"Så kallade svenskar" är precis rätt Ebba
Svenskheten ställdes på sin spets när Ebba Busch (KD) gjorde en klassisk freudiansk felsägning och konstaterade att somliga är "så kallade svenskar".
Ebba Busch kallade "palestinademonstranterna" (som förflyttade sig från riksdagen till tevehuset inför partiledardebatten häromsistens) för "så kallade svenskar". När sedan en beskäftig journalist ställer Ebba mot väggen och avkräver henne en förklaring om vad etnicitet har med beteende att göra, blir det svårt för henne att ge ett bra svar. Till sist avbryter hon intervjun.
– Men har beteendet någonting med etnicitet att göra? frågar reportern Ebba.
– Nej, och det har jag heller inte sagt, svarar hon argt och bryter där.
Svårigheten Ebba upplever är att hon inte vågar säga vad hon vet och tycker. Detta noterar vänsterjournalisten Martin Aagård, som kommenterar SVT-nyheten om Busch så här på X:
"Så kallat svenska”
Ibland talar de klarspråk
Han har rätt, och det vet hon lika bra som jag. Hennes stapplande beror på att hon vet vad hon menar men inte vågar säga det rakt ut. Ebba Busch tycker inte att “palestinademonstranterna” är svenskar, eftersom de inte är svenskar. De är Mellanösternfolk i allt väsentligt, som koloniserar Sverige och använder vårt land, vår demokrati, våra fri- och rättigheter och vår välfärd för att dagarna i ända klaga över något som händer i en region de övergivit.
Ebba (och så många andra av oss) känner detta, vet detta och resonerar precis på samma sätt. "Så kallade svenskar" är precis vad de är, eftersom svensk inte är något man bara blir genom ett medborgarskap eller flytt över landsgränser.
Men här inträder den mentala blockeringen – det som vi blivit lärda från barnsben är ondskefull rasism och första stationen på väg mot utrotningsläger.
Det finns inga skillnader mellan folk – och finns skillnader är de bara individuella och har bara att göra med sociala orsaker.
Svenskar finns inte (eller: alla kan bli svenskar). Att försöka bli något annat är ondskefull kulturell appropriering.
Trams, så klart – och det är en befrielse att säga det. Mellanösternfolk är inte svenskar, och hur bra en första generationens iranier ens integrerar kommer han eller hon nog ändå inte att räknas som svensk av oss svenskar. Och vad vi tycker är vad som räknas.
Svensk är den som ser ut som en svensk, beter sig som en svensk och av oss svenskar betraktas som en svensk. Instinktivt vet alla svenskar det – Ebba och Ulf också. Jimmie så klart. Men också Maggan och MP-duon. Men inte Simona, inte Nooshi … ingen som inte är svensk kan känna det om oss, däremot om sina egna: vem är kurd, vem är assyrier, vem är jude eller grek … och så vidare.
Det är när arv-poletten till sist faller ner som vi kan komma någon vart. När man förstår att en grupps beteende har allt med härkomst att göra, men att det så klart finns skillnader på individnivå där en individ kan skilja ut sig från en grupp som är på ett visst sätt.
Om samhället tror att européer, afrikaner, asiater och så vidare är lika och att skillnaderna bara är melanin i huden, så kommer det aldrig bli någon ordning. På samma sätt som om man tror att män och kvinnor är lika – eller labradorer och schäfrar, eller svartbjörnar och brunbjörnar.
Detta som vi instinktivt vet – det som Ebba vet – måste lyftas upp och bli politik. Först när vi tar det på allvar kan vi ens ha en chans att bygga ett samhälle som håller ihop. Alla "så kallade svenskar" ska ses för vad de är, och utifrån idén om samhällets väl före egennyttan kan vi sedan börja reda ut denna kökkenmödding.
Men då måste Ebba, nästa gång hon får frågan om beteendet har någonting med etnicitet att göra, svara "ja" – och inte vara rädd för förklara exakt vad hon menar. Majoriteten svenska kommer nicka i samförstånd och tänka "ja, precis så är det".
📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se
Missa inte nya boken i serien Runströms tändskrifter:
Våld har alltid varit en del av människans historia – från blodshämndens tidiga ordningar till statens brutala galgar och senare steriliseringsprogram. Men våldet har inte bara format samhällen, utan även människan själv. Genom århundraden av hård selektion sorterades vissa egenskaper bort, andra upphöjdes – tills hela civilisationer förändrades.
I Den sista galgen följer Magnus Söderman den långa linjen: från hederskulturers blodshämnd, över medeltidens dödsstraff, till 1900-talets steriliseringar och vår tids bortvända blick. Med skarpa analyser och historiska exempel visar han hur rättvisa, genetik och civilisationens utveckling är sammanflätade. Boken ställer obekväma frågor: Vad kostar det att bygga ett fredligt samhälle? Och vad händer när urvalet upphör?