”Vinsten med invandring”? Snarare ett kvitto på sveket mot svenskarna
Tankesmedjan Katalys vill få svenskarna att tro att massinvandringen är en ekonomisk vinst. Men rapport nr 123 är inte vetenskap – det är ideologi maskerad som fakta. Här visar vi varför, punkt för punkt.
Den 1 april 2025 publicerade Expressen en artikel av Per Wirtén som i svepande ordalag hyllade tankesmedjan Katalys och deras senaste alster, "Vinsten med invandring", skriven av Tony Johansson. Att det var första april är kanske passande – få texter har så uppenbart försökt lura läsaren med glättiga formuleringar, ideologiskt färgade resonemang och rena vantolkningar av fakta.
Rapporten framställs som en “sanning” i en debatt som, enligt Johansson, länge dominerats av ett felaktigt fokus på kostnader. Istället för att bidra med vetenskaplig nyans levererar han en partsinlaga som försöker sminka över ett av de största politiska sveken i svensk historia: massinvandringen.
Vi i Det fria Sverige anser det vara vår plikt att avslöja den här typen av propagandadokument för vad de är – ett försök att rättfärdiga ett experiment som slagit sönder social sammanhållning, skapat parallellsamhällen och försvagat vår nations framtid.
Här är fem centrala punkter där rapporten far med osanning eller medvetet vilseleder:
1. Kostnaderna är inte "omfördelning" – de är just kostnader
En av rapportens grundpelare är att invandringens ekonomiska börda egentligen inte är en ”kostnad” utan en ”omfördelning”. Det är en semantisk manöver med ett enda syfte: att förminska invandringens negativa effekt på de offentliga finanserna och skapa en illusion av neutralitet. Men verkligheten bryr sig inte om språkliga krumbukter – den syns i siffrorna, och den känns i plånboken.
När Tony Johansson och Katalys påstår att invandringen bara innebär att resurser flyttas ”inom systemet” – precis som mellan åldersgrupper eller könen – då jämställer de alltså massinvandring från MENA-länder med att barn får skolpeng eller att äldre får pension. Men det är en fullständigt felaktig jämförelse. Ålder och kön är biologiska kategorier – invandring är ett politiskt beslut. Det är inte en naturlag att Sverige ska importera hundratusentals människor från andra kulturer som inte delar vår arbetsmoral, samhällsstruktur eller syn på ansvar.
Skillnaden är också praktisk: en svensk pensionär har i regel arbetat i 40 år och betalat skatt under hela sitt liv. En somalisk invandrare som anländer vid 40 års ålder med låg utbildningsnivå kommer – i bästa fall – att arbeta deltid några år inom kommunal sektor innan han går i pension. Under tiden får han bostadsbidrag, försörjningsstöd, gratis tolkhjälp, barnbidrag, tandvård och subventionerad hyra.
Detta är inte omfördelning. Det är en massiv, systematisk nettokostnad – där svenska skattebetalare, ofta själva arbetarklass, betalar för att försörja människor som aldrig kommer att bidra i motsvarande grad.
Ekonomer som Joakim Ruist har visat att flyktinginvandringen till Sverige innebär en långsiktig offentlig nettokostnad på hundratals miljarder kronor. Det motsvarar flera års försvarsbudgetar. Detta avfärdas i Katalysrapporten som "missvisande", men författaren erbjuder ingen egen beräkning – bara ideologisk indignation. Den som inte har ett bättre svar borde kanske vara lite ödmjuk inför den verklighet som människor faktiskt lever i.
Och där finns ett ideologiskt problem i botten: när vänstern pratar om omfördelning i invandringsfrågan, menar de inte att man ska ta från de rika och ge till de fattiga – utan att man ska ta från svenskarna och ge till främlingar. Det är en sorts omvänd rättvisa där de som byggt landet förväntas stå tillbaka för de som just klivit över gränsen.
Det är inte solidaritet – det är självutplåning.
