Sverige måste hålla ihop inåt och ställa upp utåt
Inre kris och yttre press kräver mer än slagord. Sverige behöver både ryggrad och riktning. Detta är något Sverigevänner måste ta till sig och ta på allvar.
📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa har skapat en tydlig splittring inom den sverigevänliga oppositionen. Det handlar inte främst om hur den breda samhällsdebatten förs, utan om en intern diskussion mellan olika delar av rörelsen.
Debatten präglas ofta av förenklingar och slagord, trots att Sveriges säkerhetspolitiska läge i grunden formas av välkända faktorer: vårt geografiska läge, vårt beroende av stabilitet i Östersjön och Nordatlanten, samt historiska erfarenheter av hur små stater påverkas när stormaktsrivaliteten ökar.
I grova drag finns två ytterligheter. Den ena betonar att Sverige måste vara berett att gå i tydlig konfrontation med Ryssland, att militärt försvara Baltikum och Finland (via Nato), och att även markera mot USA när Grönland utsätts för påtryckningar. Den andra menar att Sverige redan har så allvarliga problem på hemmaplan att allt fokus bör ligga på inrikesfrågor som massinvandring, kriminalitet och social upplösning – och att internationella engagemang därför bör begränsas kraftigt. De menar till exempel att pengar som går till Ukraina är bortslösade, eftersom de skulle göra större nytta här hemma.
Båda perspektiven rymmer delar av sanningen.
Men båda riskerar också att leda fel.
Sverige kan inte välja bort sin omvärld
Sverige är ett litet land i ett strategiskt känsligt område. Vår säkerhet har historiskt alltid varit nära knuten till utvecklingen i Östersjöregionen, Norden och norra Europa. Baltikum, Finland och Nordatlanten har haft betydelse för svensk säkerhet i århundraden.
När stormakter flyttar sina positioner i dessa områden påverkas Sveriges säkerhetsläge – oavsett om vi vill det eller inte. Det är inte en ideologisk fråga, utan en fråga om geografi och realpolitik.
Små stater kan inte isolera sig från stormaktspolitiken.
Ett instabilt Baltikum, ett pressat Finland eller ökade spänningar kring Grönland påverkar svensk säkerhet direkt. Och med “svensk säkerhet” menas här Sverige som land, som stat och som plats där svenskar bor – oavsett vem som för tillfället styr. Att bortse från detta är inte självständighet, utan strategisk kortsynthet.
Den inre krisen försvagar landet
Samtidigt befinner sig Sverige i en fortsatt djup inrikes kris. Den snabba demografiska förändringen, kriminaliteten och den sociala fragmenteringen har försvagat tilliten i samhället.
Sverige har blivit mindre sammanhållet, mindre tryggt och mindre förutsägbart. Ett samhälle som inte håller ihop har också svårare att möta yttre påfrestningar. Polariseringen är direkt farlig och skadlig.
Försvarsvilja, krisberedskap och långsiktig motståndskraft bygger på gemenskap, tillit och kulturell kontinuitet. Ett splittrat land har svårare att mobilisera politiskt, socialt och mentalt när det verkligen gäller.
Utan sammanhållning blir även säkerhetspolitiken ihålig.
Den falska motsättningen
Det är missvisande att ställa inre och yttre säkerhet mot varandra. De hänger samman.
Den isolationistiska hållningen bygger ofta på en förståelig frustration över hur Sverige förändrats de senaste decennierna. Många upplever att landet redan belastats hårt av politiska beslut som saknat folkligt stöd. Reaktionen blir att man vill prioritera det egna och minimera allt yttre engagemang.
Problemet är att isolering sällan fungerar för små stater.
Sverige kan inte blunda för utvecklingen i sitt närområde. Ett försämrat säkerhetsläge i Norden och Östersjöregionen påverkar oss direkt, oavsett politisk vilja. Ett Sverige som helt överger sin omvärld riskerar att stå ensamt om stormakter beslutar att Sverige bör ingå i deras direkta maktsfär.
Den internationalistiska ytterligheten
Den motsatta hållningen – där internationella åtaganden ständigt sätts över inrikesfrågor – är minst lika problematisk.
Ett land som förlorar sin sociala sammanhållning, sin kulturella kontinuitet och sin folkliga förankring får svårt att upprätthålla långsiktig stabilitet. Försvar och säkerhetspolitik kan inte vila på abstrakta principer om “västerländska värderingar” eller internationell solidaritet i största allmänhet. De måste ha förankring i ett samhälle där människor känner tillhörighet och ansvar för något konkret.
Den politiska klass som i decennier prioriterat internationella åtaganden framför den egna befolkningens trygghet har förbrukat sitt förtroende. Det är inte trovärdigt när samma krafter som ignorerat massinvandringens konsekvenser nu kräver att svenska folket ska mobilisera för abstrakta internationella projekt.
Utan nationell gemenskap förlorar även yttre ambitioner sin bärkraft.
Nationell realism
En folkligt förankrad nationalism utgår från sambandet mellan dessa två nivåer. Den ser behovet av ordning, sammanhållning och kulturell kontinuitet i Sverige som grundläggande. Samtidigt erkänner den att nationens framtid också påverkas av utvecklingen i närområdet.
Det handlar inte om att driva ideologiska projekt eller att agera global ordningsmakt. Det handlar om att säkra långsiktiga svenska intressen.
Finland är vår närmaste granne i öster och vår naturliga partner i försvaret av Nordkalotten. Estland, Lettland och Litauen är länder vars säkerhet är direkt kopplad till vår egen – inte som “buffertstater”, utan som nationer vars öde påverkar hela Östersjöregionens stabilitet. När stormakter flyttar sina positioner i dessa områden påverkas Sveriges säkerhetsläge.
Dessa avvägningar är genuint svåra. Det finns inga enkla formler som talar om exakt hur resurser ska fördelas mellan inre återuppbyggnad och yttre säkerhet. Men principen är klar: båda dimensionerna måste hanteras samtidigt.
Realism är inte krigshets. Det är ansvar.
Styrka inåt, klarhet utåt
Den verkliga motsättningen står inte mellan “Sverige” och “Europa”, utan mellan långsiktigt ansvar och kortsiktiga förenklingar.
Isolationistisk nationalism riskerar att göra Sverige strategiskt ensamt.
Rotlös internationalism gör Sverige svagt inifrån.
Båda ytterligheterna försvagar landet – på olika sätt.
Det Sverige behöver är en linje som kombinerar nationell återhämtning med regional realism.
Det innebär att massinvandringen måste upphöra. Att kriminella och asociala element utvisas så att den sociala sammanhållningen kan stärkas. Att frivillig återvandring över tid underlättas. Att trygghet och rättsstat återupprättas. Att kulturell kontinuitet värnas.
Samtidigt innebär det att Sverige måste förstå sin plats i Norden och norra Europa. Stabilitet i vårt närområde är inget altruistiskt projekt – det är en del av vår egen säkerhet.
Små nationer överlever inte genom att blunda för omvärlden. De överlever genom att vara starka inåt och kloka utåt.
Sverigevänner behöver därför sluta låtsas som att valet står mellan inre ordning och yttre ansvar.
Båda behövs.
