Varför SD:s kulturkritik slog tillbaka (och hur det kunde undvikits)

När SD i Lilla Edet krävde att Pascalidou skulle stoppas serverade de etablissemanget en perfekt offerberättelse. Så här borde de gjort istället.

Debatten kring Nadim Ghazales och Alexandra Pascalidous planerade framträdande på biblioteket i Lilla Edet har snabbt blivit en riksangelägenhet. Bakgrunden är enkel: två lokala SD-politiker, oppositionsrådet Frej Dristig och Niclas Ahlberg, krävde i en insändare i Alekuriren att ett redan inbokat samtal skulle ställas in. Argumentet var att Pascalidou och Ghazale är politiska opinionsbildare med uttalad kritik mot Sverigedemokraterna.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Svenska Pen talade om ett “häpnadsväckande” agerande. Pascalidou själv fick spaltmeter i GP och Expressen där hon jämförde kritiken med bokbränningar och drog paralleller till Polen och Ungern. Mediastormen blev total, och SD-politikerna i Lilla Edet stod plötsligt som skolboksexempel på auktoritära tendenser.

Låt oss vara tydliga från början: vi skriver inte detta för att hänga ut Dristig och Ahlberg. Tvärtom uppskattar vi att de har identifierat ett verkligt problem och att de vill göra något åt det. Den sortens engagemang behövs. Men just därför är det viktigt att peka på varför den valda metoden var fel, så att misstaget inte upprepas av andra.

Problemet är verkligt

Det som Dristig och Ahlberg pekar på är sant. Det finns en systematisk snedvridning i hur skattefinansierade kulturinstitutioner väljer sina gäster. Kommunala bibliotek, kulturförvaltningar och scener har under decennier fungerat som plattformar för ett visst ideologiskt raster. Vänsterliberala profiler bjuds rutinmässigt in som “neutrala samhällsdebattörer”, medan konservativa eller nationalistiska röster aldrig ens övervägs. Pascalidou må kalla sig journalist och författare, men hennes politiska positionering är knappast dold. Samma sak gäller Ghazale. Att påpeka detta är inte extremt. Det är en observation av verkligheten.

Det är alltså helt legitimt att ifrågasätta den ideologiska snedvridningen. Kulturinstitutioner som hävdar neutralitet borde rimligen inte ensidigt lyfta röster från ett politiskt läger.

Metoden var fel

Att kräva att ett redan bokat evenemang ställs in är både politiskt klumpigt och principiellt problematiskt. I praktiken uppträder man då som exakt den typ av maktutövare man kritiserar, som vill bestämma vilka röster som får höras. Och man serverar sina motståndare berättelsen på silverfat: “SD försöker tysta kritiker.” Svenska Pen, Pascalidou och hela det mediala etablissemanget tackar och tar emot.

Problemet är att det bekräftar exakt den bild av SD som kritikerna vill måla upp: att partiet vill censurera politiska motståndare.

Bättre vägar framåt

Om SD-politiker verkligen vill komma åt den ideologiska snedvridningen i den offentligt finansierade kulturen finns bättre vägar. Genom att använda den politiska makt man faktiskt har lokalt kan man ta fram tydliga riktlinjer för kommunal verksamhet där principer om pluralism slås fast, inrätta programråd med verklig bredd och följa upp hur bibliotek och kulturförvaltningar faktiskt fungerar. Man förändrar spelreglerna, inte enskilda matcher.

Ännu viktigare är det långsiktiga arbetet med att bygga egna institutioner. Egna plattformar, egna scener, egna publiker. Den som bara reagerar mot andras evenemang förblir för evigt i underläge. Den som skapar egna alternativ visar att det finns något bärkraftigt bortom den rådande kulturhegemonin.

Det metapolitiska arbetet, att gradvis förändra vad som anses rimligt, normalt och möjligt, kräver tålamod och långsiktighet. Det kräver att man bygger snarare än river. Att man skapar snarare än bara protesterar.

Ett lärotillfälle, inte ett fördömande

Vi ser händelsen i Lilla Edet som ett lärotillfälle, inte som en anledning att fördöma. Dristig och Ahlberg hade rätt i sin analys av problemet. Det de behöver är inte kritik för att de bryr sig, utan bättre verktyg för att omsätta sin frustration i resultat. Det är i den andan vi skriver detta.

Kritisera gärna den ideologiska snedvridningen, för den är verklig. Men gör det på ett sätt som inte bekräftar motståndarens bild. Bygg institutioner. Skapa alternativ. Förändra förutsättningarna över tid. Spela ert eget spel, inte deras.

—

Artikeln har uppdaterats efter publicering då ett faktafel rättats gällande Sverigedemokraternas position om armlängds avstånd. I den ursprungliga versionen antyddes felaktigt att SD skulle stödja denna princip, när partiet i själva verket vill omdefiniera den. Tack till läsare som uppmärksammade oss på felet.

—

📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se