Vill man prata om fördelningspolitik måste man först fråga: för vems skull existerar staten? Svaret borde vara självklart: för svenskarnas. Allt annat är vansinne.
2. Arbetslösheten sjunker – men bara i statistiken
Rapportens andra nyckelbudskap är att invandringen inte har lett till högre arbetslöshet – tvärtom påstås den ha bidragit till ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning. Detta låter givetvis som musik i öronen på globalistiska tyckare som Per Wirtén. Men det är en berättelse byggd på statistiktrixande, selektivt urval och total verklighetsfrånvändhet.
För det första: när Johansson hänvisar till att arbetslösheten sjönk efter flyktingkrisen 2015, så bortser han helt från avgörande kontext. Perioden han pekar på sammanföll med en exceptionellt stark global konjunktur och lågräntemiljö, inte med någon särskilt lyckad integrationspolitik. Det var alltså inte invandringen som förbättrade sysselsättningen – det var det internationella läget.
För det andra: även om den totala arbetslösheten tillfälligt sjönk, så har klyftan mellan inrikes och utrikes födda fortsatt att växa. Enligt SCB:s senaste siffror är arbetslösheten bland utrikes födda mer än dubbelt så hög som bland inrikes födda. I vissa grupper, särskilt från MENA-länder, är den ännu högre – trots att många av dessa varit i Sverige i över tio år.
Rapporten försöker dölja detta genom att tala om att invandrare ”trycker upp” infödda i inkomststrukturen. Det är ett ekonomiskt floskelförsök som bygger på teorin om att lågavlönade invandrare tar de enklaste jobben, vilket tvingar infödda att ”klättra” uppåt. Men detta sker inte automatiskt – i verkligheten pressas löner och arbetsvillkor i botten, särskilt inom LO-yrken.
Det är alltså inte svenskarna som ”klättrar” – det är golvet som sjunker.
Vad som på ytan ser ut som ökad sysselsättning är i själva verket ofta en illusion. Det döljer sig mängder av subventionerade jobb, praktikplatser, introduktionsanställningar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder bakom siffrorna. Dessa räknas som ”jobb” i statistiken, men är i praktiken skattefinansierade överlevnadsåtgärder – inte verkliga anställningar som genererar nettointäkter till statskassan.
Dessutom har regeringar – både rödgröna och borgerliga – i åratal lagt ned stora resurser på att justera arbetsmarknadsstatistiken. Det räcker med några timmars sysselsättning per vecka för att inte räknas som arbetslös. På det sättet kan man skapa politiskt gångbara siffror – medan verkligheten i förorterna fortsätter att präglas av sysslolöshet, hopplöshet och beroende.
Till detta kommer den enorma dolda arbetslösheten: alla dem som försörjs via sjukpenning, aktivitetsersättning, studiemedel eller förtidspension – men som i praktiken inte har någon förankring i arbetslivet. I många invandrartäta områden är det bara en minoritet av vuxna som försörjer sig själva. Resten lever på svenska skattebetalare.
Det är därför inte sant att ”arbetslösheten sjunker” tack vare invandring. Den statistiska arbetslösheten kan manipuleras ned – men arbetslösheten i verkligheten, den växer. Och det är svenskarna som får betala, i form av högre skatter, sämre välfärd och ökad kriminalitet.
Rapportens budskap är: ”Titta, siffrorna ser ju bra ut!”
Vårt svar är: Gå ut på gatan och se vad som händer i verkligheten – i områden där tre fjärdedelar lever på bidrag, där polisen tappar kontrollen och där svenska pensionärer inte vågar gå ut.
3. Demografi är ingen ursäkt för folkutbyte
En av rapportens mest ihärdiga – och farligaste – myter är att massinvandring är en nödvändig lösning på Sveriges demografiska utmaningar. Eftersom vi blir äldre och föder färre barn, sägs det, måste vi ”fylla på” befolkningen genom att ta hit människor från andra delar av världen. Det låter kanske rationellt på ytan, men i praktiken är det ett ideologiskt motiverat försök att legitimera ett befolkningsutbyte.
