Jag säger nästan samma sak. Har alls ingen lust att gå i krig för Bryssel vare sig i Poltava för att försvara deras värderingar eller i Sverige efteråt. Jag skulle däremot inte fly utomlands. Ifall jag skulle försvara Sverige i Sverige vore min första uppgift efter att kriget är slut att se till att varje lyktstolpe i de större städerna pryds av vår "elit". Av någon anledning tror jag att vår "elit" föredrar om vi alla väljer det förra.
Jag undrar om inte krig kanske till och med är något som med rätta kan romantiseras. Jag tänker främst på Iliaden, vars kontenta kan tolkas som att det bara är genom ära och självuppoffring som vi kan vinna evigt liv, något som resonerar med myten om Valhall och kanske även med det Jesus säger om att man ska bära sitt kors. Men jag erkänner att man kanske överhuvudtaget inte ska uttala sig om hur ärofyllt krig kan vara om man aldrig har stått vid fronten.
Jag menar att du har helt rätt. Det handlar om inställning, om att förbereda sig mentalt. Ett folk som lyfter och romantiserar försvaret av folket och landet är mer förberett att göra det om det krävs. Sammalunda ska man alltid måla upp bilder där man lever och dör ärofullt. Det var själva meningen med sådan tro, litteratur, sång och teater en gång i tiden.
De jag känner som lever soldatens liv, på riktigt, vittnar om att krig är helvete ... men också, att det är att leva fullt ut, på ett sätt bara krigaren förstår. Människor i gemen ska inte söka det i onödan, men heller inte vara allt för ängsliga för det.
Det finns också en skillnad, som många ryggar för eftersom själva soldatidealet gått ur tiden. Det är nämligen så att soldaten är apolitisk. Det är i hantverket som hedern sitter. Man gör sin plikt och tjänar därmed ett högre syfte. Men som sagt, det är för den moderna människan helt främmande.
Sant att ansvaret vilar på våra makthavare, fast inte bara regering och riksdag utan även på vår s k intelligentia. Framför allt ekonomiprofessorerna, som via sitt omfamnade av marxistisk politik, negativa realräntor framför allt, bidragit till att försämra våra framtidsutsikter i så hög grad att många inte längre tycker att landet är värt att offra sitt liv för. Sådana tankar var främmande 1940. Däri ligger en viktig skillnad.
Jag säger nästan samma sak. Har alls ingen lust att gå i krig för Bryssel vare sig i Poltava för att försvara deras värderingar eller i Sverige efteråt. Jag skulle däremot inte fly utomlands. Ifall jag skulle försvara Sverige i Sverige vore min första uppgift efter att kriget är slut att se till att varje lyktstolpe i de större städerna pryds av vår "elit". Av någon anledning tror jag att vår "elit" föredrar om vi alla väljer det förra.
Jag undrar om inte krig kanske till och med är något som med rätta kan romantiseras. Jag tänker främst på Iliaden, vars kontenta kan tolkas som att det bara är genom ära och självuppoffring som vi kan vinna evigt liv, något som resonerar med myten om Valhall och kanske även med det Jesus säger om att man ska bära sitt kors. Men jag erkänner att man kanske överhuvudtaget inte ska uttala sig om hur ärofyllt krig kan vara om man aldrig har stått vid fronten.
Jag menar att du har helt rätt. Det handlar om inställning, om att förbereda sig mentalt. Ett folk som lyfter och romantiserar försvaret av folket och landet är mer förberett att göra det om det krävs. Sammalunda ska man alltid måla upp bilder där man lever och dör ärofullt. Det var själva meningen med sådan tro, litteratur, sång och teater en gång i tiden.
De jag känner som lever soldatens liv, på riktigt, vittnar om att krig är helvete ... men också, att det är att leva fullt ut, på ett sätt bara krigaren förstår. Människor i gemen ska inte söka det i onödan, men heller inte vara allt för ängsliga för det.
Det finns också en skillnad, som många ryggar för eftersom själva soldatidealet gått ur tiden. Det är nämligen så att soldaten är apolitisk. Det är i hantverket som hedern sitter. Man gör sin plikt och tjänar därmed ett högre syfte. Men som sagt, det är för den moderna människan helt främmande.
Sant att ansvaret vilar på våra makthavare, fast inte bara regering och riksdag utan även på vår s k intelligentia. Framför allt ekonomiprofessorerna, som via sitt omfamnade av marxistisk politik, negativa realräntor framför allt, bidragit till att försämra våra framtidsutsikter i så hög grad att många inte längre tycker att landet är värt att offra sitt liv för. Sådana tankar var främmande 1940. Däri ligger en viktig skillnad.