När svenskheten reduceras till en maskeraddräkt
Benjamin Dousa sätter ord på en känsla – men drar fel slutsats om vad svenskhet är.
När biståndsminister Benjamin Dousa skriver i Dagens Nyheter om hur Jessica Stegruds kommentar fick honom att känna sig ”utknuffad” ur svenskheten, blottläggs två oförenliga synsätt på vad det innebär att vara svensk. Dousa, som själv beskriver sig som en ”gott och blandat-påse” av olika bakgrunder, hävdar att svenskheten bör vara en ”hård kärna med en öppen dörr”. Han vill kunna träda in i denna gemenskap och bli fullt accepterad, oavsett att hans förfäder aldrig levt här.
Det är en förståelig känsla. Många invandrare och deras barn vill bli accepterade som svenskar. De vill känna tillhörighet, trygghet, rötter. Men frågan är: kan en nation existera om dess identitet reduceras till en öppen dörr, som vem som helst kan kliva in genom, oavsett bakgrund? Kan svenskheten överleva om den blir en maskeraddräkt, något man tar på och av efter behag?
Ett folk utan hem
Vi svenskar har inget annat land. Vi kan inte ”åka tillbaka” någon annanstans, inte söka våra rötter i Anatolien, på Balkan eller i Somalia. Våra rötter är här, i den svenska myllan. Våra förfäder har odlat denna jord, byggt dessa städer, format denna kultur genom sekler av arbete, kamp och överlevnad. Att förneka oss rätten till vår egen etniska och kulturella gemenskap är inte bara ett akademiskt spel. Det är ett direkt hot mot vår existens.
Mångkulturen har gjort Sverige till ett laboratorium för ett experiment där vi – värdfolket – blivit råvaran. Vi reduceras till ännu en grupp bland andra, utan rätt att tala om vårt eget arv eller vår egen framtid. När Stegrud ifrågasatte att två personer med utländsk bakgrund diskuterade svensk kulturkanon i Aktuellt, blev det tydligt att just detta är vad många med invandrarbakgrund inte kan acceptera: att svenskarna ska ha ensamrätt på sitt eget arv.
Dousas känsla – och vår verklighet
Dousa beskriver hur han blev sårad. Han upplever att alla ansträngningar – att lära sig språket, att arbeta, att bli medborgare – ändå inte räcker. Han förblir i någon mening utanför. Detta gör honom frustrerad.
Men här finns en viktig poäng: svenskhet kan aldrig reduceras till juridik, arbetsinsats eller kulturkonsumtion. Svenskhet är i grunden en etnisk och historisk gemenskap. Självklart kan människor från andra håll assimileras över tid, särskilt när de gifter in sig i folket, men det sker inte på en eller två generationer. Och framför allt: assimilation förutsätter en värdfolkets rätt att sätta gränserna, att säga vem som tillhör gemenskapen och på vilka villkor.
Det är detta Dousa och många andra har så svårt att acceptera. De vill både erkännas som svenskar här och nu – men samtidigt förneka oss rätten att själva definiera vilka vi är.
Maskeraddräkten
Det verkligt farliga är när svenskheten görs till något flytande. När vår identitet blir som en maskeraddräkt som vem som helst kan kliva i. Då blir den också något man kan håna, förvränga eller använda politiskt. Den som inte har sina rötter här kan ta på sig svenskhet när det gagnar, och ta av sig den när det passar bättre. Men för oss finns inget sådant val. Vi är svenskar därför att vi föddes in i detta folk – på gott och ont.
Det är därför Stegruds kommentar skar så djupt. Hon pekade på det alla vet men ingen får säga: att det inte är självklart att nyanlända eller deras barn ska definiera vad som är svenskt. Att vår kulturkanon, vårt språk, våra traditioner och vår historia tillhör oss. Inte därför att vi är fientliga, utan därför att detta är själva förutsättningen för att vårt folk överhuvudtaget ska kunna fortsätta existera.
Den falska öppenheten
Dousa vill ha en ”öppen dörr” till svenskheten. Men en dörr som alltid står öppen är i praktiken en rivning av väggarna. Utan gränser upphör ett hem att vara ett hem. Samma sak gäller för nationer.
Sverige är inte bara ett kontrakt, ett språkprov eller en uppsättning värderingar. Det är en levande gemenskap som vuxit fram genom sekler. Den är inte statisk – men den är heller inte oändligt formbar. Den bärs av ett folk, och utan det folket dör också gemenskapen.
Som svenskar måste vi våga stå upp för denna enkla sanning: vi är ett folk, och vi har rätt att existera som folk. Vi har rätt att värna vår egen kultur, vårt eget språk, vår egen framtid. Ingen annan kommer göra det åt oss.
Det betyder inte att vi stänger dörren för alla som vill leva här. Men det betyder att vi sätter gränser. Att vi säger: detta är vår gemenskap, detta är vårt arv, detta är vår framtid. Den som vill vara en del av gemenskapen får anpassa sig till oss och acceptera att det är vi som bestämmer vem som är en del av den, inte tvärtom.
Lösningen är inte att upplösa svenskheten
Dousas ord är en påminnelse om den psykologiska mekanism som präglar många med invandrarbakgrund: en djup längtan efter att bli accepterad, och en lika djup frustration när detta inte sker fullt ut. Men lösningen är inte att upplösa svenskheten för att lindra denna känsla. Lösningen är att erkänna sanningen: svenskheten tillhör svenskarna.
Vi har inget annat land. Inga andra rötter. Och vi tänker inte låta vår identitet reduceras till en maskeraddräkt som vem som helst kan låna. Sverige är vårt, och det ska förbli vårt.
📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se
Tack för en utmärkt text. Man skulle kunna säga att svenskhet, det är vad du vet att jag vet att du vet...
Sverige är inte vårt.
Det är just därför vi måste retirera till att bara bli en etnicitet.
Det här att blanda ihop vår etnicitet med staten Sverige har bara gjort oss skada.
Vi kontrollerar ej Sverige. Vi är ej i position att någonsin igen kontrollera Sverige. Att delta i kampen om makten över Sverige kommer bara göra oss skada.