Täcket som delade Sverige
Ett täcke har väckt starka känslor. Men kanske rymmer det mer än man först tror – en symbol för värme, sorg och mänsklighet? Är det fel, mitt i det brutala?
Jag har inte varit på platsen. Har inte stått vid räcket, inte rört vid ytan. Mina intryck kommer från bilder, texter, rapportering. Kanske kommer jag att justera mina tankar, kanske kommer jag att känna annorlunda när jag väl ser det i verkligheten.
Folk är arga. Jag kan förstå det. Jag är själv arg. Arg över att svenskarna inte tar itu med allt det som ledde till terrordådet, vars offer täcket ska hjälpa oss att minnas. Jag är rasande över naiviteten och den västerländska underkastelsen. Jag är förtvivlad över ängsligheten som hindrar sanningen från att sägas. Jag känner igen ilskan. Jag delar den. Varje dag. Det är därför jag varje dag ägnar min tid åt att försöka göra skillnad.
Saker att känna ilska över finns det i överflöd.
Men i just det här monumentet – i det här verket – ser jag något annat. Något som drar i en annan riktning. Ryggmärgsreflexen var som som den brukar och tanken: “detta gillar det förhatliga systemet så därför ska jag inte tänka till utan bara avsky det”. Sedan andades jag och tänkte till.
-
Vi behöver undersöka två saker. Konstnärlig smak hör inte hit. Aldrig kommer alla att vara nöjda. Smaken är personlig. Så är det. Därför lämnar jag den därhän. Det ger inget att gå vidare med det.
Minnesmärket i sig är något annat. Det handlar om funktion: att fokusera våra tankar, våra blickar, våra känslor på det som hände – och på de människor som drabbades. Det klassiska sättet är namn, datum, en plakett. Orden som kommer till mig är ”tekniskt” och ”materiellt”. Som stenarna över de stupade på slagfälten, eller de som finns i vartannat gathörn i Belfast, Berlin, Warszawa, Kraków – som en del av stadsbilden. Och just därför: de försvinner till slut i mängden. Blir vardag. Blir förbisedda. Minnet riskerar att blekna.
Det här täcket, däremot, gör något annat. Det stör. Och kanske är det just därför det fungerar.
Det vilar där, över en kant, till synes slarvigt slängt. Men blicken fastnar. Det sticker ut. Det böljar, mitt i ett Sergels torg som annars är brutalt, kantigt, grått. Kanske är det just det som skaver? Kontrasten. Antagligen. Men det gör sitt jobb. Ingen kan bara gå förbi. Alla stannar. Undrar. Läser poesin i sömmarna. Får en påminnelse.
Och kanske är det just därför det aldrig kommer att bli en integrerad del av stadsbilden. Det drar till sig människor. Värmen, materialet, färgen – men framför allt symbolen. Ett täcke.
-
För vad är ett täcke, egentligen?
Det gör mig inte arg, det här konstverket. På samma sätt som ett täcke inte gör mig arg. Det gör mig sorgsen. Det gör mig stilla, eftertänksam. Konstverket alltså. Det finns något befriande i att för en stund inte vara arg. Symboliken i täcket är inte svag. Den är mänsklig. Den talar om värme, omtanke, om omfamning. Det finns något intimt i det. Något tröstande. Något man inte vill ska gå förlorat. Det är fundamentalt.
Jag tänker på Ebba. På hur hon – som vi alla – säkert älskade att krypa in under sitt täcke. Den där trygga platsen. Tidiga morgnar med mamma och pappa. Sena kvällar med tankar, drömmar, hopp. Och kanske är det just därför täcket drabbar mig så hårt. Det knyter ihop liv och död. Det gör det hela djupt och förkrossande mänskligt.
Det bryter med omgivningen – ja, precis som terror och våld gör. Det är obekvämt. Det tränger sig på. Det kräver vår uppmärksamhet. Det tvingar oss att känna.
Och det finns inget ”bara” i ett täcke.
Täcket går jag i krig för. Jag är beredd att dö och döda för täcket. Täcket är en symbol för det goda och det rätta: det trygga barnet; ett älskande par som skapar liv; vila från vardagens verklighet; det man längtar till när strapatserna utmanar; morgonmys med hela familjen eller två kroppar med sinnen som levt länge och fortfarande omfamnar varandra.
Täcket – där det börjar och slutar. Där vi minns.
Magnus Söderman
Styrelseledamot
Det fria Sverige
Mer om detta och mycket mer i kvällens direktsändning
Det fria Sverige behöver dig!
Det fria Sverige är det svenska folkets intresseförening, och som sådan får vi inga som helst offentliga bidrag. Vi är således helt beroende av att svenskar som uppskattar vår verksamhet löser medlemskap och/eller donerar till vårt arbete.
Låt inte de svenskfientliga stå oemotsagda - stöd svenskarnas röst du med!
Så vackert uttryckt! Du får mig att tänka om..Nu gillar jag också täcket vid Sergels Torg.