Men den här teorin faller redan vid första granskningen. Invandrare åldras också. Och om de, som det ofta visar sig, inte når full självförsörjning ens under sina mest produktiva år, så adderar de inte till välfärdssystemet – de tär på det. Vad händer när dessa nya grupper själva går i pension? Ska vi då importera ytterligare en våg av ”arbetskraft” för att ta hand om de tidigare invandrarna? Hur många gånger kan man spela det spelet innan hela systemet kollapsar?
Vi måste också fråga oss hur detta skulle fungera på global nivå. Är det verkligen meningen att stora delar av Afrika och Mellanöstern – där födelsetalen fortfarande är höga – ska fungera som någon sorts mänskliga äggkläckningsstationer, där nya människor föds upp för att sedan exporteras till Europa för att arbeta i vård och omsorg? Är det så vänstern ser på människoliv – som utbytbara resurser i en global arbetsmarknad?
Det är en syn på världen som är både omänsklig och orealistisk.
Och ännu viktigare: det är en idé som sätter svenska folkets intressen längst ner på prioriteringslistan. I stället för att investera i våra egna ungdomar, uppmuntra familjebildning och skapa bättre villkor för svenska familjer, försöker man lösa problemet med import. Det är inte bara kortsiktigt – det är svekfullt.
Det finns bättre vägar framåt. Förutom att uppmuntra svenskar att skaffa barn – genom skattesänkningar för barnfamiljer, fler möjligheter till hemundervisning, bostadsfördelar och barnvänlig planering – måste vi också titta på teknikens möjligheter. Redan nu ser vi hur robotisering och automatisering inom vården kan ta över vissa repetitiva och tunga uppgifter. Den teknologiska utvecklingen erbjuder enorm potential för att avlasta personal och öka effektiviteten – utan att vi behöver förändra befolkningens sammansättning.
Framtidens Sverige byggs inte med importerad arbetskraft, utan med långsiktiga satsningar på vårt eget folk och våra egna lösningar.
4. Invandrare räddar inte välfärden – de belastar den
Det är korrekt att utrikes födda i viss utsträckning arbetar inom vård och omsorg. Särskilt inom äldreomsorgen utgör de i dag en stor andel av arbetskraften – över hälften av vårdbiträdena och mer än en tredjedel av undersköterskorna har utländsk bakgrund enligt SKR (2023). Men detta beror inte på att invandrare ”räddar” Sverige – det beror på att de ofta hänvisas till låglönejobb som färre svenskar söker, delvis på grund av dåliga arbetsvillkor och låg status.
Det är inte en framgångssaga – det är ett symptom på ett välfärdssystem i nödläge. Många av de invandrare som tar dessa jobb har bristfällig utbildning, otillräckliga språkkunskaper och saknar relevant kompetens. Det krävs stora resurser för att utbilda, handleda och kontrollera – resurser som tas från samma svenska folk som en gång byggde upp välfärden.
Och samtidigt som vissa invandrare alltså bemannar välfärden, belastar andra delar av samma grupp vårdsystemet i oproportionerlig grad. En svensk studie från 2018 fann att när andelen invandrare i en kommun ökade, gjorde så även vårdkostnaderna. Skillnader i hälsa, livsstil och socioekonomiska faktorer – ofta kopplade till låg utbildningsnivå, trångboddhet och bristande språkkunskaper – innebär ett ökat tryck på både primärvård och akutsjukvård.
Den ena handen ger – den andra tar mer än den första någonsin hunnit bidra med. Nettot är negativt – inte bara ekonomiskt, utan även i kvalitet och tillit.
Detta är inte vad ett stabilt och hållbart välfärdssystem ska bygga på. I stället för att förstärka svensk vård skapar detta en dubbelbelastning: dels genom ökade kostnader för att upprätthålla en fungerande vårdkedja, dels genom sänkt kvalitet för dem som är beroende av den – i första hand våra äldre och våra barn.
