När influencern Alice Stenlöf, känd från Elitstyrkans hemligheter, förklarar i SVT att hon inte är redo att dö för Sverige, är det många som skrattar eller skakar på huvudet. Det är ett ögonblick av samtidens nakna sanning. Hon säger det rakt ut: hon känner inte så starkt för landet. Hon hade hellre tagit sig till Köpenhamn om det blev krig.
Hon säger vad en majoritet redan tänker. Enligt SVT:s enkät är bara 21 procent av männen och fyra procent av kvinnorna beredda att dö för sitt land. Resten av Sverige, det så kallade folkhemmet, har alltså ingen vilja att försvara sitt hem.
Det är hårresande. Det är en civilisation som inte längre vill överleva.
Långt ifrån ensam
Jag bryr mig inte om att Stenlöf är influencer eller vad hon tjänar. Det intressanta är att hon sätter ord på något som är långt större än henne själv. Hon är resultatet av den kultur, de skolor, de medier och den politik som format svenskar i snart två generationer. Hon är slutprodukten.
Hon säger: ”Jag kan bidra på andra sätt.”
Men vad betyder det? I praktiken betyder det ingenting. För när det smäller kommer inget filter, inget flöde och ingen image att skydda dig. Då krävs mod, disciplin och lojalitet. Allt det Sverige sedan länge avlärt sina barn.
Den moderna människan tror att överlevnad handlar om att känna rätt saker. Det gör det inte. Det handlar om att stå kvar när det blåser. Att strida för något som är större än du själv. Det handlar om att våga sluta känna och börja agera, även om det känns jobbigt eller ledsamt.
När nation blir varumärke går det illa
Stenlöf är bara symptom. Sjukdomen sitter i toppen.
Politikerna har gjort nationen till ett varumärke. Journalisterna har gjort allvaret till underhållning. Skolan har ersatt historia med värdegrund. Kyrkan har ersatt tro med känsla. Resultatet? Ett folk utan centrum.
När Alice säger att hon inte är redo att dö för Sverige, är det därför ett uppriktigt vittnesmål. Hon har aldrig fått veta varför hon skulle göra det. Ingen har berättat det för henne. Ingen har levt det framför henne. Individualismen har slagit igenom totalt.
Man kan inte förvänta sig uppoffring för folk och land när man inte värderat vare sig folket eller landet. När ett land förlöjligar plikt och ära, får det inte soldater. Det får konsumenter. Och konsumenter går till en annan butik om den man oftast handlar i brinner ner.
Familjen måste bli folket igen
Vi måste förstå viljan att fly. Vem vill dö för ett land som inte längre tror på sig självt? För en stat som hånar de egna, belönar främlingar och ursäktar brottslingar?
Nationalism kräver ömsesidighet. Det måste finnas något att älska, något att lita på. Om makten är korrupt, om lärarna skäms över flaggan, om kulturinstitutionerna hånar folket – då dör viljan att försvara allt det där.
Men det är här vår uppgift börjar. Vi måste återta berättelsen om Sverige. Inte som ett varumärke, utan som ett folk. Ett levande arv. Ett hem. Problemet är att denna inställning inte sällan förfäktas av personer som själva målar upp sig som ”Sverigevänner”. Inte nog med att vi måste ta ett nappatag med etablissemanget, nu måste vi också fäkta mot ”våra egna” som uppmuntrar till fanflykt.
Märk väl: Det handlar inte om att romantisera krig. Det handlar om att förstå att fred är ett undantag, inte ett normaltillstånd. Om du vill bevara freden, måste du ha en moral som kan försvara den.
Det som kallas ”svenska värderingar” i dag – snällhet, tystnad, konflikträdsla – är i grunden dekadens. Riktig svenskhet var arbetsam, disciplinerad och lojal. Vi byggde ett land i kyla, mörker och knapphet. Det fanns inget utrymme för självupptagenhet.
Nu har vi ett överflöd av allt – utom mening. Svaghet är dygd, feghet har blivit klokhet och självförakt misstas för moral. Och så undrar vi varför ingen längre vill försvara Sverige.
Slåss eller gå under
Det vore för enkelt att skälla på Alice Stenlöf. Hon är bara barn av sin tid. Det är ledarna, institutionerna och de bekväma vuxna som bär skulden. De som ersatt karaktär med marknadsföring och som tror att man kan kompensera för brist på andlighet med ekonomi och bristande disciplin med terapi.
Förr uppfostrades människor att klara av livet. Nu uppfostras de att klara av sig själva. Resultatet ser vi i SVT:s enkät: ingen vill längre försvara något som är större än det egna jaget.
Det är inte sentimentalt att säga att ett folk som inte är berett att slåss för sitt hem, snart inte har något hem kvar. Det är bara logiskt. När krisen kommer – och den kommer – kommer vi få se vilka som står upp och vilka som flyr. Då är det inte längre fråga om ord, utan om ryggrad.
Vi måste se människor som de är, inte som de borde vara. Att erkänna att trygghet kräver styrka, att fred kräver mod, att civilisation kräver offer. Om vi inte förmår återuppväcka den insikten, då är det vi som är nästa Alice Stenlöf – redo att fly, inte att stå.
📢 Detta är ett nyhetsbrev från Det fria Sverige. Vill du bli medlem och delta i uppbyggnaden av en svensk framtid?
👉 Bli medlem: https://medlem.detfriasverige.se/blimedlem
👉 Stöd vårt arbete: https://www.detfriasverige.se/donera
👉 Diskutera och bygg ditt nätverk på medlemsforumet: https://forum.friasvenskar.se
Jag säger nästan samma sak. Har alls ingen lust att gå i krig för Bryssel vare sig i Poltava för att försvara deras värderingar eller i Sverige efteråt. Jag skulle däremot inte fly utomlands. Ifall jag skulle försvara Sverige i Sverige vore min första uppgift efter att kriget är slut att se till att varje lyktstolpe i de större städerna pryds av vår "elit". Av någon anledning tror jag att vår "elit" föredrar om vi alla väljer det förra.
Sant att ansvaret vilar på våra makthavare, fast inte bara regering och riksdag utan även på vår s k intelligentia. Framför allt ekonomiprofessorerna, som via sitt omfamnade av marxistisk politik, negativa realräntor framför allt, bidragit till att försämra våra framtidsutsikter i så hög grad att många inte längre tycker att landet är värt att offra sitt liv för. Sådana tankar var främmande 1940. Däri ligger en viktig skillnad.