För rätten till privatliv!
Högsta domstolen har slagit fast att Lexbase och liknande tjänster inte får tillhandahålla sökmotorer som exponerar människors personliga uppgifter i domar. En självklarhet, kan tyckas, men i ett Sverige där offentlighetsprincipen i decennier har missbrukats för att snoka i människors privatliv är det ändå ett viktigt steg i rätt riktning.
Människans nyfikenhet är en stark drivkraft, men den får aldrig användas som ursäkt för att omvandla hela samhället till en digital skampåle. I Sverige har vi sedan länge haft en kultur där staten gör det löjligt enkelt för vem som helst att ta reda på var du bor, vad du tjänar, om du har husdjur, vilken bil du kör och om du någon gång avtjänat ett straff. Det är inte rimligt.
Att detta drabbar politiska dissidenter och andra som sticker ut i offentligheten är något jag själv erfarit under mer än 20 år av politiskt engagemang. Men det var först när jag bodde utomlands som jag insåg hur extremt det svenska systemet faktiskt är. Nästan ingen annanstans i världen anses det vara en rättighet att kunna gräva i grannens privatliv, och i de länder där sådana register finns är de oftast begränsade till myndigheter eller arbetsgivare med legitimt intresse.
I Sverige däremot har offentlighetsprincipen blivit en murbräcka mot det individuella privatlivet. Och nu, med AI och algoritmer som kan samköra dessa register och kartlägga människor på en nivå som tidigare bara säkerhetstjänster hade tillgång till, är det dags att dra en gräns.
Den som kallar sig frihetlig borde ha detta som en självklarhet: människor har rätt till sitt privatliv. Ingen ska behöva leva i rädsla för att personliga uppgifter ska exploateras av skvallerpress, aktivister eller kriminella nätverk.
Detta betyder inte att privat aktörer – bostadsrättsföreningar, företag, föreningar och liknande – inte ska få kräva bakgrundskontroller eller utdrag ur register i vissa sammanhang. Men sådana beslut ska ligga hos dem, inte i händerna på den breda massan av nyfikna snokare. Samma princip gäller rätten att välja vem man vill umgås eller göra affärer med. Föreningar och företag som inte tar emot skattepengar ska självklart ha rätten att neka medlemskap eller anställning på vilka grunder de vill.
I en tid då övervakningssamhället expanderar och där staten mer än gärna vill kartlägga oss in i minsta detalj är kampen för privatliv en kamp för frihet. Rätten till ett privatliv – gentemot staten, gentemot företag, och inte minst gentemot de snokande massorna – borde vara en självklarhet för varje fri svensk.