Att kalla detta en ”vinst” för Sverige är inget annat än ett hån mot det folk som får stå för notan – i skattemedel, i väntetider och i förlorad trygghet. Det är inte ett tecken på en fungerande modell. Det är ett nödsystem som knakar i fogarna.
5. Mångfald ökar inte produktiviteten – den ökar splittringen
Ett av de mest slitna slagorden i den mångkulturella propagandan är att ”mångfald är en styrka”. Det är också en central tes i Katalys rapport: att invandring, tack vare ”diversitet”, driver innovation, ökar produktiviteten och gör samhället mer dynamiskt. Det låter som en reklamfilm från Microsoft – men i verklighetens Sverige har mångfalden visat sig vara en källa till splittring, inte styrka.
Författaren hänvisar till internationella studier, främst från USA och Kanada, som påstår sig visa ett positivt samband mellan etnisk mångfald och produktivitetstillväxt. Men dessa studier är inte bara omtvistade – de är dessutom helt kontextlösa i svensk verklighet. Sverige är inte ett klassiskt invandrarland med en meritokratisk arbetsmarknad. Här har vi ett tungt beskattat välfärdssystem, starka fackliga strukturer, höga trösklar till arbetslivet – och en invandring som till övervägande del kommer från lågutbildade klansamhällen.
Att transplantatera teorier om mångfald från Silicon Valley till Rinkeby är inte bara ovetenskapligt – det är dumdristigt.
För även om man skulle acceptera att det finns viss potential i kulturell mångfald under mycket specifika förhållanden, så kräver det stabila institutioner, stark sammanhållning och högkvalificerad arbetskraft. I Sverige har vi i stället importerat hundratusentals människor utan språkkunskaper, utan relevant utbildning och med helt andra normsystem. Resultatet är inte ”ökad innovation” – det är ökade tolkkostnader, fler konflikter på arbetsplatserna och en urholkad känsla av samhörighet.
Det finns även hårda data som motsäger mångfaldsmantrat. Studier av Borjas (1995, 2003) visar att invandring kan pressa ned löner och minska produktiviteten i lågkvalificerade sektorer – vilket är just de sektorer där Sverige har störst invandrarandel. Samtidigt visar SCB och andra svenska myndigheter gång på gång att utrikes födda har lägre sysselsättningsgrad, lägre inkomster och sämre etablering på arbetsmarknaden än inrikes födda – särskilt kvinnor från MENA-länder.
Men kanske viktigast av allt: vad kostar denna påstådda produktivitet i social sammanhållning?
Sverige har under de senaste decennierna blivit ett av de mest segregerade länderna i Europa. Vi har no-go-zoner, bilbränder, gängkrig, skolor där svenskar är i minoritet och äldreboenden där ingen personal talar svenska. För varje promille i teoretisk BNP-tillväxt betalar vi med ökad otrygghet, etnisk fragmentering och ett växande vi-och-dom-tänkande.
Att kalla detta en vinst är som att påstå att man blivit rik av att pantsätta sitt hus.
Ur ett nationellt perspektiv är det tydligt: mångfald är inte en styrka – det är en belastning. Ett samhälle där medborgarna inte längre delar språk, historia, världsbild eller tillit är inte ett samhälle i tillväxt – det är ett samhälle i upplösning. Det är också därför vi ser ökad polarisering, politikerförakt och parallella rättssystem. Mångfald är inte bara dyrt – det är farligt.
Det som började som en mångfaldsvision har i verkligheten blivit en karta full av parallellsamhällen – ett lapptäcke av misstro, motsättningar och otrygghet. Det är inte tillväxt – det är socialt sönderfall.
Det fria Sverige tror inte på idén om att man kan ersätta ett folk med ett annat och ändå få samma resultat. Vår styrka låg inte i mångfald – utan i samhörighet.
