Svenskfientligheten erkänns – men striden är långt ifrån vunnen
Regeringen erkänner äntligen svenskfientligheten och låter Brå utreda den – en seger för den nationella oppositionen, men kampen för rättvisa och skydd för svenskar är långt ifrån över.
Under decennier har svenskhatet förnekats och förlöjligats av dem som suttit vid makten. Det har förminskats till ”fördomar”, kallats ”rasism baklänges” eller helt ignorerats. Nu, efter år av påtryckningar från den nationella oppositionen, från fria röster och från organisationer som Det fria Sverige, har frågan till slut blivit så stor att den inte längre går att sopa under mattan.
I regeringens och Sverigedemokraternas budgetproposition står att Brottsförebyggande rådet, Brå, ska ta fram ”ett fördjupat kunskapsunderlag” om hatbrott riktade mot den svenska majoritetsbefolkningen. Det är första gången som staten erkänner att också svenskar kan vara offer för hatbrott just därför att de är svenskar.
Detta är ett steg framåt – men det är bara ett steg.
En seger för den nationella oppositionen
När begreppet svenskfientlighet nämns officiellt, är det ett genombrott som inte hade varit möjligt utan de krafter som under årtionden vägrat tiga. Den nationella oppositionen har inte ”uppfunnit” svenskfientligheten, som våra motståndare påstår. Vi har upplevt den, sett den och rapporterat om den när andra teg eller förnekade den.
Vi minns rånvågen på 00-talet, då svenska ungdomar gång på gång valdes ut som offer av gäng med invandrarbakgrund. Vi minns rapporten från 2005 med rubriken ”Vi krigar mot svenskarna” – ett citat från gärningsmännen själva. Vi har sett hur sexuella övergrepp med inslag av det som i Mellanöstern kallas Taharush Gemea började dyka upp även här. Vi ser förnedringsrånen mot svenska barn och äldre, där förövarna ofta öppet motiverar sina handlingar med förakt för svenskarna.
Det fria Sverige har i många år drivit opinion i frågan. Våra medlemmar, våra mediekanaler och vår samlade röst har bidragit till att sätta press på politiker och opinionsbildare. Det ska vi inte skämmas över att säga: detta genombrott är också vår seger.
Ett steg i rätt riktning – men med skäl till vaksamhet
Vi välkomnar att frågan äntligen har tagits upp. Men vi hyser inget förtroende för att Brå eller andra myndigheter självmant kommer att leverera en rak och sanningsenlig redovisning. Myndigheter i Sverige är sedan länge bemannade av politiserade aktivister som ser världen genom ett vänsterliberalt raster. Det är deras samhällsprojekt som nu har misslyckats, och de vill inte ta ansvar för följderna.
Redan i budgettexten formuleras det som att hatbrotten ska kartläggas mot ”den svenska majoritetsbefolkningen”. Bara den formuleringen visar hur djupt självförnekelsen sitter: svenskarna beskrivs som en slags minoritet bland andra, utan rätt att uppträda som folk i sitt eget land.
Vi måste därför vara beredda på att den kommande utredningen kan bli ett spel för gallerierna. Det är viktigt att vi inte tystnar, inte lutar oss tillbaka och inväntar en rapport som kanske aldrig kommer att ge en rättvisande bild.
Rötterna till svenskfientligheten
Svenskfientligheten är inte ett inbillat fenomen. Den är ett resultat av en kombination av massinvandring och ett statligt påbjudet självförakt. När ett folk släpper in stora mängder främlingar utan att hävda sin rätt till eget land, kultur och normer, och samtidigt förnekar sitt eget värde, blir resultatet ofrånkomligt.
Vi har gång på gång sett hur svenskfientligheten fått näring både av politiska beslut och av en kultur där svenskar beskrivs som förövare, medan invandrare framställs som offer – oavsett vad de gör. Det är ingen slump att gärningsmän i rån och våldtäkter ofta hänvisar till att svenskar ”förtjänar det”. Detta har vuxit fram i ett klimat där medier, myndigheter och politiker under årtionden har talat om svenskarna som ett problem, snarare än som ett folk.
Från tabu till offentlig debatt
Det kanske största framsteget med regeringens beslut är inte själva utredningen, utan att det nu går att tala öppet om svenskfientlighet. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen blev det för första gången möjligt för många svenskar att våga yttra sina erfarenheter. Nu tas ytterligare ett steg.
Detta är en metapolitisk seger: det offentliga samtalet förflyttas. Vi ser till att det fortsätter i den riktningen.
Vad som måste komma härnäst
Att erkänna svenskfientlighet är bara början. Nästa steg måste vara att lagen behandlar hatbrott mot svenskar på samma sätt som hatbrott mot andra grupper. I dag är det ofta tvärtom – svenskars utsatthet har länge förminskats eller bortförklarats.
Vi vill gå längre än så. Liksom det finns särskilda straffskärpningar för brott mot poliser eller andra yrkesgrupper som anses särskilt skyddsvärda, bör det införas straffskärpning för brott som begås mot svenskar just på grund av deras svenskhet. Staten har en skyldighet att skydda sin egen befolkning.
Vår roll och våra medlemmars betydelse
Det fria Sverige är inte ett parti. Vi sitter inte i riksdagen. Vår uppgift är att vara den nationella oppositionens röst och gemenskap. Vi belyser problemen, håller debatten levande och ger svenskar en plats att samlas på när andra institutioner svikit dem.
Att svenskfientligheten nu tas upp i riksdagen och regeringen är en påminnelse om att vårt arbete gör skillnad. Vi vet att våra ord väger, att vi sätter press, att politiker märker när opinionen rör sig. Den som är medlem i Det fria Sverige har varit med och bidragit till detta genombrott.
Det är viktigt att se det som en seger – men också att förstå att varje seger bara öppnar för nästa kamp. Detta är inte slutet på någonting, utan en början.
Hopp och vaksamhet
Vi ska känna stolthet och hopp över att ha tvingat fram ett erkännande av en verklighet som länge förnekats. Men vi får inte tro att arbetet är över. Vi vet vilka krafter som vill släta över, relativisera och förklara bort även de mest brutala övergrepp mot svenskar.
Det fria Sverige kommer att fortsätta granska, fortsätta belysa och fortsätta tala klarspråk. Vi kommer att göra vår del för att svenskfientligheten inte ska sopas under mattan ännu en gång.
Det är tack vare engagemanget hos våra medlemmar som vi har nått hit. Nu är det dags att ta nästa steg. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi kan aldrig lägga handskarna på hyllan. Varje liten framgång är en signal att vi ska steppa upp, inte slå av på takten.
-
Det fria Sverige välkomnar att regeringen erkänner svenskfientligheten och ger Brå i uppdrag att utreda den. Men vi litar inte på att myndigheterna själva kommer att göra jobbet ordentligt. Vår uppgift blir att fortsätta sätta press, att hålla debatten vid liv och att mobilisera för att detta leder till verkliga åtgärder – både i lagstiftning och i samhällets attityder.
Varför är svenskar så ängsliga?
Du har ställt dig själv frågan många gånger.
Du har famlat efter att förstå.
I denna nya bok får du svaren du söker.
Och förståelsen du behöver.
I Den sista galgen följer Magnus Söderman den långa linjen: från hederskulturers blodshämnd, över medeltidens dödsstraff, till 1900-talets steriliseringar och vår tids bortvända blick. Med skarpa analyser och historiska exempel visar han hur rättvisa, genetik och civilisationens utveckling är sammanflätade. Boken ställer obekväma frågor: Vad kostar det att bygga ett fredligt samhälle? Och vad händer när urvalet upphör?