexercis. Det är överlevnadsstrategi.
Till skillnad från uppehållstillstånd är medborgarskap fortfarande mycket svårt att återkalla. Det krävs grov kriminalitet eller terroristbrott. Att sakna lojalitet räcker inte. Att leva i ett parallellsamhälle räcker inte. Att aktivt motarbeta svensk kultur, identitet och gemenskap inifrån räcker inte.
Varje medborgarskap som delas ut under dessa förutsättningar blir ett fullbordat faktum. Ett problem som framtida regeringar får ärva. Ett lager till i den demografiska verklighet som redan nu gör Sverige till ett radikalt annorlunda land än det var för femtio år sedan.
Staten bygger alltså in morgondagens problem i systemet idag. Och dessa problem kommer bli ännu jobbigare att lösa än dem vi redan brottas med.
Vad som faktiskt skulle krävas
Det positiva med den nuvarande utvecklingen är att den visar vad som är möjligt. Politisk förändring kan ske. Återvändande är inte en omöjlighet. Permanenta tillstånd är inte heliga.
Men så länge medborgarskapet fortfarande behandlas som något som kan och bör delas ut, bara med något skärpta villkor, kommer grundproblemet att bestå.
En verklig kursändring skulle innebära något annat. Den skulle innebära att erkänna medborgarskap som vad det borde vara: ett exklusivt uttryck för tillhörighet till det svenska folket. Något som i normalfallet inte delas ut till den som invandrat, oavsett hur länge han bott här. Och definitivt inte något som erbjuds som alternativ till utvisning.
Det betyder inte att ingen invandrare någonsin skulle kunna bli svensk. I genuina specialfall, där en person demonstrerat exceptionell lojalitet och fullständigt uppgått i den svenska gemenskapen, bör vägen finnas. Men det bör förbli just det: ett undantag. Inte en rutin.
Vad gäller barn till invandrare blir frågan svårare. Där finns inga enkla svar, bara svåra avvägningar. Men grundprincipen måste ändå vara densamma. Medborgarskap kräver mer än fysisk närvaro. Det kräver lojalitet, identifikation och en genuin vilja att tillhöra.
Den egentliga frågan
Staten har börjat röra sig i rätt riktning. Det ska erkännas. Men riktning är inte detsamma som destination.
Så länge medborgarskapet fortsätter att delas ut som integrationsverktyg, nu bara med lite mer pappersarbete, kommer Sverige att fortsätta bygga in framtida problem i systemet. Problemen blir inte färre. De blir bara svårare att lösa. De blir permanenta på ett sätt som tillfälliga uppehållstillstånd aldrig var.
Frågan är inte bara vem som får stanna eller vem som måste gå. Frågan är djupare än så.
Vad innebär det att vara svensk? Och tänker vi någonsin behandla det svaret med den respekt det förtjänar?
📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se