Katalys, Per Wirtén och vänsterns fabel om "vinsten"
Det kanske mest provocerande i hela detta spektakel är inte rapportens innehåll i sig, utan hur snabbt den plockas upp av vänsterns intellektuella hangarer. Människor som Per Wirtén – kulturvänsterns eviga moralist med skrivbordet placerat så långt från verkligheten som möjligt – använder rapporten som en bekräftelse på att svenska folket borde vara tacksamma för invandringen.
Tacksamma för att våra städer splittrats i enklaver.
Tacksamma för att våra barn går i skolor där de är minoritet.
Tacksamma för att vi tvingas betala för vår egen försvagning.
Det är inte bara verklighetsfrånvänt. Det är direkt förolämpande.
Wirténs medieklass lever skyddade liv i bostadsrätter på Södermalm, där mångkulturen är något man beställer på en tallrik – inte något man tvingas konfrontera i trappuppgången, på vårdcentralen eller i skolmatsalen. Eller som just i Wirténs fall, i ett väldigt svenskt radhusområde i närförort (där färre än sju procent har utomeuropeiska namn, enligt Ratsit). Deras ”solidaritet” består i att pracka på andra den politik de själva aldrig behöver leva med.
De bygger sina karriärer på att skälla ut svenskar som inte vill offra sina hem, sina barn och sin framtid på globalismens altare. Det är ett förakt mot vanliga människor som slår igenom med full kraft – och som rapporter som denna försöker maskera i akademiska fotnoter.
Rapporten är propaganda – inte vetenskap
Tony Johanssons "Vinsten med invandring" är inte en vetenskaplig rapport. Den är en ideologisk pamflett, designad för att ge vänstern ett akademiskt alibi för en politik som gång på gång har visat sig vara förödande. Den är inte ett försök att förstå verkligheten – den är ett försök att fly från den.
Rapporten ignorerar invandringens verkliga konsekvenser:
Ekonomiskt: enorma och långvariga nettokostnader för det svenska folket.
Socialt: ett splittrat samhälle där tilliten eroderar och konflikterna ökar.
Kulturellt: en uppluckring av svensk identitet, normer och sammanhållning.
Säkerhetsmässigt: ökad kriminalitet, klanstrukturer och utanförskap.
Genom att plocka russin ur forskningskakan, använda känslostyrda anekdoter och slå fast ideologiska utgångspunkter som "vetenskapliga slutsatser", försöker Johansson legitimera det som i själva verket är ett historiskt misslyckande: att man ersatte en fungerande nationalstat med ett mångkulturellt experiment utan motstycke.
Men vi säger: Sverige är inte ett experiment.
Det svenska folket är inte utbytbart.
Och vår framtid ska inte styras av ideologer, akademiker och tyckare som ser landet som en testmiljö för globalismens nästa påhitt.
Svenskarna först!
Det fria Sverige avvisar Katalys rapport i dess helhet. Vi förkastar dess ideologiska utgångspunkt, dess manipulerade siffror och dess svek mot det svenska folket. Vi tror inte på en politik som går ut på att importera lösningar – vi tror på att bygga upp vårt eget land med vår egen kraft.
Vi säger nej till folkutbyte och demografisk utplåning.
Vi säger nej till ekonomisk belastning maskerad som ”vinster”.
Vi säger nej till en elit som tappat all lojalitet med sitt eget folk.
Och vi säger JA till ett Sverige där svenskarnas trygghet, frihet och framtid alltid kommer först.
Det fria Sverige står upp för det svenska folket – och vi slår hål på lögnen om invandringens påstådda vinst.
—
Dan Eriksson och Magnus Söderman
Det fria Sverige
2 april 2025
Det fria Sverige behöver dig!
Det fria Sverige är det svenska folkets intresseförening, och som sådan får vi inga som helst offentliga bidrag. Vi är således helt beroende av att svenskar som uppskattar vår verksamhet löser medlemskap och/eller donerar till vårt arbete.
Låt inte de svenskfientliga stå oemotsagda - stöd svenskarnas röst du med!