Vad är det att vara svensk?

Jag återkommer då och då till frågan: Vad är det att vara svensk? Den är viktig att ställa och försöka svara på. Svaren lägger grunden för en samlad förståelse som fördjupas över tid. Här är ännu ett svar på frågan. Fler kommer att komma.

Svensk är jag i grunden av mitt väsen. Mitt blod är en flod som strömmar genom generationer, djupt rotad i jorden som mina förfäder brukade och försvarade. Min själ speglas i våra sjöars blanka vatten och de vida landskapen och det milda ljuset som vilar över skogarna vid gryningen. Min andedräkt är fylld av runornas sång och sagornas ekon. Svenskheten är inte bara en plats – det är en känsla, en essens, ett osynligt band som knyter oss samman, blod och jord i en helhet.

Att vara svensk är inte ett val eller en enkel omständighet. Det är något som formas genom generationers strävan, kärlek och lojalitet till detta land. Det är ett arv som bär med sig symboler och ett språk äldre än runstenarna. Svenskheten föds i hjärtat av andens essens och uttrycks genom kulturen, i traditioner som dansen kring majstänger och ljuset från adventsljusen. Det är en rytm i språket, en puls som bara den som burit landets bördor och glädje genom tidens prövningar kan förstå.

Därför är det omöjligt att bara flytta hit och påstå sig bli svensk. Visst kan man bo här, lära sig språket och älska landskapet, men svenskheten är inget man tillägnar sig på några år eller ens en livstid. Det handlar om rötter, om att vara sammanvävd med det som ligger djupt under ytan.

Blod och jord – så rotar sig identiteten, i det eviga samspelet mellan människor och landskap. Vi är våra förfäders drömmar och våra barns hopp, förenade av en kärlek till detta land som sträcker sig bortom tid och rum. Och när vi står här, känner marken under fötterna och vinden mot kinden, vet vi att svenskheten är något heligt. Det är något vi måste bevara, hedra och föra vidare till dem som kommer efter oss. För utan det – vad återstår då av oss?